Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

I Liedmans hela författarskap förekommer, utan att författaren känner sig behöva bekymra sig om den vetenskapliga teoretiska underbyggnaden, och i stället tryggt förlitar sig på en solid konsensus, omdömen som det i jubileumsvolymen om idéhistorieämnet i Göteborg om Carl David af Wirsén: ”den förstockade akademisekreteraren och boströmianen”. Den svenska idéhistoriska forskningen framstår som inskriven i ett rent ideologiskt och politiskt projekt som uppfattas och försvaras i vetenskapliga termer.

Själv är Liedman alltså visserligen defensivt apologetisk, och Lennart Olausson, som utan omsvep beskriver de dramatiska förändringar han själv vid sidan av Liedman genomdrev  (”De sista åren under 1970-talet föreföll mest vara en väntan, en väntan på att Sandblad skulle gå i pension, så att vi kunde göra något annat av ämnet än vad det var”), antyder visserligen ett mått av osäkerhet rörande huruvida ideologianalysens, det vill säga den dominerande typen av idéhistoria, ”stelnat till en frusen ideologi eller…torkat ut och nu ersatts av något annat”. Han har också anständigheten att balansera orden om väntan på Sandblads pension med det avslutande påpekandet att idag ”[f]örgubbningen och förgumningen tilltar, snart kommer en ny generation att ta över, en generation som kanske redan börjar vänta på att de gamla skall lämna.”

Men omedelbart därefter följer ett bidrag av doktoranden Christina Schmidt, ’Att tolka eller förändra – om ord och handling’, som visserligen också mobiliserar Aspelin som stöd, men i övrigt präglas av offensiv ideologianalytisk ortodoxi, och där hela dennas innebörd står klarare än någonsin redan i första meningen: ”Om frågan ’Varför idéhistoria?’ ställdes, skulle det personliga svaret formuleras som en travesti: Kan man inte (omedelbart) bidra till att förändra världen, så kan man åtminstone försöka förstå den.” Det vill säga: Kan revolutionen inte genomföras just nu, kan den åtminstone teoretiskt förberedas medels den långa marschen genom institutionerna; detta är den enda anledningen till att jag befinner mig här. Schmidts svar står således inte i motsats till Marx’ kända uppmaning; det är bara fråga om en temporär strategisk reträtt, där förståendet får en ny innebörd i relation till förändrandet, där förståendet i ljuset av denna innebörd är en ny.

Här serveras marxosofisk esoterism på ett sätt som får oss att känna oss förflyttade åtskilliga årtionden tillbaka i tiden, och därmed ges en god bild av ideologianalysens innebörd. Schmidts bidrag avspeglar flera av marxismens sena teoretiska utbyggnader och komplement. Därvid framgår, om än mindre tydligt än vad som annars idag är det vanliga, hur man delvis retirerat från de anspråk Lindberg antydde, nämligen att endast den ”borgerliga” vetenskapen är relativ och att man själv, eller det framväxande proletära klassmedvetandet, är respektive kommer att vara i besittning av den objektiva och absoluta sanningen.

Hos Schmidt är detta emellertid inte en följd av den annars vanliga, i vid mening postmoderna och postmarxistiska anpassning av ideologianalysen (eller varför inte helt enkelt ideologikritiken, som det kallades förr), som visserligen medför ofantliga teoretiska svårigheter men som på intet sätt hindrar att den grundläggande politiska intentionen förblir densamma, om än mer indirekt i sin praktik. När hon exempelvis bejakar ”textmetaforen” kan det därför endast vara i den gamla strukturalismens mening. Anpassningen är snarare en variation av Althussers tema om ”ideologins” ofrånkomlighet även under kommunismen. Den göteborgska ideologianalysen förnekar också att ideologi innebär ”falskt medvetande”; ideologi är fastmer ett ”neutralt begrepp”.

Schmidt förklarar att ”ideologianalys ur metodsynpunkt är syntetisk. Den hämtar element från flera traditioner, t. ex. marxism, strukturalism, semiotik, den hermeneutik som tar sin utgångspunkt i en djuppsykologisk tradition och en rad vetenskapssociologiska perspektiv”. Men detta förändrar alltså inte den även av Schmidt klart uttalade politiska intentionen – och i denna ligger ett helt kulturellt program av radikalmodernistiskt slag som principiellt förkastar vad som anses vara blott den till förtryckets produktionsförhållanden hörande ideologiska överbyggnaden, det vill säga den egna självförståeslen hos all historiskt föreliggande mänsklig kultur.

Det förändrar den lika litet som det förändrar det nya momentet av postmodern relativism som Schmidt tar avstånd från men som hos andra oftast följer med de teoretiska utbyggnaderna, och som för dessa visat sig som nödvändiga redskap för att forcera kvarstående besvärande hinder på marschvägen genom institutionerna och vid behov dölja och maskera marschens karaktär av marsch. De postmoderna momenten av relativism förenas i sådana fall med de äldre marxistiska och anammas, delvis just därför att de avslöjar relativiteten, som ”sanna”. Jag kan här inte – jag har gjort det många gånger i andra sammanhang – fördjupa mig i den här föreliggande logiska motsägelse som ytterst tvingar till förnekande av all logik, till en i detta sammanhang, i ljuset av den lindbergska typen av kritik, paradoxal, rent ”ateoretisk” ironism, som man på i längden för de legitima motiv som här eventuellt också finns förödande sätt inbillar sig ensam kan rädda de olika politiska intressena i vad som i verkligheten kvarstår som en rent nihilistisk maktkamp.

Schmidts uppsats är hursomhelst en beskrivning av och en plädering för en distinkt, historiskt föreliggande filosofisk ståndpunkt av världsåskådningsmässig karaktär, med tillhörande värderingar, och med anspråk på att i sig utgöra och definiera vetenskapen eller vetenskapligheten som sådan. Det är allt. Liedmans och Schmidts uppfattning av idéhistorieämnet är sakligt oförenlig med Lindbergs.

Stephen J. Sniegoski: The Transparent Cabal

The Neoconservative Agenda, War in the Middle East, and the National Interest of Israel

Foreword by Paul Findley     Introduction by Paul Gottfried

Enigma Editions, 2008     

Amazon.com

Publisher’s Description:

Although it is generally understood that American neoconservatives pushed hard for the war in Iraq, this book forcefully argues that the neocons’ goal was not the spread of democracy, but the protection of Israel’s interests in the Middle East. Showing that the neocon movement has always identified closely with the interests of Israel’s Likudnik right wing, the discussion contends that neocon advice on Iraq was the exact opposite of conventional United States foreign policy, which has always sought to maintain stability in the region to promote the flow of oil. Various players in the rush to war are assessed according to their motives, including President Bush, Ariel Sharon, members of the foreign-policy establishment, and the American people, who are seen not as having been dragged into war against their will, but as ready after 9/11 for retaliation.

Reviews:

“Absolutely essential.”  Mark Bruzonsky, former Washington rep., World Jewish Congress; founder, InternationalPeace.org

“This is a riveting book.”  Paul Craig Roberts, Ph.D., syndicated columnist; former Assistant Secretary of the Treasury; and former associate editor, Wall Street Journal

“The time is right for an unvarnished examination of the origins, history, and agenda of the neoconservative policy bloc in Washington and in Tel Aviv. The Transparent Cabal helps to provide one.”  Lt. Col. Karen Kwiatkowski, USAF (ret.), Ph.D.

“The timing of Dr. Sniegoski’s book could not be better. The only aspect of U.S. Middle East policy not in controversy is that no one knows what to do; Sniegoski’s book may help the debate break through this barrier.”  Joseph Douglass Jr., Ph.D., author, America the Vulnerable: The Threat of Chemical/Biological Warfare and Red Cocaine: The Drugging of America

“I have known Dr. Sniegoski for many years. He is a thorough researcher with a capacity for independent thought and the courage to advance and defend his analyses.”  Wayne S. Cole, Ph.D., professor emeritus, University of Maryland

“Sniegoski leaves no stone unturned in exposing the Israeli-neocon alliance and its catastrophic consequences in the Middle East. Timely and important, his book should provoke a much-needed debate about who truly benefits from current US policies in the region.”  Jonathan Cook, author, Israel and the Clash of Civilisations

“That the security of Israel has been central to the foreign-policy worldview of the neo-conservatives is one of the least discussed and most taboo aspects of the movement. Sniegolski has long been among the most dogged researchers who have tried to bring this to light.” Jim Lobe, Washington Bureau Chief, Inter Press Service (IPS).

