David Horowitz: Hating Whitey and Other Progressive Causes

Spence Publishing Company, 2000 (1999)     Amazon.com

Back Cover:

Branded a “real live bigot” for bucking the party line on race, David Horowitz shows that the anti-white racism of the Left remains one of the few taboo subjects in America. A former confidant of the Black Panthers and the author of Radical Son, David Horowitz lays bare the liberal attack on “whiteness” – the latest battle in the war against American democracy.

“Horowitz is angry and polemical, but he is also a clear and ruthless thinker. What he says has an indignant sanity about it.”  Lance Morrow, Time

“No one picks apart the pretensions of the civil rights crowd quite the way Horowitz does.”  Fred Barnes, The Weekly Standard

“This is a raw and courageous book that turns over some rocks and shows what is crawling underneath. it reveals the ugly reality behind the pretty and politically correct words and visions of our time.”  Thomas Sowell, author of The Quest for Cosmic Justice

“His prose is splendidly savage and invigoratingly rude. David Horowitz has a message to deliver, and if he offends someone in the process, that’s just too bad.”  National Review

Review:

“Indignant Sanity; a right-wing convert’s different view on race.

Anyone who thinks about the trouble between blacks and whites in America encounters a secondary division, almost as old. This is the line between what might be called the Externalists and the Internalists.

Externalists, who tend toward the political left, say that America’s racial problems are to be addressed through outside interventions (affirmative action, busing and other government programs to repair the damage of the past and enforce racial justice). Internalists, who are apt to be conservative, stress solutions that require efforts from the inside: education, hard work, self-motivation, morale, bourgeois values, deferred gratification, the old immigrant virtues (turn off the TV, shut down the gangsta rap).

David Horowitz – the onetime ’60s radical and ally of the Black Panthers who eventually went through a Whittaker Chambers-like conversion that he documented in a memoir, Radical Son – is a bracing, abrasive Internalist.”  Lance Morrow, Time Magazine [clearly the same review as the one cited on the back cover – JOB]

About the Author:

Wikipedia

2 Responses to “David Horowitz: Hating Whitey and Other Progressive Causes”


  1. 1 Den Väldige May 25, 2013 at 3:30 pm

    Att försöka recensera denna bok känns delvis orimligt, det skulle vara lite grand som att recensera någons liv, men jag känner ändå att jag måste göra ett försök att i alla fall yttra mig på något sätt om denna hjältemodiga skrift.

    I essäsamlingen ingår, som en integrerad del, Horowitz synnerligen franka och uppriktiga personliga redogörelse av hur han, en ung radikal, en dag plötsligt inser, eller tvingas inse, att hans avgrundsdjupa naivitet som inbillad förkämpe för “de svartas rättigheter” i själva verket dragit in honom i en våldsfixerad rörelse av starkt bisarr natur. De svarta pantrar, som påstår sig kämpa för rättvisa, sysslar på intet sätt med något sådant, de styrs dessutom av våldsfixerade psykopater som inte tvekar att upprätthålla den interna disciplinen med våld, sexuellt våld eller helt enkelt mord. Horowitz inser, nästan för sent, att han måste ut ur rörelsen om det inte ska gå riktigt illa för honom och kanske hans familj.

    Det avsnitt av boken som beskriver erfarenheten av pantrarna utgörs av ett antal längre essäer som hänger samman, och dessa essäer är direkt plågsam läsning. Personligen anser dock jag att läsningen sedan blir ännu mer plågsam, nämligen när Horowitz redogör för reaktionerna hos den amerikanska “intellektuella eliten” när han, efter att ha behövt år för att kunna samla sig efter sina upplevelser, till slut redogör för alltsammans offentligt.

    Reaktionerna är att Horowitz berättelse helt avvisas eller negligeras av den enkla anledningen att han vid det laget blivit identifierad som hörande till den politiska högern.

    Kommen så långt i boken inser jag äntligen fullt ut vad jag kanske tidigare inte riktigt velat inse, men nu ändå förstår: de som dominerar det offentliga samtalet i världens viktigaste och största land är regelmässigt absolut likgiltiga för de människors öden som på något sätt inte stämmer med deras påstådda politiska drömmar. De tvekar inte en sekund att, alltid indirekt, men ändå helt skoningslöst, bloda ner sina händer för enkla fördelar: En position, en god inkomst, uppmärksamhet. Att människor misshandlas, hotas, våldtas eller dödas i samband med att politiskt korrekta fantasifoster som “strukturell rasism” ska bekämpas är helt enkelt likgiltigt för dessa karriärister.

    Jag tvingas då också inse varför det i Sverige är så att “eliten” i form av tongivande politiker, redaktörer, journalister och bluffhumanister inom akademien, inte bara totalt blundar för de lidanden för den svenska befolkningen som dagens politiska korrekta rörelser skapat, utan dessutom aktivt arbetar på att öka dessa lidanden på otaliga sätt, just nu framför allt genom en farlig demografisk politik: De är likadana som sina amerikanska förebilder. De är helt frigjorda från det vanliga mänskliga, det mänskliga har, i alla fall i relation till alla utanför den egna kretsen, helt ersatts av en orimlig jakt på ideal som aldrig kan uppnås. Helt upptagna med denna jakt, utan tid eller ork för något annat, bryr de sig då inte om hur mycket blod som stänker, bara det inte stänker upp på deras egna skor.

    Jag ber om ursäkt om jag blev lite demagogisk där. Men vad jag försöker säga är helt enkelt att, om man orkar och törs, så är läsningen av första delen av Horowitz bok ett alldeles utmärkt sätt att känna in den aktuella samhälleliga elitens väsen in i bara märgen. Jag kan inte gärna påstå att övningen är uppbygglig. Den är i själva verket synnerligen nedslående. Men om man, av någon anledning, känner att man helt enkelt måste försöka förstå på djupet varför västerlandet i dag ser ut som det gör, anser jag att man får man väldigt god hjälp av de bekännelser och beskrivningar som Horowitz gör i bokens första del. En del som utgör ungefär halva boken.

    Jag återkommer till andra halvan av boken.

  2. 2 Den Väldige September 15, 2014 at 7:33 pm

    Med anledning av den fråga som JOB ställer i inlägget med rubriken “Etablissemangets värden”, nämligen “vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?” så gör jag härmed ett kort improviserat försök att, som tidigare lovats, återkomma till andra halvan av Horowitz bok. Jag begränsar mig där till avsnittet “The Manchurian President”.

    Anledningen till att jag inte kunnat komma mig för med att kommentera andra delen tidigare, min första kommentar är nu mer än ett år gammal, har mycket att göra med just detta avsnitt “The Manchurian President”. Den som åsyftas är Bill Clinton, och det som beskrivs, som jag när jag första gången läste det, helt enkelt inte kunde ta till mig, är i princip att Clinton lämnar ifrån sig stora och avgörande delar av sitt lands säkerhet till främmande makt. Hans enda skäl för detta förefaller vara rent egenintresse, och kortsiktigt sådant. Han försöker alltså inte ens göra skada, utan han visar i stället på något sätt den slutgiltiga solipsistiska nihilismens ansikte: Han har inga avsikter över huvud taget eftersom han inte har några värden över huvud taget, och då återstår bara ett rent maktbehov utan några andra facetter.

    Det praktiska förloppet är i korthet detta:

    Genom att försämra säkerhetsrutinerna har man möjlighet gjort för kinesiska spioner att stjäla designen för USA:s mest avancerade kärnvapen. När undersökning av detta, inklusive åtal förbereddes, så saboterades processen av Clintons administration. Varför? Därför att en kinesisk bankir vid namn James Riady var en av Clintons viktigaste kampanjfinansiärer och hans kompisar ville ha ritningar till väsentliga delar av det amerikanska kärnvapenprogrammet.

    Det finns också ett antal andra kinesiska intressenter inblandade i affären, vilket enkelt och tydligt beskrivs i Horowitz bok, inklusive dessa intressenters förehavande, och Clintons samarbete med dem, pekar alla i samma riktning: Clinton har, och hade, ingen lojalitet med sitt land, sitt parti, sin familj. Han hade ingen annan lojalitet än till sig själv och sin karriär.

    Så förklaras det av Horowitz i avsnittet “The Manchurian President” som i sin tur är ett av tre avsnitt i avdelningen “Foreign affairs” som behandlar sidospår och förberedelser för detta förräderi.

    Jag skrev inget förrän nu om bokens andra del av det enkla skälet, att även om jag personligen trodde på Horowitz skildring, och hans källor, så kände jag, att inte ens på denna sajt, kunde återge något sådant och begära att man skulle tro att detta faktiskt står i boken, och att det inte finns något uppenbart som tyder på att alltsammans inte skulle stämma. Jag kände att jag måste kontrollera allt detta någon annanstans för att kunna argumentera väl för att Horowitz verkligen skriver som det är, men den tiden för kontroll fanns aldrig att få.

    Men nu känner jag att läget är annorlunda, och det beror på att jag anser att man deduktivt kan förstå att Horowitz faktiskt har rätt, detta utan att leta världen runt efter källor, och det beror på det mönster jag anser att man kan se: Det kan nämligen inte vara på något annat sätt än att de politiker som har suttit vid makten i Sverige en längre tid, har exakt samma inre liv, alltså brist på inre liv som Clinton. De har helt enkelt inte några värderingar, inte några lojaliteter och heller inga mål i egentlig mening. De har, liksom Clinton, som enda bevekelsegrund för sina yttranden och handlingar, ett kortsiktigt säkrande av ett maktbehov, och givetvis, också något slags ekonomisk säkerhet.

    Frågan från JOB var ju “vad är det för hemska värden etablissemanget har egentligen?”.

    Svaret är, och måste vara: Dessa värden är hemskare än några andra tänkbara värden eftersom de är icke existerande och därför representerar en fullständig inre tomhet. Dessa politikers värden är alltså värdelösa i egentlig och strikt mening, eftersom de inte har något behov av att det kommer något efter dem över huvud taget. Därav deras handlingar och yttranden.

    Vi är så långt från Burke man kan komma helt enkelt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi