Eckhart, Plotinos och det moderna subjektet

Lindbom framhåller hur mystiken markerar en innerlighetens reaktion mot såväl thomismens som nominalismens intellektualism. [Mystik (1990), 110.] Men detta innebär förvisso inte att mystikens tänkare inte lämnade några bidrag till samma intellektualism, till filosofin.

Eckhart omfattar i mycket Plotinos’ lära om den högsta enheten, men vill  ibland på ett sätt som tycks anses inte riktigt äga någon motsvarighet till hos denne förneka Gud som ett övervara i betyelsen ett annat vara av det slag jag tidigare diskuterat i samband med den platonska traditionen. Han synes ofta anses vilja mer kompromisslöst apofatiskt uppfatta den absoluta åtskillnadslösa och opersonliga enheten som det högsta, och på nytt sätt insistera på att denna enhet i jämförelse med den världsliga varaordningen är snarare ett intet än ett övervara. [Schulz, Der Gott der neuzeitlichen Metaphysik (1957), 14.] Men om han samtidigt, som Copleston beskriver det, vill i enlighet med den enhetliga varaordningens ontoteologi panteistiskt sätt se hela skapelsen i Gud, och som endast så, och icke utom Gud, ägande existens, finner vi redan här en motsägelse. [Copleston, A History of Philosophy, III (1953), 185, 187.]

Och det gör vi också, och på samma sätt som hos Pseudo-Dionysios, när vi finner att han även uppvisar en i sak klart katafatisk tendens. Generellt gäller naturligtvis att ett sådant samtidigt bejakande av apofaticism och katafaticism endast blir teoretiskt försvarbart i ljuset av en åtskillnad mellan nivåer eller dimensioner hos en verklighet de tillämpas på eller hos förståelsen och insikten hos det ändliga subjekt eller förnuft som står för tillämpningen. Detta har såvitt jag förstår ännu inte tillfredsställande klargjorts i den idealistisk-mystika tankelinjen från Plotinos över Pseudo-Dionysios och Eriugena till Eckhart.

Till den sistnämndes katafatiska tendens hör nämligen helt enkelt vad som i verkligheten måste ses som den positiva bestämningen av Gud som intellectus och intelligere. Den griper tillbaka på aristoteliska, medelplatonska och plotinska temata. Och den  anses av Eckhart kunna tillskrivas vad som annars även hos honom själv är apofaticismens över- eller snarare ickevara. Platon hänför visserligen det godas idé – och därmed även han en katafatisk bestämning – till detta som står över ousia, till ett vara som är överordnat de övriga idéernas vara. Men detta är en annan bestämning: det Godas övervara är för Platon inte i sig intelligerande, inte nous. Plotinos erkänner övervarat i den mening jag beskrivit (Gilson ville förstå Plotinos’ enhet som Intet, men det är en uppenbar anakronism och vore en ensidig uppfattning t.o.m. av Eckhart) men kan, liksom andra apofatiker, inte konsekvent upprätthålla ståndpunkten att det är fritt från alla positiva bestämningar. I själva verket är det knappast ens hans och jämförbara tänkares avsikt att hävda den totala apofaticismen, men de nämnda teoretiskt nödvändiga distinktionerna framstår alltså såvitt jag kan se här alltid som otillräckliga.

Klart förefaller dock att Plotinos’ position rörande den enhet som liksom Platons Goda är ”bortom” varat till skillnad från denna Platons lära  syftar till att klargöra skillnaden mellan det positivt förstådda oändliga varat och de ändliga formerna/idéernas (o.s.v.) vara, det vara som för Platon, i linje med den allmänna grekiska föreställningen om det fullkomliga som begränsat, allena var det för idévärlden, för idévärlden i dess helhet, ifrågakommande: även om han med läran om det Godas övervara i Staten, och för den delen om enhetens åtskillnad från de begränsade formerna i Parmenides, började peka utöver den grekiska begränsningstänkandet och fram mot Plotinos.

Inte heller för Plotinos är det över det ändliga befintliga varat nous: det senare tillhör för honom endast den andra hypostasen. Men på några ställen tycks han ändå acceptera ett annat slags kunskap och intellektion hos den oändliga enheten (katanoesis, hypernoesis, epibole), som han inte närmare förklarar och om vars natur forskarna är oeniga; det är därför svårt att avgöra i vilken utsträckning det föregriper vad Schulz och andra vill se som en specifik nytida innovation, beläggbar inte minst hos Eckhart. Det är naturligtvis inte fråga om ett subjekt i modern mening, men det innebär att övervarat förbinds med något slags medvetande.

