Pantheism, Postmodernism, Pop, 4

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

Pantheism, Postmodernism, Pop, 2

Pantheism, Postmodernism, Pop, 3

As quintessentially expressed in the imaginative universe of rock music, the popular avant-garde, all the vague resentments towards organized religion, hierarchy, and privilege, all the secular cravings and dreams of earthly paradise that had been planted and fermented in the depth of Michelet’s People for centuries and perhaps millennia, are brought together.

The Beatles’ hippie anthem ‘All You Need Is Love’ may certainly have an undercurrent of cynicism, but no cynical rebounds of the often inevitable kind described in the romantic dialectic by Babbitt could stop the Rousseauan mission, and the basic message of the sixties’ neoromanticism was in a sense, in its own way, seriously meant. This is the kind of seriousness which rock shares with all romanticism. Few poems or other expressions of élite art or philosophy capture the whole credo of the empty, secular, immanentist, and utopian pantheism described by Pattison better than John Lennon’s ‘Imagine’ – and no forced ironic quirks following his own vague perception of simplistic naiveté prevented his dreaming in this song from being accompanied by the most palpable activism.

But we have also seen that Pattison shows how among the traditional cultural categories and distinctions that pantheism dissolves is that of tragedy, [This is of course implied also in Lasserre’s criticism.] and that Peckham argues that with Nietzsche, romantic modernism moves “beyond the tragic vision”. In this state, which was the postmodern one where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the pantheistic process, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, is ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at the very least to triviality.

Pattison argues that the efforts of middle-brow modernist avant-garde critics to “ennoble rock by discovering in it the direct influence of art music” is sabotaged by the deliberate, provocatively vulgar stance of the rock musicians themselves. The romantic origins are the same; “In its love of technological noise as in everything else, rock follows the Romantic avant-garde, and it is no accident that the appearance of rock coincided with the great age of experimental music in America, the 1950s. The theories of the experimentalists are shot through with a love of the primitive, with oriental mysticism, with insistence on feeling, and with a desire to relocate performance in self – the hallmarks of rock mythology as well. The experimentalists are the linear descendents of European Romanticism, and not only do they share a 1950s art geist with rock, but a common ancestry in Romantic theory.” Yet rock is a mirror image of art music, “identical but transposed…identical in makeup but opposite in charge. What reverses the two is vulgarity.” [Op.cit. 130-1.]

Thus Frank Zappa, the pupil of Varèse, insists, to the horror of some critics, on undercutting “any refined suggestion in his work by a crudity as evident in the titles as in the substance of his music”. But even this situation soon probably belongs to history. The avant-garde is itself being submerged in the waves of the pantheism which it promotes, and significantly, in Ben Watson’s Frank Zappa: The Negative Dialectics of Poodle Play (1995), Adorno’s critical aesthetics is forced, with what is already perhaps only seemingly an ostentatious incongruity, into the service of the argument for the cultural relevance precisely of Zappa’s vulgarity.

Does it work? Is it not rather that today the remaining avant-garde, like romantic satanism, is reduced to mere entertainment? David Bowie says that “‘[p]eople like Lou Reed and I are probably predicting the end of an era…and I mean that catastrophically. Any society that allows people like Lou and I to become rampant is really pretty well lost.’” [Buckley, 214.] This may be true, but one has to ask what kind of revolution this is in reality. How serious is it? Does it really matter what Bowie says? Does anything matter in a thoroughly relativistic and nihilistic universe? Like Bowie, Mick Jagger and other surviving heroes of the sixties are shrewd businessmen. Rockers Mott the Hoople cite the romantic D. H. Lawrence: “If you make a revolution, make it for fun / Don’t make it in ghastly seriousness / Don’t do it in deadly earnest / Do it for fun.” [On the cover of the album Mott from 1973.]

Pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision: “[R]ock chooses pantheism and says what Chuck Berry taught it to say: ‘Roll over, Beethoven…’”. Thus “the highest achievement of a rigorous pantheism like Whitman’s or rock’s is simply – ‘fun’”. Pattison shows how this difference between non-vulgar and vulgar romanticism is brought out in the – relatively complex – rock of Bob Dylan. “Fun” is

“the pleasure derived from a universe which is ourselves and which we cannot transcend because to know it is to be it…Chuck Berry’s is a universe that pivots on an untranscendent celebration of the energy I can extract from the present moment without recourse to anything but myself…The great rock song does not aim for permanence, insight, or rapture. Its virtues are transience, action, and feeling. Christopher Ricks cites Bob Dylan as evidence that ‘the best American poets convey the poignancy of there being nothing final’. He is right that Dylan’s rock stands in a vulgar American tradition of transience, but wrong that the effect of this tradition is poignancy, a word only a European would apply to American rock. Poignancy suggests a transcendent perch from which to mourn the impermanence of human existence. It is an emotion that high-toned poets deal in, not Bob Dylan, one of whose lyrical characters sings, ‘I might look like Robert Frost, but I feel just like Jesse James’. After the religious imagery of ‘I Dreamed I Saw St. Augustine’ and the mystic allegory of ‘All Along the Watchtower’, Dylan ended his John Wesley Harding album with the apparently incongruous country-rock ballad, ‘I’ll Be Your Baby Tonight’…The troubles of the world enumerated in the lyrics of John Wesley Harding vanish in the rocker’s final commitment to the sensible present of tonight, and what Dylan tells his lover is what rock has to say to transcendental observers everywhere:

Close your eyes, close the door,

You don’t have to worry any more,

I’ll be your baby tonight.” [Op.cit. 197-8.]

