Simon Smith has published a report on the conference on the website of the British Personalist Forum. The BPF is the new name of the Society for Post-Critical and Personalist Studies, started by Richard Allen who organized the excellent 2009 ICP in Nottingham but unfortunately could not come this year; Allen and the BPF publish the journal Appraisal.
Click to enlarge
I have posted some photos from the 12th International Conference on Persons in Lund last month on the conference website. It is likely that more will be added.
1953
There is much to say about Syria. Hopefully, it is not necessary that I say it. Many others say it very well. I post on Facebook some of the best commentary I read – click on the Facebook icon in the sidebar.
Click to enlarge
I want to extend my warmest thanks to all sixty-one participants, presenting as well as non-presenting, for your contributions to this year’s International Conference on Persons. It was a pleasure to receive you at Lund. Together, you made the event a success.
Most of all, my co-organizer, Randall E. Auxier of Southern Illinois University Carbondale, the current editor of the Library of Living Philosophers, deserves credit for making this a memorable conference.
Special mention must also be made of our wonderful conference assistant Rebecka Klette, a promising student in our department of the History of Ideas, who took care of the welcome reception, the coffee breaks, and much else; without her, the meeting would not have been possible.
My friend and colleague Jonas Hansson also set aside much time and energy to see to that everything ran smoothly.
A number of partners or accompanying persons who attended the conference dinner and in some cases a few of the sessions also contributed to the event.
My thanks go, finally, to Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund; to Prof. Marianne Thormählen; to Prof. Thomas Kaiserfeld, Christel Anderberg, Kristiina Savin, Karin Salomonsson, and Susann Roos in the department of Arts and Cultural Sciences; to MediaTryck; and to the staff of Hotel Concordia and of the Grand Hotel.
I, Randy, Tom Buford and other past organizers of the ICP whom you met hope we will get an opportunity to see you all again at future ICPs.
At least two prominent publishers have expressed an interest in publishing the proceedings in book form; we will come back to you with information about this as soon as possible.
–
Read more about the 12th International Conference on Persons under Uncategorized or on the conference website.
Historiska perspektiv och aktuella synpunkter
Dualis, 1992 (Sveriges Kyrkliga Studieförlag, 1951)
Dualis’ beskrivning:
Alf Ahlberg sätter i denna klassiska bok in den västerländska humanismen i ett större historiskt perspektiv och försöker därmed belysa dess egenart och situation i modern tid. Den bygger på övertygelsen att den humanistiska kulturtraditionen, sedan den utformats genom en syntes av det antika arvet med kristendomen, är den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror. Humanismen företer många skiftningar och nyanser, men gemensamt för dem alla är tron på människan – inte på människans naturliga godhet men på hennes möjligheter till ett liv med förnuft och mening och där ord som rätt och orätt får en bestämd innebörd.
Ahlbergs förord:
Huvudsyftet med denna skrift är att sätta in den västerländska humanismen i ett större historiskt sammanhang och därmed söka belysa dess egenart och dess situation i dagens läge. Den bäres upp av den övertygelsen, att den humanistiska kulturtraditionen, sådan denna utformats i främsta rummet genom en syntes av det antika arvet med kristendomen, är den stora linjen i vår kultur, på vars bestånd och livskraft hela dess framtid beror. Någon “humanismens historia” vill boken däremot icke vara. Jag har i den del, som jag kallat “historiska perspektiv”, blott dröjt vid de andliga makter, som jag anser mer än andra ha byggt upp den västerländska humanismen, men förbigår mycket, som i en sådan historik borde haft sin givna plats. Större uppmärksamhet skulle jag ha velat ägna den svenska humanismen, ty ehuru den naturligtvis är blott ett skott på den allmänna västerländska humanismens vittförgrenade träd, företer den likväl vissa bestämda och karaktäristiska drag. Men en särskild framställning av den skulle ha sprängt skriftens ram.
En “stridsskrift” är boken blott såtillvida, som den för humanismens talan men icke i den meningen, att den söker sak med den s.k. “profana” humanismen. I det beträngda läge, i vari humanismen i våra dagar befinner sig, har det förefallit förf. mera angeläget att ta sikte på vad som förenar dess olika riktningar än vad som skiljer dem åt. Däremot har jag icke gjort någon hemlighet av att det enligt min mening icke finns någon “profan” humanism i ordets konsekventa mening, som skulle innebära, att människan blott betraktades som “ett stycke natur”. Även den humanism, som kallas profan, är i grunden en “religiös” humanism, såtillvida som dess anhängare blott kan hävda sin position genom att idealisera “människan” eller “det mänskliga” och ge detta begrepp en religiöst-metafysisk innebörd. Detta förhållande uttryckes i det ord av Thomas Mann, som jag valt som motto [In der Idee der Menschenwürde, des Wertes der Einzelseele, transcendiert das Humane ins Religiöse].
Att humanismen lika litet som någon annan på värderingar byggd livsåskådning kan vetenskapligt bevisa sin hållbarhet ligger i sakens natur. De yttersta värden, efter vilka vi vill inrätta vårt liv, är varken tillgängliga för vetenskaplig bevisning eller vederläggning. Det kan tyckas vara att slå in öppna dörrar att så pass utförligt som skett i boken dröja vid denna punkt. Men erfarenheten visar nogsamt, att denna insikt långt ifrån är allmän egendom varken bland den bildade allmänheten eller representanterna för specialvetenskaperna. I sitt anförande i UNESCO generalförsamling 1946, på svenska utgivet under titeln “Människornas rike på jorden”, talar Julian Huxley om en “vetenskaplig humanism”, som tydligen skall skilja sig från den äldre religiösa humanismen därigenom, att den är tillgänglig för vetenskaplig bevisning. Men någon vetenskaplig humanism finns icke och kan heller icke finnas.
Då jag tillägnat denna bok minnet av en av vårt lands finaste humanister [Albert Nilsson] vill jag därmed blott ge ett fattigt uttryck åt min tacksamhet för en mångårig vänskap, som för mig är oförgätlig.
Brunnsvik i augusti 1950
JOBs kommentar:
Man måste skilja mellan vetenskapen (i betydelsen naturvetenskapen) och dess bevis, å ena sidan, och filosofins (i dess rätt förstådda, fullständiga mening) analyser och argument rörande såväl livsåskådningar som de värden Ahlberg talar om, å den andra.
Olle Bengtsson 