Därför är väl Eckharts ståndpunkt, som snabbt återkommer hos Occam, ändå en variation eller utveckling av detta inslag hos Plotinos: Gud är inte vad som kan uppfattas som ett ”tingligt” vara utan ett övervara i förhållande till den världsliga ontologiska ordningen, samtidigt som Gud är i någon mening tänkande och kunskapsägande, och som sådan måste sägas äga ett annat och högre vara. Vi kan säkert finna en radikalisering, och förvisso en skillnad gentemot Plotinos’ uppfattning om emanationen i läran att Guds tänkande och medvetande inte bara inte är den världsliga varaordningens  högsta nivå utan inte heller det som ligger till grund för den. I det de inte är ”substans” är de inte heller i någon mening ontologiskt relaterade till världens varaordning och med denna jämförbara.

Därmed kan det logiska och ontologiska prioritetsförhållandet mellan vara och intelligens uppfattas som omkastat, om inte i förhållande till Plotinos så åtminstone till den övriga grekiska traditionen. Eckhart skriver: Ostendo quod non ita videtur mihi modo, ut quia sit ideo intelligat, sed quia intelligit ideo est, ita quod Deus est intellectus et intelligere, et est ipsum intelligere fundamentum ipsius esse (Det synes mig nu, förklarar jag, inte som vore det så att Gud tänker därför att han är, utan som att han är därför att han tänker, således att Gud är intellekt och intellektion, och att intellektionen själv är fundamentet för hans eget vara). [Cit. i Schulz, 15, not 6 från Quaestiones Parisienses.]

Eckhart åberopar en passage i Aristoteles’ De Anima där de olika sinnena hänförs till olika varaområden. Synen hör till det synligas, till färgernas område; men för att kunna se färgerna, måste seendet själv vara färglöst. Detta blir en bild för Guds förhållande till det varande. Gud tillhör inte det varande, är från det varandes synpunkt ett intet, men kan i analogi med synen och det synliga, färgerna, positivt bestämmas som det som intelligerar det varande, intellectus. [Ibid. 16.]

För Schulz är det detta som utgör upprinnelsen till det moderna begreppet om subjektet. [Ibid. 14.] Den äldre betydelsen av subjekt som vi ovan omnämnt i samband med Alexander av Hales var som vi sett icke övergiven på Duns Scotus’ och Eckharts tid. Men med definitionen av Gud som intellectus och av intellectus som primärt för den egna varaarten kan Eckhart säkert, oavsett frågan om förhållandet till Plotinos, i viss mån sägas bidra till det som  med tiden utvecklas under samma term till vad som verkligen kan förstås som ett mer specifikt modernt subjektsbegreppet, nämligen det “rena”, “tomma”, “formella” subjektet eller subjektiviteten, det som skänker enhet åt medvetandets innehåll men själv inte är innehåll, det som blott “tänker”, “uppfattar” och “vill” men som själv inte “är” i vad som ännu uppfattades som den avskilda världsliga ordningens självklara substantiellt-ontologiska mening.

Hos Duns Scotus tycks som vi sett vissa förutsättningar ha skapats för denna varaförlust ifråga om det mänskliga subjektet i dess handhavande av den “ideella” kunskapen som objektet-för-subjekt. Vi har nu stiftat bekantskap med Eckharts uppfattning av intellectus – och detta blir nu alltså också Eckharts definition av Gud. Som framgått är det inte helt lätt att fastställa vare sig hur mycket som verkligen är nytt här, och hur mycket som verkligen är sådant som man anser kännetecknar ett specifikt modernt subjekt. Trots vissa radikala formuleringar hos Eckhart av ett slag som väl går utöver Plotinos’ framstår så här långt nyheten och specificiteten hos det moderna subjektet åtminstone inte självklart som fullt så markerade som vissa historiker vill göra gällande.

1 Response to “Eckhart, Plotinos och det moderna subjektet”


  1. 1 John February 21, 2012 at 1:57 am

    Please find an essay which among other things refers to Plotinus as God-intoxicated contemplative. As such Plotinus was the greatest Western “philosopher”.

    http://www.adidamla.org/newletters/toc-aprilmay2006.html

    Plus an essay which describes a similar disposition inherent in Reality Itself.

    http://www.easydeathbook.com/purpose.asp


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi