Monadologins innebörder

Leibniz vidareutvecklar också det nya idébegreppet i samband med perceptionen. Dunkla idéer är “yttre” perceptioner som ger upphov till föreställningen om universum. Men liksom för Descartes finns också för Leibniz inre, medfödda idéer, som fastän inte alltid från början klara och tydliga, genom medveten metodisk bearbetning av reflektionen kan höjas till sådana. [Nicholas Jolley, The Light of the Soul: Theories of Ideas in Leibniz, Malebranche, and Descartes (1990) är ett försök till systematisk jämförelse av de olika idélärorna.] Till de senare idéerna hör logikens principer, matematikens sanningar, Gudsidén, idén om den substantiella själen, samt samvetets instinkter. Den fakultet som uppfattar dessa idéer är för Leibniz – och här finner vi ännu ett komplicerande begrepp – det för alla gemensamma sinnet, sens commun, som också identifieras med förnuftet och anden.

Såväl Descartes som Leibniz betonar att erfarenhet i form av yttre perception kan vara nödvändig för att aktualisera de inre, medfödda idéerna, om än de två filosoferna skiljer sig beträffande synen på den yttre förnimmelsens natur. Tid och rum är enligt Leibniz “välgrundade fenomen” och relativa, om än inte subjektiva, emedan monadernas perspektiviska positioner, utifrån vilka relationerna dem emellan bestäms och, enligt Leibniz, därmed tiden och rummet uppfattas, är objektiva. [Genom läran om tidens och rummets relativitet “undviker” Leibniz enligt Groos liksom senare Kant att öppet uttala den heterodoxa läran om världens evighet; Groos, Der deutsche Idealismus und das Christentum (1927), 57; återigen, en position som för sin trovärdighet kräver åtminstone något slags explicit jämförelse med Groos’ alternativa exoterisk-bibliska.]

Hos Leibniz bortfaller den materiella substansen (utsträckningen) till förmån för monadernas mångfald. Liksom världen/verkligheten för Spinoza är en logisk utveckling av inre nödvändighet, blir den även för Leibniz i viss mån detta, och exoläran om Guds skapelseakt bortfaller. Den materiella verkligheten förklaras som blott fenomen, och all sann verklighet visas vara av andlig natur. Renaut: “si le fond de la matière comme étendue (comme espace) est en réalité un champ de forces, un complexe de relations entre des centres d’énergie, la structure de la matière s’apparente à celle de l’esprit comme source d’activité, comme spontanéité; si la matière (comme étendue) est une apparence, la réalité doit être pensée comme de l’énergie inétendue, donc comme esprit”. [L’ère de l’individu (1989), 120.]

Hegel hyllar med rätta denna Leibniz’ filosofi som en idealism som övervinner Descartes’ dualism, fullbordar hans ansats till förståelse av tänkandet som princip, och uppvisar det materiella som fenomen och föreställning – ett väsentligt steg på vägen mot den principiella förståelsen av substansen som subjekt. Lindboms traditionalistiska Leibniztolkning kan såtillvida inte ansluta sig till den hegelska som den senare, inom ramen för den av Leibniz etablerade idealismen, inte förstår den fulla innebörden av och själv fortsätter den modern-rationalistiska förskjutning och begränsning som inletts av Descartes. Men naturligtvis kan Lindbom kritik mot denna utveckling förbi Leibniz inte heller vara densamma som Heideggers.

Det är viktigt att se de stora, grundläggande perspektiv som är involverade i dessa olika tolkningar, om man vill på rätt sätt kunna väga dem mot varandra, urskilja delsanningar, ibland hänföra dem till olika nivåer. Renaut betraktar Leibniz’ “spiritualisation du réel” som det ena nödvändiga momentet i den fullt utvecklade monadologi som han under partiell kritik av Heidegger, och återigen i motsats till Lindbom, analyserar som den rena individualismens filosofiska ursprung och grundval. Det andra momentet är den “fragmentation du réel” som består i att den verklighet som uppvisats som egentligt av andlig natur förklaras existera endast som en mångfald av individuella delar: “impensable à partir de la matière, l’individualité devra être réintégrée dans l’essence même de la chose, au point qu’à l’horizon d’une telle revalorisation ontologique de l’individualité pourra surgir l’idée monadologique selon laquelle être équivaudra à être un individu“. [Ibid. 123.] Genom detta andra moment “se trouve…réintroduite – dans le cadre même, ménagé par la spiritualisation du réel, d’une philosophie de l’identité – une pensée de la différence: réduite à néant par la première dimension de l’idée monadologique (telle qu’elle surmonte l’écart entre esprit et nature), la différence resurgit au coeur de l’identité substantielle comme identité fragmentée en individualités irréductibles les unes aux autres, fondant ainsi un individualisme proprement philosophique, c’est-à-dire ontologique.” [Ibid. 123 f.]

