William D. Cohan: Money and Power

How Goldman Sachs Came to Rule the World

Doubleday, 2011     Amazon.com

Book Description:

From the bestselling, prize-winning author of The Last Tycoons and House of Cards, a revelatory history of Goldman Sachs, the most dominant, feared, and controversial investment bank in the world

For much of its storied 142-year history, Goldman Sachs has projected an image of being better than its competitors – smarter, more collegial, more ethical, and far more profitable. The firm – buttressed by the most aggressive and sophisticated p.r. machine in the financial industry – often boasts of “The Goldman Way”, a business model predicated on hiring the most talented people, indoctrinating them in a corporate culture where partners stifle their egos for the greater good, and honoring the “14 Principles”, the first of which is “Our clients’ interests always come first”. But there is another way of viewing Goldman – a secretive money-making machine that has straddled the line between conflict-of-interest and legitimate deal-making for decades; a firm that has exerted undue influence over government since the early part of the 20th century; a company composed of “cyborgs” who are kept in line by an internal “reputational risk department” staffed by former CIA operatives and private investigators; a workplace rife with brutal power struggles; a Wall Street titan whose clever bet against the mortgage market in 2007 – a bet not revealed to its clients – may have made the financial ruin of the Great Recession worse. As William D. Cohan shows in his riveting chronicle of Goldman’s rise to the summit of world capitalism, the firm has shown a remarkable ability to weather financial crises, congressional, federal and SEC investigations, and numerous lawsuits, all with its reputation and its enormous profits intact. By reading thousands of pages of government documents, court cases, SEC filings, Freedom of Information Act papers and other sources, and conducting over 100 interviews, including interviews with clients, competitors, regulators, current and former Goldman employees (including the six living men who have run Goldman), Cohan has constructed a vivid narrative that looks behind the veil of secrecy to reveal how Goldman has become so profitable, and so powerful. Part of the answer is the firm’s assiduous cultivation of people in power – dating back to 1913, when Henry Goldman advised the government on how the new Federal Reserve, designed to oversee Wall Street, should be constituted. Sidney Weinberg, who ran the firm for four decades, advised presidents from Roosevelt to Kennedy and was nicknamed “The Politician” for his behind-the-scenes friendships with government officials.  Goldman executives ran fundraising efforts for Nixon, Reagan, Clinton and George W. Bush. The firm showered lucrative consulting or speaking fees on figures like Henry Kissinger and Lawrence Summers. Famously, and fatefully, two Goldman leaders – Robert Rubin and Henry Paulson – became Secretaries of the Treasury, where their actions both before and during the financial crisis of 2008 became the stuff of controversy and conspiracy theories. Another major strand in the firm’s DNA is its eagerness to deal on both sides of a transaction, eliding questions of conflict of interest by the mere assertion of their innate honesty and nobility, a refrain repeated many times in its history, most notoriously by current Goldman CEO Lloyd Blankfein’s jesting assertion that he was doing “God’s work”. As Michiko Kakutani’s New York Times review of House of Cards said, “Cohan writes with an insider’s knowledge of the workings of Wall Street, a reporter’s investigative instincts and a natural storyteller’s narrative command”. In Money & Power, Cohan has marshaled all these gifts in a powerful and definitive account of an institution whose public claims of virtue look very much like ruthlessness when exposed to the light of day.

Reviews:

“[A] definitve account of the most profitable and influential investment bank of the modern era…recounts these events capably…[and explains] Goldman’s cultivation of a reputation for brilliance unique even in the rarefied precincts of Wall Street…gives readers the information they need to ponder whether investment banking has moved in a constructive direction.”  The New York Times Book Review

“Destined to be a runaway bestseller…There’s no shortage of Goldman clients, rivals, and former employees willing to explain how greed and recklessness led Goldman to become too big, too powerful, and even too conflicted to fail. As one Goldman alum puts it, ‘I saw what they did to their customers…They’d steal from them, rape them, anything they could do.’ It worked like a charm…[Cohan] has produced the frankest, most detailed, most human assessment of the bank to date. Cohan portrays a firm that has grown so large and hungry that it’s no longer long-term greedy but short-term vicious. And that’s the wonder – and horror – of Goldman Sachs.”  Businessweek

“A well-researched history and analysis of the world’s most powerful investment bank. Written with the co-operation of the top people at Goldman, Cohan’s book is neither a hatchet-job nor a whitewash – and all the better for that.”  The Financial Times

“[Money & Power] offers the best analysis yet of Goldman’s increasingly tangled web of conflicts…The writing is crisp and the research meticulous, drawing on reams of documents made publicly available by congressional committees and the Financial Crisis Inquiry Commission.”  The Economist

“[E]xhaustive, revelatory account of the rise and rise of Goldman Sachs…engrossing…penetrating…Cohan revels in a good bust-up and lingers over anecdotes involving intrigue….All the senior partners still living spoke to him, often very candidly, and only a few from the next ranks seem to have refuse…a vast trove of material.”  The Financial Times

“A former Lazard Freres & Co. banker and newspaper reporter, Cohan brings the bank’s sometimes ‘schizophrenic’ behavior to vivid life…Drawing on more than 100 interviews with clients, competitors and Goldman leaders including Chief Executive Officer Lloyd C. Blankfein, Cohan evinces an eye for telling images and an ear for deadpan quotations.”  Bloomberg

“In Money & Power, journalist and former investment banker William D. Cohan launches a quixotic quest to show that Mr. Blankfein and his peers are money-sucking evil-doers that came to their riches mostly by nefarious means…(full disclosure: I was once a Golman Sachs employee myself)…Mr. Cohan’s complaints against Goldman seem to be that it is ‘ruthless’ in pursuit of profit; doesn’t do enough to protect its instutitional clients from making bad decisions; works too closely with government; too often advises clients on both sides of a deal; and skirts close to the line of ‘insider trading’.”  Mary Kissel, The Wall Street Journal

About the Author:

William D. Cohan is the author of the New York Times bestsellers House of Cards and The Last Tycoons, which won the 2007 FT/Goldman Sachs Business Book of the Year Award. He is a contributing editor at Vanity Fair, has a bi-weekly opinion column in The New York Times, and writes frequently for The Financial Times, Fortune, The Atlantic, and the Washington Post, among other publications. A former investment banker, Cohan is a graduate of Duke University, Columbia University School of Journalism and the Columbia University Graduate School of Business.

Apperception och anamnes

Självmedvetandets fenomen äger enligt Hauser den negativa bestämningen “Nichtreduzierbarkeit auf die identité reelle” och den positiva bestämningen “asymptotische Annäherung an den ins Unendliche gesetzten Grenzwert”. [Sidnummer saknas i mina anteckningar, sannolikt i närheten av citaten i de följande styckena.] Och dessa bestämningar täcker två olika betraktelsesätt hos Leibniz, dels ett monadologiskt, inriktat på “identité reelle” och gränsvärdet (genom logiken, matematiken, och några få satser ur metafysiken som låter denna metafysiska verklighet med tillräcklig klarhet förstås av förnuftet), dels ett “pneumatologiskt”, inriktat på det icke reducerbara och det asymptotiska närmandet.

Det är nu apperceptionerna som enligt Leibniz “font paroistre l’identité reelle”. [Ibid. 76.] Apperception betecknar “den bewussten und reflexiven Akt eines geistigen Wesens, das sich auf seine nicht-bewussten, ursprünglichen und vollständigen Perzeptionen qua monadisches Ich bezieht”. Den har till uppgift att söka inre överensstämmelse med det monadiska jagets, den verkliga identitetens, perspektiv och innehåll. Men icke heller genom denna strävan uppnår vi helt den identitet mellan självbevetenheten och det monadiska jaget som skulle innebära det förras övervinnande av all fenomenalitet och sammanfallande med sin verklighetsgrund. En skillnad finns således mellan vad vi är för oss själva och vad vi är för Gud:

“Die empirische Selbstreflexion wird der geforderten Notwendigkeit im Begriff des monadischen Ich nicht gerecht. Insofern wissen wir nur abstrakt, dass wir als Monade notwendiger Zusammenhang aller unserer Perzeptionen sein müssen. Wir können diesen Zusammenhang aber nicht vollständig durchschauen und haben für uns somit nicht den Begriff für uns selbst.” [Ibid. 83.]