Några aspekter av den nytida klassicismen och individualismen

Vad som kommit att förstås som den klassiska ideellt-formella och i såväl Platons som Aristoteles fall icke endast metafysiska utan i lika hög grad etiska generalismen, och som övertagits av den medeltida skolastiken, hade alltså börjat ersätts av en de nya fysiska naturlagarnas generalism. Och med denna nya generalism förenades en metafysiskt nygammal atomism, vars samhällsfilosofiska tillämpning nu dock blev större än under antiken.

Vi syntes därmed stå inför en helt ny verklighetsuppfattning. Men den tilltagande differentieringen, komplexiteten och pluralismen i den moderna kulturen förbjuder redan vid denna tid den entydighet och enhetlighet som visserligen icke heller under tidigare epoker kunnat göra anspråk på att vara fullständig och uttömmande, men som likafullt – om än delvis blott på grund av de till antalet mer begränsade och mer lättöverskådliga källorna – där ägde större giltighet. I själva verket lever det mesta av det i västerlandet traditionella vidare, och endast om- och nytolkas: den klassiska idealismen, humanismen, kristendomen. Ett större mått av kontinuitet synes därmed vara för handen än vad som verkligen finns där. Modernitetens problematiska tendenser ger ge gamla tankeriktningarna ett nytt innehåll. Samtidigt finns inte bara också viss reell kontinuitet, utan också utveckling och fördjupning av de gamla tankeriktningarna som i vissa avseenden måste sägas innebära sakliga åskådningsmässiga framsteg.

Idéhistoriska strömningar som på oborttänkbara sätt skulle bidra till att framföda, bestämma och inspirera den romantiska rörelsen har sitt ursprung inte bara i reformationen, utan också delvis i den äldre mystiken och den mer allmänna esoteriska traditionen, och dessa strömningar fortlever och utvecklas även under 16- och 1700-talen även inom rationalismens ramar. Även den klassiska generalismen fortlever under denna tid, såväl i den metafysiska formen – gärna just i olika “pansofistiska” föreningar med såväl nytida vetenskapstro som äldre mystik – som i den t.o.m. förment förstärkta och renodlade form som den huvudsakligen från 1600-talets Frankrike utgående klassicismen uppvisar.

Vad som huvudsakligen skiljer klassicismens estetik från romantikens är ju dess strikta underordning under vad man ville uppfatta som den klassiska generalismens stränga krav. Den klassicistiska konsten vill i och genom sin drift till regelmässig form och enhetligt decorum uppställa och uttrycka ett etiskt ideal för samhället, och vi kan därför i den avläsa vidden och djupet av det fortverkande allmänkulturella inflytandet av en typ av generalism som, fastän delvis med avsevärda förvrängningar, sökte upprätthålla de antika idealen och som därmed var av helt annat slag än den nya fysikens naturlagar.

Les anciens hävdade att samtiden icke nådde upp till samma kulturella nivå som den klassiska antiken, och de var förvisso de strängaste klassicister. Men bland les modernes återfanns såvitt jag förstår icke blott cartesianska rationalister utan åtminstone till en början också sådana som helt enkelt hävdade att överlägsenheten hos vad som skulle komma att kallas le grand siècle helt enkelt bestod i att det s.a.s. överträffade de antika klassikerna i deras eget spel. Romantiken var icke blott en reaktion mot den ensidiga upplysningens universellt mekaniska rationalism och atomism, utan också mot denna klassicism som i sina tidigare former i likhet med den kristna medeltidens världsåskådning också sakligt stod i den skarp motsats till den utilitaristiska, materialistiska och i modern mening rationalistiska upplysningen. Klassicismen kunde dock förstås också förenas med cartesianismen, och även på karaktäristiskt sätt, ju längre 1700-talet framskrider, förfalla till vad Irving Babbitt kallar pseudoklassicism, med de olika ytliga föreningar den ingick med upplysningens nya lyckomoral.

Såväl etymologiskt som i viss mån sakligt finner vi också rötter till romantiken i den medeltidens frodiga folkliga legendflora som tillhandahåller en motbild till, och kanske delvis en förvrängd reaktion mot, den officiella teologiska och institutionella generalismen. Vi har också sett hur ett av renässansens mest framträdande drag, oaktat dess antikinspiration, är den nya känsla för individualitet och personlighet för vilken den beredde plats. Vi har också sett hur snabbt den ensidiga medeltida generalismen tenderade att i vissa renässanspersonligheter slå över i den motsatta ytterlighetens reaktion i form av en stundom även till det vildvuxet oproportionerliga driven individualism.