“Sniegoski breaks new ground and pulls no punches in his analysis of the neocon-driven policies that brought about war with Iraq. He broadens the inquiry into many areas that desperately need sunshine and clarity.” Philip Giraldi, former CIA officer, partner in Cannistraro Associates, national security consultants, and contributing editor, The American Conservative

“Telling the truth in America today is more professionally risky than ever before, but happily Sniegoski couldn’t care less. His rendition of recent American history is utterly absorbing.”  Thomas Woods, Ph.D., New York Times bestselling author, The Politically Incorrect Guide to American History

“…a must read for anyone horrified by the disastrous course [neoconservatives] have set for U.S. policy.”  Kathy and Bill Christison, former CIA officials

“Sniegoski succeeds admirably in documenting the corrosive influence of the well-financed neoconservative lobby and its selling of a one-sided foreign policy to the Bush-Cheney administration.”  Rodrigue Tremblay, Ph.D., emeritus professor of economics and author of The New American Empire

“…required reading for all who wish to learn how American foreign policy has been hijacked, and who wish to reclaim it before it leads to another Middle East catastrophe.”  James C. Russell, Ph.D., author of Breach of Faith: American Churches and the Immigration Crisis 

“…devoted to saving the United States from an even worse mistake than its attack on Iraq. Patriots informed by this book will not be tricked into support of neocon war plans.”  Virginia Deane Abernethy, Ph.D., Professor Emerita of Psychiatry (Anthropology), Vanderbilt University School of Medicine

“[The] book contributes to an eventual [Iraq war] post mortem by laying out present-day politics that should be public knowledge.”  James Kalb, New York City lawyer and writer

About the Author:

Stephen J. Sniegoski, Ph.D., earned his doctorate in American history, with a focus on American foreign policy, at the University of Maryland. He has had articles published in The World & I, Modern Age, Current Concerns, Zeit-Fragen, Telos, The Occidental Quarterly, Arab News, The Last Ditch, and elsewhere on subjects such as communism, political philosophy, World War II, and the American war on Iraq. His focus on the neoconservative involvement in American foreign policy antedates September 11, and his first major work on the subject, ‘The War on Iraq: Conceived in Israel’, was published February 10, 2003, more than a month before the American attack.

Paul Findley is a former Congressional Representative from Illinois, elected as a Republican to the eighty-seventh and the ten succeeding Congresses (January 3, 1961 – January 3, 1983). He was appointed to the Board for International Food and Agricultural Development (1983-1994). He is the author of The Federal Farm Fable; They Dare to Speak Out: People and Institutions Confront Israel’s Lobby; A. Lincoln: The Crucible of Congress; and Deliberate Deceptions: Facing the Facts about the U.S.-Israeli Relationship.

Paul Gottfried, Ph.D., is the Horace E. Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College and a member of the executive board of the Historical Society. He is also contributing editor for Chronicles and Telos, and is editor-in-chief of This World. In addition to being an Adjunct Scholar at the Ludwig von Mises Institute, Gottfried was a Guggenheim Fellow in 1984 and was recognized by Who’s Who in the World in 2000. He is the author of [etc. – readers of this blog will be familiar with him; if not, see the links on the Links page].

Chris Hedges: Empire of Illusion

The End of Literacy and the Triumph of Spectacle    

Nation Books, 2009     

Amazon.com

2009 Publisher’s Description

We now live in two Americas. One – now the minority – functions in a print-based, literate world that can cope with complexity and can separate illusion from truth. The other – the majority – is retreating from a reality-based world into one of false certainty and magic. To this majority – which crosses social class lines, though the poor are overwhelmingly affected – presidential debate and political rhetoric is pitched at a sixth-grade reading level. In this “other America,” serious film and theater, as well as newspapers and books, are being pushed to the margins of society.

In the tradition of Christopher Lasch’s The Culture of Narcissism and Neil Postman’s Amusing Ourselves to Death, Pulitzer Prize-winner Chris Hedges navigates this culture – attending WWF contests, the Adult Video News Awards in Las Vegas, and Ivy League graduation ceremonies – to expose an age of terrifying decline and heightened self-delusion.

2010:

In this New York Times bestseller, Pulitzer Prizewinning journalist Chris Hedges has written a shattering meditation on American obsession with celebrity and the epidemic of illiteracy that threatens our cultural integrity. Reporting on such phenomena as professional wrestling, the pornographic film industry, and unchecked casino capitalism, Hedges exposes the mechanisms used to divert us from confronting the economic, political, and moral collapse around us. Empire of Illusion shows us how illiteracy and the embrace of fantasy have impoverished our working class, allowed for the continuance of destructive public policy, and ushered in cultural bankruptcy.

Reviews:

“Remarkable, bracing and highly moral, Empire of Illusion is Hedges’ lament for his nation.”  Maclean’s

“Each chapter of Empire of Illusion makes a strong case for how different illusions – of literacy, love, wisdom, happiness – taken together are destroying the American mind, culture and the nation itself.”   National Post

“Each chapter torches one of our cultural illusions.”  The Globe and Mail“Hedges is a fan of big ideas, and in Empire of Illusion, he draws upon the culture of professional wrestling and pornography, the elite university, positive psychology and the financial crisis to fashion a social theory of everything.”  Winnipeg Free Press

About the Author:

Chris Hedges, the author of the bestselling War Is a Force That Gives Us Meaning, is currently a senior fellow at The Nation Institute and the Anschutz Distinguished Fellow at Princeton University, and writes for many publications including Foreign Affairs, Harper’s, The New York Review of Books, Granta and Mother Jones. He is also a columnist for Truthdig.

Övergång till renässansen

Vi har tittat på några forskares framställningar av utvecklingen av personbegreppet på två plan: det mänskliga, eller den “mänskliga” själens, och Guds. I den antika världen användes ännu inte termen person i modern mening. Men där fanns en värld utanför amfiteatern. Vi finner där en rad karaktärer, vilkas historiska och kulturella skapelser bär prägeln av vad vi kallar deras egen personlighet. Vi igenkänner historiska verkningar och skeenden, kulturella ideal, filosofiska system, nya synteser som framstår som spår av individer, som i viss mån formade av utåt verkande personliga väsenskärnor med tämligen självbestämd profil. Det är inte hela sanningen om denna värld, men det är en sanning.

Den reaktionäre republikanen Cicero såg persona som den objektivt bestämda sociala rollen. Men det var också han som hyllade den grekisk-romerska kulturmänniskans bildningsideal som något som gick utöver en sådan roll. I hans brev träder oss dessutom en enskild privatman till mötes. Och om vi betänker hur mycket av redigering, urval, konstruktion och ortodoxt-dogmatisk anpassning som i de kanoniska evangelierna måste dölja den historiska och andliga verkligheten – är inte åtminstone en del av undret det intryck som vi i Jesus kanske ändå får av en individualiserad personlighet av i någon mening övermänskliga mått? Och vars individualitet tydligt uttrycktes genom en ofta utpräglad, det religiösa etablissemanget utmanande esoterism. Trots allt var det kring den som kyrkan senare uppförde sin exoteriska ortodoxi, som inte kunde och inte hade för avsikt att göra den rättvisa.

Under senantiken och medeltiden börjar på det sätt vi tittat på termen person introduceras i teologin och filosofin, bärande med sig sitt eget historiskt givna begreppsliga innehåll. Teoretiskt kom man visserligen en bit på vägen när detta äldre innehåll började utvecklas, fördjupas och framför allt kompletteras. Men en del av det begreppsliga innehåll som i Grekland och Rom och Israel återfanns under andra termer, och som kom att upptas eller indirekt ingå i persondefinitionen, föll också under medeltiden i glömska genom såväl den skolastiska teologins grekisk-filosofiska generalistiska arv, dels de samhälleliga strukturer som etablerades. Termens persons utbredning får inte dölja att vad vi idag förstår som verkligheten i vissa avseenden till och med kan ha begränsats – både ifråga om människan och Gud.

De klassisk-grekiska och kristna tankeflödena hade på ett spänningsfyllt men också i mycket fruktbart sätt förenats, men den form syntesen under medeltiden erhöll uppvisade vissa typiska ensidigheter. De filosofiska problem som medeltiden lämnade i arv till vad som förr kallades den nya tiden var delvis också allmänkulturella och samhälleliga. Kanske kan man våga påståendet att de bristerna inte minst hade att göra med just synen på personen – på båda de plan vi diskuterat.

Och kanske var det den tänkare som i tiden stod mitt emellan Platon och Thomas som allra mest visade sig höra framtiden till: Augustinus med sin personaliserade idealism. Eller kanske var det Plotinos, av delvis samma skäl, men också därför att renässansen i så hög grad blev en pånyttfödelse för platonismen.

Tecken kunde hursomhelst redan skönjas som varslade om förändring. Vi ska titta närmare på detta. [Numera talar man ofta om den “tidigmoderna” tiden, ett begrepp som ofta samtidigt ersätter “renässansen” och i viss mån även “senmedeltiden”; det finns poänger i detta, men också problem; jfr exempelvis Gurevichs analys.] Så småningom börjar också en ny person träda fram på det historiska, och idéhistoriska, dramats scen – och en som lägger av sig masken, en som inte längre vill vara blott en roll. Då måste också en och annan kuliss rivas. Men det större dramat, historiens, kvarstår, och vi såg hur Benjamin antydde en del om dess framtida akter. Detta drama har förvisso flera medförfattare och aktörer. Men en stor fråga är vilket förhållandet nu skall bli till den som i kristenheten ytterst ansågs vara huvudförfattare och huvudregissör: den i någon mening personlige Guden.

Efraim Liljeqvist

Selbstdarstellung i Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925):

Liljeqvist, Per Efraim, sedan 1906 professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet. F. 24 sept. 1865 i Örebro, vid vars h. a. läroverk L:s filosofiska intressen insiktsfullt befordrades av dåv. lektor Henrik Jacobsson, sedermera rektor i Härnösand. Efter en semesters studier i Leipzig och åtta års i Uppsala fil. d:r därstädes sept. 1893 på avhandlingen ‘Om Francis Bacons filosofi med särskild hänsyn till det etiska problemet’ (I), som – närmast efter Zellers förebild – sökte lösa sin uppgift även filologiskt tillfredsställande och exakt. Gradualavhandlingen föranledde omedelbar kallelse till docentur i teoretisk filosofi och några månader efteråt, på Vitalis Norströms initiativ, docentur och biträdande lärareplats i filosofi (med professors tjänstgöringsskyldighet) vid Göteborgs unga högskola, varifrån efter 12 1/2 år förflyttningen skedde till Lund.

Genom sina egentliga lärare i filosofi under Uppsalatiden, C. Y. Sahlin och E. O. Burman, står L. i historiskt samband med den idealistiska personlighetsfilosofien, sådan denna utvecklat sig från Daniel Boëthius’ och Benjamin Höijers dagar fram till Christopher Jacob Boström, Sahlins företrädare på den praktisk-filosofiska lärostolen i Uppsala. Jämlikt sagda personlighetsfilosofis organiska utvecklingssyn på kulturlivets företeelser har L. från början fattat det “filosofiska arvet”, om man så får säga, som en pliktbetonad uppgift att levande, under kritisk prövning och sovring, förvalta samt eventuellt fort- och ombilda: växling av ståndpunkter utan den tidigare historiskt givna ståndpunktens övervinnande inifrån kan icke betyda verklig utveckling och framsteg.

Denna tendens framskymtar redan i L:s första, under signaturen L-st publicerade filosofiska uppsats, en recension för Ny Svensk Tidskrift 1889 ‘Af och om Wikner’: L. hänvisar där på de drag i W:s personlighet och produktion, som betydde, att denne från början aldrig hade trängt fullt in i sin lärare Boströms ståndpunkt, och att hans fortgång från denna därför heller aldrig inneburit densammas spekulativa övervinnande. Av samma skäl kom L. heller aldrig till uppslutning vid sin ämbetsbroder Vitalis Norströms sida, när aven denne – och det på mest uppseendeväckande sätt – tillkännagav sin skilsmässa från boströmianismen; likvisst stördes härav på intet sätt det kollegiala förhållandet dem emellan eller skedde något avbräck på deras personliga uppskattning av varandra.

Däremot har L. medvetet och avsiktligt fullföljande en strängt immanent kritiks grundsatser, bemödat sig om förutsättningarna för en djupare förståelse av striden mellan Edfeldt och Nyblaeus om de gudomliga idéernas oändlighet eller ändlighet, vilken strid blir begripligare ur ljuset av själva genesis för Boströms system från en ursprunglig anslutning till schellingianismen; i samband härmed har L. ock sökt leda i bevis att Boströms uppfattning av idéernas ensidiga positiva ingående i varandra icke vore tillräckligt grundad (man jämföre L:s undersökning från 97 ‘Om Boströms äldsta skrifter’ och inledningen til hans ‘Boströms äldsta latinska dissertationer försvenskade’, 15, likaså ‘Efterord’ till den genom L. 10 posthumt publicerade undersökningen av hans företrädare Leanders ‘Idélära från Boströms filosofiska ståndpunkt’).

En likartad immanent, kritiskt hållen prövning av Boströms statslära, i vad den avser fyrståndsrepresentationen och därmed sammanhängande frågor, föreligger ävenledes från L:s hand (se installationsföreläsningen ‘Chr. Jac. Boström och frågan om folkets representation i staten’, tryckt i Statsv. tidskr. 07, samt studien ‘Till frågan om voteringar enligt Boströms uppfattning’ i Burman-festskriften 10), som därvid anteciperar åtskilligt av den samtida diskussionen om en korporativ utgestaltning av folkrepresentationen. Antydningar till en motsvarande kritisk revision av Boströms etik saknas ej heller (se ‘Om imputation och imputabilitet hos Boström’ i Norström-festskriften 16, samt ‘Bibergs-Boströms-Nyblaei anmärkningar vid Schleiermachers lära om de “etiska formalbegreppen”, försedda med randglossor’, i Pfannenstill-festskriften 23). – Att L:s revisionism gent emot boströmiaismen i åtskilligt konvergerar mot och möter C. Y. Sahlins tidigare revision av boströmianismes grundvalar, har han vid upprepade tillfällen själv framhållit.

Om boströmianismen metodologiskt som enda kunskapskälla betonat erfarenheten (men visserligen ej blott den sinnliga utan ock en förnuftig erfarenhet), har L. – som under talrika utländska studieresor sökt levande kontakt med samtidens filosofi – också på det viset fullföljt sina revisionistiska ansatser, att han eftersträvat ståndpunktens prövning utifrån och förenlighet med den samtida psykologiens och psykofysikens resultater (se hans ‘Inledning till psykologien’ samt ‘Om specifika sinnesenergier, studier till psykofysikens teori och historia’, båda från 99 och med en bakgrund av långvariga och ingående medicinska studier). I själva verket syftar också L:s arbete på värdeteoretiskt område (‘Meinongs allmänna värdeteori’, 04) åtminstone från en sida ytterst att konfrontera Boströms antagande av ett förnuftigt innehåll i medvetandet med modern psykologisk forskning.

Georges Valance: Haussmann le grand

Flammarion, 2009     Amazon.fr

Présentation de l’éditeur:

Son nom évoque la norme bourgeoise de l’appartement parisien si prisé des agents immobiliers. Mais l’oeuvre d’Haussmann est autrement plus vaste. Durant dix-sept années d’un gigantesque chantier, le préfet de la Seine a fait de Paris la capitale la plus moderne de son temps, traçant la perspective des avenues, aménageant les espaces verts, organisant la distribution de l’eau et du gaz, créant les égouts. Rien, pourtant, ne semblait prédestiner ce petit-fils d’immigrés allemands et luthériens, engagé dans une morne carrière administrative, à se lancer dans pareille entreprise. Rien, sinon son exceptionnelle puissance de travail, sa curiosité très moderne pour l’industrie, et… la rencontre inespérée de Louis Napoléon Bonaparte un beau matin de janvier 1849. De ce jour Haussmann saura être la parfaite incarnation du mythe bien français de l’homme providentiel accouché par l’Histoire. Et rarement l’histoire de la France aura été plus magistrale que sous le Second Empire. Symbole de ce régime tant décrié et qui fut cependant le premier à prendre acte de l’importance de l’économie, Haussmann fut aussi un viveur, amateur de bons vins et de jeunes femmes, organisant les plus fastueuses des fêtes impériales. Si l’homme est controversé, son oeuvre nous parle toujours. “Les hommes ne sont grands, disait Napoléon, que par les monuments qu’ils nous laissent.” Haussmann nous a légué le visage actuel de Paris, qui peut encore prétendre au titre de plus belle ville du monde.

Biographie de l’auteur:

Journaliste et historien, Georges Valance a été directeur de la rédaction de L’Expansion et directeur délégué de la rédaction de L’Express. Il a écrit, entre autres, France-Allemagne, le retour de Bismarck (Prix Aujourd’hui) ainsi qu’une biographie de Thiers.