Som vanligt när det gäller nya filosofiska visioner – åtminstone i sak, d.v.s. oavsett om faktisk påverkan ägt rum eller ej – griper även Leibniz’ tillbaka på äldre filosofi, förbi mellanliggande skeden. I Leibniz’ fall var varken senmedeltidens och renässansens tänkare eller Plotinos’ läror om hur varje ändlig intelligens eller t.o.m. förnuftssjäl på sitt unika sätt inte bara avspeglar utan också nimmer helheten, hur de skiljer sig från varandra endast kvalitativt, genom sättet att nimma helheten, okända. Men den nya monadläran griper också tillbaka på Aristoteles’ entelekism. Leibniz’ monad uppvisar en bestämd utveckling genom en egen, inre lag, som drivs av en till dess substans hörande kraft i riktning mot en dess unika, väsensegna perfektion. Leibniz förbinder substansbegreppet med den individuella självbevetenhetens enhet: genom erfarenheten av denna enhet erhåller vi den allmänna föreställningen om substans som enhet, men monaderna uppfattas också genom analogi med uppfattningen om själens andlighet som individuella medvetna substanser.

Renaut hävdar – gentemot Strawsons uppfattning att monadernas kvalitativa differentiering saknar logisk grund i Leibniz’ system och blott följer ur Guds fria val, emedan Gud vill undvika likformig upprepning – att Leibniz’ förståelse av den individualiserade ontologin, av individualiteten som “propriété intrinsèque de la substance”, av monaderna som konstitutivt unika och kvalitativt olika, för honom följer med nödvändighet av rationalitetens egna fordringar. [Ibid. 124-7] Monaderna kännetecknas enligt Leibniz av en “différence interne ou fondée sur une dénomination intrinseque”. [Ibid, 127, cit. fr. Monadologie, § 9.] Renaut understryker hur denna kvalitativa åtskillnad innebär att olikheten icke blott är relationell, beroende av monadernas förhållande till varandra, att den icke blott är “une simple différence extrinsèque qui se situerait, non dans les choses elles-mêmes, mais dans les situations qu’elles occupent dans l’espace”. [Ibid. 127.]

Till mycket stor del utvecklar Leibniz sina ståndpunkter i sammanhanget av kritiken av Lockes teori om självmedvetandet och den personliga identiteten, och delvis också av Descartes’ cogito-begrepp. Båda dessa accepterade självmedvetandet som blott givet faktum, utan att efterfråga dess nödvändiga grund. Locke stannade vid varsevaron om det empiriska jaget, men enligt Leibniz måste vi fortskrida till frågan om dettas aprioriska grund och lag, ur vilka de empiriska reflexionsakterna springer och som förbinder dem med sig.

Hauser tydliggör: “Damit ist ein deutlicher Unterschied statuiert, nämlich der zwichen dem Ich (moy/soy) einerseits und der Erscheinung des Ich oder dem Selbstbewusstsein andererseits”. [Hauser, Selbstbewusstsein und personale Identität. Positionen und Aporien ihrer vorkantischen Geschichte. Locke, Leibniz, Hume und Tetens (1994), 72 f. Manfred Frank framhåller (i Die Unhintergehbarkeit von Individualität: Reflexionen über Subjekt, Person und Individuum aus Anlass ihrer ‘postmodernen’ Toterklärung (1986), 27) hur Leibniz är den förste som använder det substantiverade pronomen för första personen singularis: “ce moy”.] I denna dualitet mellan “dem metaphysisch wirklichen, monadischen Ich” och “dem erscheinenden Selbstbewusstsein” återfinner vi enligt Hauser Leibniz’ motsvarighet till den platonska tvåvärldsläran – en motsvarighet som skiljer sig därigenom att hos Platon fenomenets motsats är idén som universell (även om den inte ska förstås som i verkligheten abstrakt), under det hos Leibniz det istället är monaden som är det individuella. [Ibid. 73 + not 57.]

David Horowitz: Hating Whitey and Other Progressive Causes

Spence Publishing Company, 2000 (1999)     Amazon.com

Back Cover:

Branded a “real live bigot” for bucking the party line on race, David Horowitz shows that the anti-white racism of the Left remains one of the few taboo subjects in America. A former confidant of the Black Panthers and the author of Radical Son, David Horowitz lays bare the liberal attack on “whiteness” – the latest battle in the war against American democracy.

“Horowitz is angry and polemical, but he is also a clear and ruthless thinker. What he says has an indignant sanity about it.”  Lance Morrow, Time

“No one picks apart the pretensions of the civil rights crowd quite the way Horowitz does.”  Fred Barnes, The Weekly Standard

“This is a raw and courageous book that turns over some rocks and shows what is crawling underneath. it reveals the ugly reality behind the pretty and politically correct words and visions of our time.”  Thomas Sowell, author of The Quest for Cosmic Justice

“His prose is splendidly savage and invigoratingly rude. David Horowitz has a message to deliver, and if he offends someone in the process, that’s just too bad.”  National Review

Review:

“Indignant Sanity; a right-wing convert’s different view on race.

Anyone who thinks about the trouble between blacks and whites in America encounters a secondary division, almost as old. This is the line between what might be called the Externalists and the Internalists.

Externalists, who tend toward the political left, say that America’s racial problems are to be addressed through outside interventions (affirmative action, busing and other government programs to repair the damage of the past and enforce racial justice). Internalists, who are apt to be conservative, stress solutions that require efforts from the inside: education, hard work, self-motivation, morale, bourgeois values, deferred gratification, the old immigrant virtues (turn off the TV, shut down the gangsta rap).

David Horowitz – the onetime ’60s radical and ally of the Black Panthers who eventually went through a Whittaker Chambers-like conversion that he documented in a memoir, Radical Son – is a bracing, abrasive Internalist.”  Lance Morrow, Time Magazine [clearly the same review as the one cited on the back cover – JOB]

About the Author:

Wikipedia

Fria Tider om regeringens beslut om subventionerad vård till illegala invandrare

Jätteneddragningar i vården när Reinfeldt satsar på illegala invandrare

“Personer som olovligen uppehåller sig i landet ska till okänd kostnad få helt gratis sjukvård, tandvård och läkemedel. Samtidigt kommer rapporter om kraftiga neddragningar på landets sjukhus, vilket kan leda till att vanliga svenskar blir tvungna att betala allt mer ur egen ficka för sin vård.”   Läs mer

Läkare: Reinfeldtcare öppnar för storskaliga bedrägerier

“Regeringens beslut att erbjuda skattefinansierad vård till illegala invandrare kan innebära att fler aktörer startar bedrägeribolag i stil med bluffverksamheten Flyktingmedicinskt Centrum, som avslöjades 2010. Det uppger vårdpersonal för Fria Tider.”   Läs mer

Så funkar Reinfedtcare: Hela listan på förmåner till illegala invandrare

“Regeringen Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet om skattefinansierad vård för illegala invandrare blev mer generös än vad många befarat. Även utvisningsdömda våldtäktsmän ska nu få skattefinansierad vård – trots att de inte har rätt att uppehålla sig i Sverige.”   Läs mer

Nu klart: Illegala invandrare får gratis vård, tandvård och läkemedel

“Idag presenterades överenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen om att ge illegala invandrare rätt till gratis sjukvård, tandvård, läkemedel och skola. Det är som vanligt de svenska skattebetalarna som står för notan.”   Läs mer

–

Är FTs framställning felaktig, populistisk (i lägre mening), förenklad, vinklad, ensidig, förvrängd? Synpunkter är välkomna.

Vad invandringsfrågan handlar om

Roger Kimball: The Long March

How the Cultural Revolution of the 1960s Changed America

Encounter Books, 2000     Amazon.com

Book Description:

In The Long March, Roger Kimball, the author of Tenured Radicals, shows how the “cultural revolution” of the 1960s and ’70s took hold in America, lodging in our hearts and minds, and affecting our innermost assumptions about what counts as the good life. Kimball believes that the counterculture transformed high culture as well as our everyday life in terms of attitudes toward self and country, sex and drugs, and manners and morality. Believing that this dramatic change “cannot be understood apart from the seductive personalities who articulated its goals,” he intersperses his argument with incisive portraits of the life and thought of Allen Ginsberg, Norman Mailer, Timothy Leary, Susan Sontag, Eldridge Cleaver and other “cultural revolutionaries” who made their mark. For all that has been written about the counterculture, until now there has not been a chronicle of how this revolutionary movement succeeded and how its ideas helped provoke today’s “culture wars.” The Long March fills this gap with a compelling and well-informed narrative that is sure to provoke discussion and debate.
Front and Back Flaps:
“The Age of Aquarius did not end when the last electric guitar was unplugged at Woodstock”, Roger Kimball writes in this controversial look at America’s cultural revolution. “The 1960s continue to reverberate in our national life today. This decade transformed high culture as well as everyday life in terms of our attitudes toward self and country, sex and drugs, and manners and morality.”
Others may think of the 1960s as The Last Good Time, but Kimball – author of Tenured Radicals, a brilliant and acerbic study of the radicalization of American universities – has no patience with such nostalgia. He sees this decade as a seedbed of excess and moral breakdown. He argues that the radical assaults on “the System” that took place then still define the way we live now – with intellectually debased schools and colleges, morally chaotic sexual relations and family life, and a degraded media and popular culture. “This inheritance has addled our hearts and minds”, Kimball writes, “and perverted our dreams while also preventing us from attaining them.”
How did we get from there to here? In the late 1960s and early 1970s, after fantasies of immediate political revolution faded, many student radicals urged their followers to begin “the long march through the institutions”. Radical philosopher Herbert Marcuse characterized this approach as working in the institutions of American life while also working against them. Kimball says that to see how well this strategy succeeded, “you need look no further than your local museum, your children’s school, your church (if you still go to church) and your workplace.”
The Long March is organized around incisive portraits of the architects of America’s cultural revolution – among them, Beat figures like Allen Ginsberg and Jack Kerouac, and celebrated or once celebrated gurus like Norman Mailer, Timothy Leary, Susan Sontag, Eldridge Cleaver and Charles Reich. In examining the lives and works of those who spoke for the 1960s, Kimball finds a series of cautionary tales, an annotated guidebook of wrong turns, dead ends, and blind alleys that, tragically, became the roadmap to the present.
For all that has been written about America’s counterculture, until now there has been no chronicle of how this revolutionary movement succeeded and how its ideas helped to provoke today’s “culture wars”. The Long March fills this gap with a witty and intelligent narrative that transforms the subject from what it was before Roger Kimball discovered it.
Amazon.com Review:
The 1960s, writes Roger Kimball, “has become less the name of a decade than a provocation.” This incisive critique of that turbulent time won’t calm the debate. The Long March will enthrall conservatives who think of themselves as culture warriors and infuriate liberals who still celebrate “the purple decade.” Kimball, managing editor of the New Criterion and author of Tenured Radicals, is one of the Right’s most articulate writers. He argues forcefully that the pernicious influence of the 1960s can still be felt: “The success of America’s recent cultural revolution can be measured not in toppled governments but in shattered values. If we often forget what great changes this revolution brought in its wake, that, too, is a sign of its success: having changed ourselves, we no longer perceive the extent of our transformation.”The Long March proceeds as a series of stimulating essays on important cultural figures and movements, beginning with the Beats. Norman Mailer comes in for an eloquent trashing (“From the late 1940s until the 1980s, he showed himself to be extraordinarily deft at persuading credulous intellectuals to collaborate in his megalomania”), as do any number of counterculture icons. I.F. Stone’s articles, writes Kimball, “read like neo-Stalinist equivalents of those multipart articles on staple crops with which The New Yorker used to anesthetize its readers.” And of The New York Review of Books, that bastion of elite liberal opinion, Kimball says: “Quite apart from the irresponsibility of the politics, there was an intellectual irresponsibility at work here, a preening, ineradicable frivolousness toward the cultural values that the journal was supposedly created to nurture.” There’s a distinctly conservative crankiness to Kimball’s writing; the jazz of Miles Davis is inevitably “drug-inspired” and rock music “was not only an aesthetic disaster of gigantic proportions: it was also a moral disaster whose effects are nearly impossible to calculate precisely because they are so pervasive.” Yet this inclination can lead to fascinating, if arguable, insights about modern American culture: “Everywhere one looks one sees the elevation of youth – that is to say, of immaturity – over experience. It may seem like a small thing that nearly everyone of whatever age dresses in blue jeans now; but the universalization of that sartorial badge of the counterculture speaks volumes.” Kimball’s writing is at once highbrow and accessible. Fans of Robert Bork’s Slouching Towards Gomorrah and Allan Bloom’s The Closing of the American Mind – or readers who have never quite believed all the English professors proclaiming Allen Ginsberg a poetic genius – will find The Long March engrossing and indispensable.
John J. Miller

Booklist Review:

Despite naming his book after Mao’s protracted war against Chiang Kai-shek, Kimball spends less time demonstrating that ’60s radicalism won its long march and became turn-of-the-millennium orthodoxy than he does denouncing the usual suspects. His targets – the Beats, Norman Mailer, Susan Sontag, liberal university presidents, the Berrigan brothers, Norman O. Brown, Timothy Leary, Eldridge Cleaver, the New York Review of Books, etc. – are relatively easy, for they were often contradictory and illogical. Recalling just how outrageous they were is a sobering corrective to ’60s nostalgia. But Kimball also scores his betes noires for sexual misbehavior, which for him means anything except conjugal rights. This obsession leads him to rope the bisexual Paul Goodman into his rogues’ gallery, even though Goodman disagreed with nearly all the others. Goodman did, however, place sex at the center of his social and psychological thought. That Kimball can’t abide, at some cost to the cogency of his rebuttal of David Allyn’s Make Love, Not War, and other wistful backward glances.

Ray Olson

Back Cover Blurbs:

“How deeply rooted are our nation’s cultural problems? What is the legacy of the 1960s? Where are America’s culture wars going? Few people take these important questions more seriously than Roger Kimball. And few write about them with such clarity and eloquence.”  William J. Bennett

“I think it is terrific…We haven’t had a radical analysis like this – ever.”  William F. Buckley, Jr

“Deftly and with memorable wit, Roger Kimball shows how banal and derivative, how intellectually trivial cherished Sixties icons like Susan Sontag, Norman O. Brown, Allen Ginsberg, and all the rest of the really are. Kimball is as astute as he is amusing.”  John Ellis

“The extent of the cultural revolution we have lived through since the Sixties is still not clear to us, nor is its meaning. Roger Kimball has produced a searching and comprehensive study that brings it alltogether, high and low, from Herbert Marcuse to Monica Lewinsky. His well-told story is equal to the amazing event. It shows the routinization of exciting ideals, and the power and impotence of ideas.”  Harvey C. Mansfield

“Roger Kimball is among our most intelligent, thoughtful, and provocative cultural critics. He also is uncommon in that he writes lucidly and persuasively.”  Irving Kristol

 About the Author (from the Back Flap):
Roger Kimball is managing editor of the New Criterion and an art critic for the London Spectator. He is author of Tenured Radicals: How Politics Has Corrupted Our Higher Education [and many more – JOB] and editor (with Hilton Kramer) of several books on art and politics. Mr Kimball lives with his wife and son in Norwalk, Connecticut.
JOB’s Comment:

Leibniz och traditionen

Elementet av traditionell kontinuitet och den partiella distinktionen gentemot den frambrytande panteismen gör det möjligt för Lindbom att behandla Leibniz i lovordande vändningar som ett modernitetens undantag. Trots att han liksom Thomas söker en ny syntes, undgår han t.o.m. Thomas’ och högskolastikens misstag och förmår i snarare nyformulera vissa av den mer “traditionella”, platonska andlighetens grundsanningar. Vad som vanligen räknas till den moderna rationalismen accepteras här som i verkligheten utgörande en öppning mot andlighetens stora tradition.

I hög grad är det antagligen Leibniz strävan efter en universell filosofi, hans starka inspiration från andra traditioner, inte minst den kinesiska, och hans användning av termen philosophia perennis, som förklarar Lindboms beskrivning och värdering, och det är ju förvisso också sådant som direkt anknyter honom, om än på ett allmänt plan, till aspekter av den västerländska “esoterismens” strävan i samma avseenden, såväl som till dagens “traditionalistiska” skola som Lindbom själv tillhör. Fastän det kan synas som om hans egen monadologi uppvisar en del anmärkningsvärt egenartade drag i ljuset av andra formuleringar eller definitioner av philosophia perennis, etablerar han utan tvekan ett viktigt exempel i filosofins historia i sitt sätt att gå utöver den västerländska filosofins och teologins högst ofullständiga “traditionella” ramar, som en sen representant för renässansens ansatser i samma riktning.

Leibniz erkänner, betonar Lindbom, inte bara en intellektiv direktkontakt med den transcendenta verkligheten och sanningen, ett naturligt inre ljus, en prerationell kunskap och icke-diskursiv medvetenhet som det mänskliga förståndet sedan bearbetar. Han återupprättar också den teleologi som omöjliggjorts alltifrån Occam. Contra Occam hävdar han att Gud inte är skild från världen på det radikala sätt som denne lärde. Människan är delaktig i den gudiga verkligheten, en andlig enhet förenar Skaparen och skapelsen. Och individen “är inte sin egen suveräna lagstiftare, ty Guds ande bor inom oss och därför står vi under ett högre sanningsbud”. [Fallet Tyskland (1988), 53.] Med allt detta har Leibniz inte bara vederlagt hela Lockes atomistiska och empiriska sensualism med alla dess av honom snabbt uppfattade svagheter, utan även, antecipatoriskt, den moderna folksuveränitetsdoktrinen:

“Guds sanningar finns orubbligt inskrivna i människosjälen och hela universum är genomträngt av den gudomliga andliga substansen. Förhållandet mellan ande och materia är inte en inomvärldslig dualitet – här kommer Leibniz i konflikt med Descartes – och materien är ej motsatt Gud, ty över allt och inneslutande allt står Gud som det högsta Varat. Men detta vara är en universell andlighet…Leibniz skapar ett tankesystem, som direkt anslutande sig till medeltidens andlighet hävdar en enhet, en gudomlig totalitet, som i sig innesluter och samtidigt genomtränger ett harmoniskt makrokosmos och ett andligt såväl som materiellt mikrokosmos. Leibniz ställer upp sin lära som ett alternativ till såväl cartesiansk rationalistisk dualism som empirisk atomistisk sensualism.” [Ibid. 53 f.]

Lindbom konstaterar t.o.m. riktigt att Leibniz därmed föregripit den tyska romantikens kritik mot dessa strömningar; litet märkligt är därför att han när han själv senare i samma verk behandlar denna romantik och den tyska idealismen inte tycks se några som helst förtjänster av den typ han rikligen tillskriver Leibniz.

När Lindbom beskriver hur Leibniz utvecklar denna syn i sin från naturmekaniken helt skilda lära om den preetablerade harmonin, lägger han, trogen den förening monismen ingår med generalismen i hans egna åskådningsmässiga utgångspunkter, tonvikten vid enheten och det universella på ett sätt som förbiser några av de drag i nyplatonismen och delvis i den kristna platonismens huvudströmning som jag framhållit. Leibniz hävdar att det är en grov materialistisk föreställning att “likna universaliteten vid en ocean, sammansatt av ett oändligt antal vattendroppar. När han talar om monaderna, är dessa ej att förväxla med atomteorins materiebildningar, ty monaderna är till sitt väsen andliga…och de är framsprungna ur den gudomliga Enheten…Dessa monader kan därför fattas som himmelska arketyper, som sedan i en skapelseprocess träder in i jordisk skepnad.” [Ibid.]

Det är på många sätt klart att Lindbom inte alls delar den typ av kristen analys och kritik av den tyska panteismen och dess framväxt som, som vi sett, under 1900-talets första hälft framfördes av Groos. Men både för frågan om hans framställning är historiskt rättvisande ifråga om Leibniz och frågan om den metafysiska innebörden av den beskrivna ståndpunkten i sig skulle här förhållandet till de i Lindboms verk utelämnade eller förbisedda aspekterna av nyplatonismen och av den kristna påverkan på den vidare platonska traditionen behöva utförligt utredas. Det blir inte tillräckligt klart hur Lindbom, även om han inte exakt följer Leibniz’ terminologi, förenar sin andliga universalitet – som förvisso höjer sig över den blott rationella generalismen – med vissa typiska individualitetsorienterade leibnizka läror som i övrigt inte spelar någon större roll eller kanske någon roll överhuvudtaget i Lindboms verk.

Exempelvis kan han här sluta upp kring försvaret för det personliga mot “ett universellt kaos”: “Människan har för Leibniz inte förlorat sin personliga egenart, hon utplånas inte i ett universellt kaos och – vad viktigare är – hennes posthuma liv innebär inte ett personligt utplånande.” [Ibid.] Det förefaller som om Lindbom här kanske åtminstone inte använder ”personlig” i full överensstämmelse med det sätt på vilket han på annat håll använder termen persona. Men detta endast bekräftar hans intressanta positiva värdering av Leibniz som undantag mitt i en enligt Lindboms analys sedan länge i enhetligt felaktig riktning framrullande historisk utveckling.