Samtidigt är exempelvis Cellini disciplinerad i själva sin excentricitet; han uppnår en enhetlig och helhetlig artistisk gestaltning av hela sitt liv, som, fastän ofta brytande mot såväl klassiska som kristna riktningsgivande normer och ideal, också ovedersägligen var en manifestation av en reell personlig väsenskärna och dess nödvändiga, oemotståndliga uttryck i ett mänskligt öde och ett konstnärligt och litterärt verk. Ett bättre uttryck för den klassicistiska humanismens motsats, det mer odisciplinerat vildvuxna och vulgärt individualistiska, är kanske därför snarare Rabelais.

Hursomhelst, estetiskt, och delvis programmatiskt, dröjde det inte länge innan renässansens individualism tog sig uttryck i marinismens och gongorismens intellektuella fantasteri, i barocken, i vissa inslag i det elisabetanska dramat, hos de engelska “metafysiska” poeterna o.s.v. Det är inte omotiverat att benämna stora stycken av detta som en romantik, om än huvudsakligen blott ifråga om den höga värderingen av det individuella i form av det abnorma och extraordinära. Denna intellektualistiska romantik låg förstås långt från de romantiska ansatserna i medeltidens folkliga legendflora. Samtidigt hade ju redan i 1500-talets Italien klassicismens program grundlagts åtminstone i teorin. De individualistiska excesserna framfödde en reaktion, och under 1700-talet hade dessa strömningar över hela Europa i stor utsträckning undanträngts av den segrande franskklassicismens generalism.

Nytt från Ljungberg

Nyligen skrev jag om Carl Johan Ljungbergs och föreningen Humanistisk Förnyelses nya webbplats. En rad nya texter har sedan dess publicerats på den. Webbplatsen utvecklas, tycker jag, snabbt på det sätt man hoppats på och som också kunde förväntas, och borde, om den fortsätter på denna väg och i samma takt, snart kunna ha etablerat sig som en av Sveriges bästa i sitt slag.

De nya texterna, som behandlar varierande ämnen och avspeglar Ljungbergs mångsidighet, är ‘Förnyelse i det bländande ljusets land’, en rapport från hans resa till Tunisien i somras, ‘En gymnasists största filmupplevelse: Le Grand Meaulnes’, om Alain-Fourniers klassiska roman och en av filmversionerna, ‘Kan Vitruvius blick hjälpa svensk byggkonst?’, och senast ‘Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?‘

Johan Sundeen: Reflektioner från periferin

Böcker, bildning och idédebatt

Förord av Svante Nordin

Borås Tidning & Högskolan i Borås, 2012

Baksida:

Även om blott ett fåtal rader i denna volym uttryckligen handlar om dess författare, är detta likväl i viss mening en biografisk bok. Det dryga tjugotal texter som har samlats i denna skrift speglar Johan Sundeens verksamhet som kultur- och idépolitisk skribent i framför allt Borås Tidning och Smålandsposten.

Texterna utgår ifrån tre perspektiv – ett geografiskt, ett ideologiskt och ett akademiskt. Bidragen är skrivna på behörigt avstånd från storstädernas pratande och poserande klass; de vilar på en grund av kristen humanism och konservatism samt bärs av ett bildningspatos nära förknippat med författarens akademiska hemvist inom den av nyttotänkande hårt trängda humanvetenskapen.

I Reflektioner från periferin tar oss författaren med till ett föreställt intellektuellt landskap av böcker, bildning och idédebatt. Vi får blicka in på antikvariat, ana höjden i lärdomsborgar samt möta en rad gestalter ur europeiskt och svenskt tankeliv, bland andra Wilhelm von Humboldt, Edmund Burke, Manfred Björkquist, Viktor Rydberg, Frans G. Bengtsson och Alf Ahlberg.

Johan Sundeen är fil. dr. i idé- och lärdomshistoria. Han är verksam som forskare och kommunikationsstrateg vid Högskolan i Borås. Under 2000-2003 var Johan Sundeen politisk redaktör på Borås Tidning.

Ur Nordins förord:

Johan Sundeen samlar i Reflektioner från periferin: Böcker, bildning och idédebatt artiklar och inlägg från flera år. De har stått att läsa i bland annat Borås Tidning, Smålandsposten och tidskriften Contextus…Förkärleken för periferin, för det som försiggår i marginalen, präglar många av bokens artiklar. Svenskt Näringsliv med dess förakt för bildning och humaniora hudflängs efter förtjänst…Den kristne humanisten Alf Ahlberg hyllas som representant för en återvändsgränd inom svensk arbetarrörelse…Flera essäer handlar om bildning, inte minst om akademisk bildning och om traditionen från Wilhelm von Humboldt, numera så hårt trängd i svenskt universitetsväsen…Är det då så att Sundeens tankar, synpunkter och iakttagelser också är perifera? Tvärtom, de är ofta centrala och siktande mot det centrala.