Men hur kan det monadiska jagets ursprungliga och fullständiga perceptioner, d.v.s. dess varhet, vara helt enkelt omedvetna för självmedvetandet, oaktat dettas alltid kvarstående grad av fenomenell betingadhet? Det synes kräva två helt olika och skilda varheter. Leibniz’ ofta formellt osystematiskt framställda tankar i dessa ämnen tycks rymma sådant som närmar sig eller tangerar verkliga insikter, men också uppenbara teoretiska svårigheter.

Man kanske kan säga att det hela handlar om ursprungliga andliga väsen, som nödvändigt utvecklar en erfarenhetsvärld, men samtidigt i sitt medvetande på något sätt förlorat kontakten med sin egen transcendenta ursprunglighet. Den för oss tillgängliga identiteten, den personliga eller moraliska, är beroende av “esprit”-nivåns varhet. Men detta innefattar inte bara reflexionen utan också minnet. Till skillnad från Lockes omfattar Leibniz’ minnesbegrepp (memoria: Augustinus’ motsvarande begrepp finns ständigt närvarande i bakgrunden) utöver de för den personligt-moraliska identiteten väsentliga, med Lockes gemensamma funktionerna, som också för Leibniz’ personbegrepp är centrala (personae conservatio) [Trendelenburg, 15 f.] också platonsk anamnesis, varigenom det är en “zwar nachträgliche, aber doch unmittelbare Innerung der ursprünglichen, monadischen Perzeption, in der sich die Wahrheit zeigt”. [Hauser, 86.]

Minnet utgör därför, liksom reflexionen med dess olika funktionssätt, en övergång, om än ofullständig, från den fenomenella erfarenheten till det verkliga varat, från det kontingenta till det aprioriskt nödvändiga, från “pneumatologin” till metafysikens rationella psykologi, från “das empirische Ich qua personale oder moralische Identität zum monadischen, substantiellen Ich”, [Ibid. 86 f.] varigenom den andligt självbevetna monaden höjer sig över de lägre monaderna, som metaforiskt uttryckt blott speglar universum, till det egna seendet: “La difference entre les substances intelligentes, et celles qui ne le sont point, est aussi grande que celle qu’il y a entre le miroir et celuy qui voit.” [Hauser, 89; cit. i not 106.] Hauser ser här samma typ av uppfattning om förnuftets framsteg som uttrycks av Platon i grottliknelsen och senare, mutatis mutandis, av Kant, Fichte och Hegel i deras respektive uttryck för tilltro till förnuftet. [Ibid., not 106.]

Aldous Huxley: The Perennial Philosophy

Harper Perennial Modern Classics, 2009 (1945)

Amazon.com

Book Description:

An inspired gathering of religious writings that reveals the “divine reality” common to all faiths, collected by Aldous Huxley.

“The Perennial Philosophy,” Aldous Huxley writes, “may be found among the traditional lore of peoples in every region of the world, and in its fully developed forms it has a place in every one of the higher religions.”

With great wit and stunning intellect – drawing on a diverse array of faiths, including Zen Buddhism, Hinduism, Taoism, Christian mysticism, and Islam – Huxley examines the spiritual beliefs of various religious traditions and explains how they are united by a common human yearning to experience the divine. The Perennial Philosophy includes selections from Meister Eckhart, Rumi, and Lao Tzu, as well as the Bhagavad Gita, Tibetan Book of the Dead, Diamond Sutra, and Upanishads, among many others.

Back Cover:

A marvelous gathering of selections from the world’s religions with a commentary by Huxley.

The perennial philosophy is defined by the author as “the metaphysic that identifies a divine Reality subtantial to the lives of world of things and lives and minds”. With great wit and stunning intellect, Aldous Huxley examines the spiritual beliefs of various religious traditions and explains them in terms that are personally meaningful.

“It is important to say that even an agnostic…can read this book with joy. It is the masterpiece of all anthologies. As Mr Huxley has proved before, he can find and frame rare beauty in literature, and here, long before Freud, writers are quoted who combine beauty with profound psychology.”  The New York Times 

“I am amazed at the range of the author’s knowledge…It is both an anthology and an interpretation of the supreme mystics, East and West. There are well-known books on Western mysticism. There are studies of  Oriental and Mohammedan mysticism, but this is the first time that anybody has adequately covered the entire field and showed an equal familiaqrity with all fields. It is a magnificent achievement.”  Rufus M. Jones

“Mr Huxley writes as well as ever, occasionally with brilliance and wit, but now and then, in his absorption and other-worldliness, he soars clean out of sight.”  The New Yorker

Wikipedia article on the book

JOB’s Comment:

Scholars, and other perennialists (especially in the traditionalist school), have later criticized aspects of this book, but its historical importance cannot be denied. In the late 1970s, it was still one of the most widely read books among those who entered upon the spiritual quest.

Perhaps I should not include so many blurbs in these references posts, however. The NYT one here, reprinted on the cover of all of Harper’s – the original American publisher – many editions, seems a little stupid. It is remarkable that Huxley has found writers who combined beauty with profound psychology long before Freud? Freud combined beauty with profound psychology?

The subtitle added in recent editions, which seems to be taken from Jones’s blurb – An Interpretation of the Great Mystics, East and West – I cannot find in earlier ones.

It is, I think, important to note that Huxley showed an awareness of the spiritual reality, and at least the possible meaningfulness of reorienting one’s life towards it or in accordance with it, at least as early as the novel Those Barren Leaves (1925) – one of the novel’s main characters, Calamy, actually makes that choice. Many are unaware of this and think Huxley was at that time a social satirist only.

Monad, person, medvetande

Om Descartes hade tenderat att tappa bort personbegreppet, framlyfter Leibniz det åter. [Michael Hooker, ed., Leibniz: Critical and Interpretive Essays (1982), innehåller åtskilligt om frågan om personlig identitet.] Trendelenburg framlyfter hur Leibniz – i ett brev – bibehåller aspekter närmast av det äldre juridiska personbegreppet:

“Indem er Selbstbewusstsein und die Fähigkeit einer Gemeinschaft mit Gott den Vorzug der menschlichen Seele nennt, hält er dafür, dass die Seele, einmal dieser Gemeinschaft teilhaft, niemals die Person eines Bürgers im Staate Gottes aufgeben werde (sentio nunquam eas deponere personam civis in republica Dei). Die Berechtigung der Person als eines Bürgers im Staate Gottes erscheint in diesem Zusammenhang als die Würde der Menschheit.” [’Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien, 13 (1908), 15.]

Leibniz identifierar emellertid annars inte monaden med personen, utan ser tvärtom den mänskliga personen som sammansatt av den själsliga monaden, eller den monad som äger ett självmedvetande på den förnuftiga själens, andens, plan (“Ame raisonnable, ou Esprit”), och de monader som tillsammans utgör eller ger upphov till “kroppen” som det “välgrundade fenomen” som i sina karaktäristika svarar mot graden av själs- eller andemonadens perceptioners klarhet.

Detta personbegrepp kan därför icke av Leibniz tillämpas på Gud. Vi finner här en aspekt av Leibniz’ komplexa filosofi som inte behandlas av Renaut. Fastän relationen mellan de olika slagen av monader bestäms endast av den ordning Gud etablerat mellan dem, vill Leibniz’ personbegrepp likafullt uttrycka något slags enhet mellan dem. Leibniz förefaller här liksom Descartes sitta fast i någonting som liknar en motsvarighet till skolastikens obegripliga kombinatoriska föreställningar. Men i själva den metafysiska läran om monaden som nimmande och aktiv enhet med en ontologisk status av ursprunglighet, och som sådan som den verkliga identiteten, finner vi å andra sidan en ansats till ett starkare betonande av de unika väsendenas mångfald än vad som var möjligt i de hårt pressade kristna paradoxerna rörande kroppens, själens och personens inbördes förhållande under den platonsk-ontologiska och aristotelisk-logiska realuniversalismens teoretiska och institutionella regemente.

Alla monader är i vid mening andliga, även om beteckningen “själ” inte kan användas om den lägsta kategorin (växternas och de fysiska krafternas monader) och beteckningen “ande” (esprit) icke om djurens själar utan endast om de högsta, “mänskliga” själarna, som äger förmåga till reflexion. Det är endast de monader som äger den högsta graden av nimmelse, “klara och tydliga” nimmelser, ledsagade av känsla, minne och medveten reflektion, som kan kallas “rationella själar” eller “andar”. Alla monader är inte medvetna på samma sätt som “mänskliga” själar är det, d.v.s. vissa monaders förnimmelser präglas av högre grad av obskuritet och konfusion och frånvaro av reflektiv medvetenhet.

Leibnitz laborerar med en nästan outredbar sammanställning av begrepp som den blotta perceptionen, apperceptionen som rymmer ett moment av självmedvetande, självmedvetandets aprioriska grund, och det till grund för såväl perceptionen som apperceptionen liggande självmedvetna rena jaget, som aldrig uppfattar sig själv som sådant utan endast det perceptionella medvetandeinnehållet och det uteslutande genom detta givna självmedvetandet. Detta senare utgör monadens fenomenella sida, som skänker den dess individualitet, även om dess differentiering i sig också är given med den metafysiska jag-verkligheten som princip för den fenomenella manifestationen. Allt detta relateras också till personbegreppet. Men det mesta är obegripligt, självmotsägande på den terminologiska nivån, och antagligen av begränsat intresse. Ändå måste vi här försöka kasta en kort blick på detta.

Hauser skriver dock också, mer begripligt, om hur Leibniz, samtidigt som hela hans kritik mot Locke går ut på att uppvisa nödvändigheten av en oföränderlig metafysisk identitet, anmärkningsvärt nog går än längre än denne i hänförandet av den personliga identiteten till blott det fenomenella planet. Den personliga identiteten är “offensichtlich auch schon durch äussere Merkzeichen oder Fremdzuschreibungen hinreichend bestimmt. Leibniz räumt ausdrücklich ein, dass personale Identität von der substantiellen Einheit qua identité réelle abtrennbar und letztere also für dieselbe keine notwendige Bedingung sei.” [Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 73.] Han går så långt att han hävdar att

“si Dieu changeoit extraordinairement l’identité reelle, il demeureroit la personelle, pourveu que l’homme conservât les apparences d’identité, tant les internes (c’est à dire de la conscience) que les externes, comme celles qui consistent dans ce qui paroist aux autres. Ainsi la conscience n’est pas le seul moyen de constituer l’identité personelle, et le rapport d’autruy ou mêmes d’autres marques y peuvent suppléer”. [Cit. i Hauser, ibid.]

Enligt den ovan antydda röran har självmedvetandet alltid sin grund i det verkliga monadiska jaget, och förblir blott dess kontingenta fenomen. Hauser konkluderar:

“Entscheidend ist hier gemäss Leibniz jedoch sowohl für den Lockeschen Begriff als auch für den durch die äusseren Erscheinungen erweiterten Begriff der personalen Identität, dass sich die Erscheinungen widersprechen können. Personale Identität hat also durchaus ihre Gültigkeit, nur erreicht sie nicht den Grad einer notwendigen und widerspruchslosen Vernunftwahrheit und bleibt…als erscheinende, unmittelbar gegenwärtige Reflexion kontingente Tatsachenwahrheit. Die personale Identität im Sinne der conscienciosité oder des Selbstbewusstseins weist keine ‘substantielle Form’ an sich aus und erlangt deshalb nur eine allerdings für die Lebenspraxis zweckmässige ‘moralische Gewissheit’ qua Wahrscheinlichkeit.” [Ibid. 74.]

Här är m.a.o. personen plötsligt åter verkligen bara den yttre rollen, masken, den tillfälliga psykofysiska människan.