Slutsatser om treenighetsläran

En systematisk-teologisk framställning från vår tid, Hemberg, Holte och Jeffners Människan och Gud (1982) framhåller med några korta men viktiga formuleringar om de frågor vi här diskuterat att

“Vårt personbegrepp skiljer sig…markant från det antika personbegrepp som var aktuellt när treenighetsformlerna utformades. Vi uppfattar en person som något med ett eget medvetandecentrum. Använder man vårt personbegrepp måste man i enlighet med all kristen tradition säga att Gud är en person inte tre. Det antika personbegreppet, som gamla kyrkans teologer använde, var inte så starkt differentierande. Ibland säger man att det närmast motsvarar vårt begrepp roll, men med den termen kan man föra in ett slags tidstänkande när det gäller Gud, vilket treenighetsläran avvisar. Kanske kommer man närmast de ursprungliga treenighetsformlernas innebörd om man säger att det finns tre eviga verksamhetsformer i den ende Gudens väsen. Inkarnationen innebär då att den utgivande kärlek som alltid finns hos Gud manifesteras inom tidens och rummets gränser i Jesu person. [Op. cit. 186.]

Närmade sig redan fornkyrkan i sina formler en ståndpunkt som innebär att personen inte endast är en hypostas i betydelsen en ontologiskt separat manifestation av en essens eller i betydelsen en manifestation i ett överordnat opersonligt vara? Är det en rimlig tolkning att enhetsväsendet förstods som ett personligt enhetligt vara, överordnat treheten? Jag har – utan att på något sätt göra anspråk på att förstå detta tidiga treenighetstänkande, det är fullt möjligt och rentav troligt att jag totalt missförstått allting – ställt dessa frågor, och föreslagit att det inte är osannolikt att det förstods så åtminstone av Augustinus. För honom är Gud ytterst en person. Genom upplevelse och direktkontakt i det inre ljuset förstod Augustinus självmedvetandets och Gudsmedvetandets samtidiga nödvändiga enhet och tvåhet; och med denna förståelse, och även genom jämförelser och analogier med själens innehåll och liv, uppfattade han också denna person, Gud, i termer som började likna “vårt” personbegrepp med dess “egna medvetandecentrum”.

Om treenighetens personer i Augustinus’ förklaring, liksom i de föregående, på grund av personbegreppets dåvarande begränsningar framstod som mindre differentierade, så tycks istället hos honom den personliga enheten och helheten ha framträtt med ny och större skärpa. Den saknade endast den adekvata benämningen. Hemberg, Holte och Jeffner uppfattar klart att Augustinus med sin tolkning betonar den monoteistiska enheten:

“I det kristna tänkandets historia har man använt många bilder för at klargöra innebörden i treenighetsläran. Den mest talande är kanske Augustinus’ analogi mellan de tre personerna i gudomen och de tre huvudfunktionerna i det mänskliga själslivet. Genom den bilden blir det tydligt att treenighetsläran missupppfattas om den sätts i motsatsställning till monoteismen.” [Ibid.]

Man skulle ha velat höra mer om detta, för här närmar vi oss kärnan i den Augustinus’ egenartade insats till vilken han oemotståndligt drevs av sin levande inre erfarenhet. Han framlyfte om inte hela bibelns levande, viljande, skapande, handlande, individuellt-personligt ledande, dömande, straffande, krigande, dödande, älskande och frälsande exogud, ὁ ὤν, så åtminstone några aspekter av honom genom upptäckten av såväl en likhet med som en närvaro i sin egen persons inre djup. Och han uttryckte det i en teologi som pekar utöver såväl den platonsk-aristoteliska generalismen som dess ekon i fornkyrklig trinitologi och kristologi.

Det är först den s.k. “nya tiden”, den tidigmoderna eran, som på allvar tar upp Augustinus temata. Den konkreta verklighet han upptäcker hos sig själv och hos Gud kan han inte tänka sig inom ett flertal Gudpersoner i mer utvecklad mening och s.a.s. inom Gud. Men han hindrades naturligtvis i just detta av det sätt dessa personer då förstods inom teologin.

Trots begränsningarna i denna äldre förståelse, kan andra uttryck för den inomguda personmångfalden förvisso finnas hos vissa kyrkofäder. Åtminstone de s.k. “sociala trinitarianerna” i dagens teologi tycks sedan vid det här laget ganska lång tid hävda detta. Det finns, anar man, anledning att hysa vissa tvivel rörande deras tolkningar, och undra om de inte ur ett rent begreppshistoriskt perspektiv går för långt, om anakronismer inte smyger sig in. För de sociala trinitarianerna handlar det när vi talar om personer på Guds nivå trots den begreppsliga utveckling som ägt rum i teologins hägn fortfarande verkligen om dramatis personae eller socialt rollbestämda aktörer. Hemberg, Holtes och Jeffners formuleringar förefaller mig mer rättvisande. Men jag gör inte anspråk på att kunna bedöma något av detta; jag gör bara vad som för mina egna syften och från mitt eget perspektiv framstår som relevanta reflektioner utifrån en högst preliminär förståelse som mycket väl kan vara helt felaktig.

Av denna ofullständiga och sannolikt av missuppfattningar präglade diskussion av och mitt försök att förstå några forskares framställningar av treenighetsläran och – eller snarare inklusive – kristologin, kanske man ändå med samma reservationer kan dra två preliminära slutsatser. För det första att denna lära i sin slutliga form, till och med utan Augustinus men framför allt med honom, tycks innebära en strikt monoteistisk förståelse av Gud som en primärt personlig, högsta enhetlig och helhetlig väsensvaro. För det andra att denne Gud av Augustinus förstods på ett sätt som bidrog till att ge det framväxande personbegreppet ett rikare och djupare innehåll än det tidigare ägt.

Augustinus nådde fram till sin Gudsuppfattning delvis via sin självuppfattning. Personbegreppets nya innehåll blev därför relevant också på detta mänskliga plan. Men han nådde också sin nya självuppfattning delvis genom sin Gudsuppfattning: vad det nya, det egna självet tillskrivna innehållet förklarade, var själens Gudsavbildlighet. Den verklighet Augustinus ännu inte ville eller kunde kalla personlig, är den i vår mening verkligt personliga.

Anthony O’Hear: After Progress

Finding the Old Way Forward    

Bloomsbury, 1999     Amazon.co.uk

Book Description:

O'HearAs we stand on the brink of the third millennium, a large part of the human race may feel justified in a certain complacency. We are very much in thrall to the idea that history is moving forward in a desirable – or progressive – direction, and that overall in the world things are getting better. In After Progress, the philosopher Anthony O’Hear argues that we need to temper our optimism and self-assurance: that progress is not inevitable in any field, let alone over the whole canvas of human life and experience. He questions whether we are now on the brink of anything remarkable or worthy of comparison with the achievements of earlier ages, and suggests that in certain fields – religion, art, music, literature – we are clearly not.

O’Hear believes that our era is one of technological progress and of individual rights and needs, and that our institutions and economies are largely geared to promoting these. After Progress examines the implications of this state of affairs: that for most of us there is nothing worth striving for beyond individual comfort and happiness, the latter of which increasingly eludes most of us; that there is little in our common culture to sustain ideas of excellence in serious pursuits. It addresses the question of real happiness and satisfaction – of rediscovering truth ad transcendence – and probes the dimensions that cannot be accounted for in scientific terms: love and beauty, the sense of moral obligation and reason itself. After Progress is a potent examination of our position at the end of the millennium, and could change the way we approach the future.

About the Author:

Anthony O’Hear is Professor of Philosophy at the University of Bradford and Director of the Royal Institute of Philosophy. He has contributed to many national publications, the Daily Telegraph, the Daily Mail and the Daily Express, and is the author of a number of books on philosophy, including What Philosophy Is and Beyond Evolution.

Ett alternativ till Flashback?

Svar till “tras”

Flashback-signaturen “tras” skriver en kommentar till mitt inlägg ‘Fenomenet Flashback’ som jag på grund av mitt engagemang för honom och andra goda Flashback-skribenter – eller vad jag hittills kunnat se är sådana – här besvarar i ett separat inlägg, på samma sätt som ‘Fenomenet Flashback’ i sak var ett svar på DogDylans tidigare kommentar (till ‘Politik, akademi, kloak’) i samma ämne. Jag hänvisar därför den intresserade läsaren till att först läsa detta tidigare inlägg och den diskussion i kommentarfältetet på vilken det följande är en fortsättning. Jag väljer nu att använda vad som kanske kan kallas forum-formatet, och delar upp “tras” kommentar i mindre, citerade delar.

“tras” börjar:

”Jag tillhör en annan generation än dig, och jag uppfattar väl inte riktigt världen på samma sätt.”

Men det är knappast främst generationstillhörigheten som förklarar skillnaden i uppfatting. Jag har genom åren träffat många borgerliga konservativa i yngre generationer som reagerar just mot det jag reagerar mot, och det är ett huvudsakligt skäl, ja kanske det huvudsakliga skälet till att de inte kan acceptera de åsikter som framförs i sammanhang präglade av det både de och jag (om än ibland delvis av olika skäl) reagerar mot. Och utan tvekan gäller detta också en del andra grupper i dessa generationer.

”Du nämner flera av fördelarna med Flashback (yttrandefrihet, god spridning) och det överväger för mig de nackdelar som finns.”

Jag respekterar detta ställningstagande, men förstår inte varför spridningens fördel är tillräcklig för att betala priset av nackdelarna.

”Har inga som helst problem med att debattera med ’vulgära’ användarnamn om det skulle behövas och störs inte av det faktum att världen runt mig även består av knark och porr.”

Menar du med citationstecknen att användarnamnen inte är vulgära? Eller att begreppet ”vulgära” är osympatiskt, snobbistiskt, odemokratiskt? Eller både-och?

Du störs inte av knark och porr?

”Skulle kräva väldigt lång tid och mycket arbete att åstadkomma ett lika fritt forum med lika stor spridning.”

Jag håller med om att det skulle ta tid att skapa ett forum med lika stor spridning. Det finns oerhört mycket som måste åstadkommas i dag och i framtiden som kräver väldigt lång tid och mycket arbete. Det får naturligtvis inte avskräcka.

Stor spridning är naturligtvis önskvärd. I längden tror jag dock att ett nytt forum – portal, webbtidskrift – är nödvändig för att få ännu större spridning. Som ett forum av den typ det är, misstänker jag att det finns s.a.s. principiella begränsningar för hur Flashbacks spridning kan fortsätta öka.

Men mitt argument var ju att spridningens storlek just nu faktiskt inte är det primära. Det viktigaste i termer av spridning i dagens läge är att det nya forum jag förespråkar får en delvis annan spridning.

När det gäller friheten är jag osäker på vad problemet är. Sannolikt är det något jag har förbisett. Upplys mig gärna om det, om vad det är ifråga om den som kräver tid och arbete.

”Dessutom skulle ett mer ’städat’ anonymt forum”

Citationstecknen betyder att du menar att Flashback är städat? Eller att ”städat” är en fult, odemokratiskt ord? Ett politiskt inkorrekt ord? Här är båda alternativen för mig svårbegripliga.

”inte bli ett dugg mer accepterat av personer som värderingsmässigt och yrkesmässigt ansluter sig till någon underavdelning av PK, NK eller vilken beskrivning vi vill göra. Tvärtom. Jag skriver inte som tras för att påverka Anders Lindberg eller Annika Hamrud. Poängen är att runda dem.”

Kanske inte accepterat; men kloakmässigheten gör att ni helt i onödan får mindre tyngd och respektabilitet i alla läger. Problemet är att ni inte tas på tillräckligt stort allvar. Kloaken skämmer kvalitetsinläggen; det är frustrerande att se, och kan ibland ge ett löjligt intryck. Det är inte främst de kategorier du nämner som jag syftar på när jag talar om annan spridning. Men när du rundat dem, finns det fler och helt andra att nå än kloaktillvänjda Flashbackläsare, och jag påstår att du missar dem.

Jag erkänner att du når också många bra Flashback-medlemmar och läsare; menade jag att alla på Flashback är kloakvarelser skulle jag ju inte bedriva den här kampanjen. Även många i de andra kategorier jag har i åtanke läser säkert Flashback då och då. Men de ogillar på det hela taget forumet och tar därför inte till sig ditt budskap på det sätt de skulle göra om du skrev i ett städat forum som också kunde bli till något mer än bara ett forum av samma formella typ. Jag säger, återigen, inte att det informella och urskillningslösa Flashback på grund av dess problematiska aspekter inte har något värde alls. Jag säger bara att det borde vara möjligt att göra något mer, annat och bättre av det bästa i Flashback.

”Det är väl bara att konstatera att Flashback har betydelse för hur motstånd formuleras idag,”

Ja, utan tvekan. Men inte tillräckligt stor.

”sen är man med eller inte, eller så skriver man någon annanstans eller gör något annat. Ser ingen anledning att kalla det för en kloak. Att definiera vad som är vulgärt eller inte har inte samma vikt för mig som för dig.”

Frågan om definitionen av vulgaritet är för omfattande för att ha kunnat behandlas av mig i detta sammanhang. Det handlar bara om ett konstaterande av att det finns mycket på Flashback som är frånstötande för alltför många även alldeles oavsett politiska åsikter, sådant som jag beskrivit bl.a. med ordet “kloak”. Definitionen av vulgaritet har jag skrivit om i andra sammanhang, det är för mig inte någon lätt fråga. Det är verkligen inte så enkelt som att likställa det med det folkliga.

När jag använder ord som “kloak” och “kloakråttor” är det ju, som jag förklarade, ett experimentellt försök med en ny metod, att ge igen genom en anpassning till Ezzelinos och andras egen ton och stil. Menar du verkligen att “kloak” är ett för starkt ord? Här tycker jag din oberördhet inför vulgaritet, knark och porr tyvärr övergår till något än mer problematiskt. Jag har hittills velat undvika att ge fler och värre exempel (som Newfaceinhell riktigt påpekade är mina formuleringar “inte i närheten” av dessa). Måste jag göra det?

Dock skrev jag på ett tidigt stadium att hela Flashback inte är en kloak, att det också finns skribenter som du som inte är kloakmässiga, även om både ni och era läsare oundvikligen hela tiden måste komma i kontakt med kloakdelen eller den allmänna atmosfär den sprider.

Men jag är olycklig över att det, genom att jag använt beteckningen kloak, för många kan se ut som om jag står på samma sida som de journalister och mediatyckare som beskriver Flashback i samma eller liknande termer. Jag kan visserligen hålla med dem på några punkter. Men bortom dem finns olika, ja motsatta syften.

I förhållande till alla som använder sådana beteckningar mot Flashback utan att erkänna forumets många värden eller med avsikt att tysta för dem och för de särintressen de tjänar obekväma röster, att stoppa den fria, i sann mening demokratiska, rationella debatten, att illegitimt begränsa yttrandefriheten, står jag på er sida. Flashback har inte bara en omoral, utan också en moral. Och det senare är ett lika viktigt faktum.

När jag först upptäckte Flashback genom tråden om mig själv, SD och konservatismen, tyckte jag trots problemen att det var trevligt och meningsfullt att ge mig in i dialog med skribenterna där, och jag skrev långa svar eller kommentarer i form av inlägg här i bloggen. I somras blev jag också själv medlem och övervägde att ge mig in i trådarna, men var obenägen på grund av de faktorer jag kritiserar. (Medlemskapet gav mig dock möjlighet att lättare hitta mina favoritskribenters inlägg. I höstas registrerade jag mig också som “Kloakrensaren”…)

Med IvanLendl- och Ezzelino-episoderna övergick tvekan till vägran. Jag hade på IvanLendls uppmaning och som svar på hans frågor diskuterat de svåra frågorna om det judiska inflytandet, i en fortsätting av den tidigare dialogen med Flashback. Men på detta svarade din interlokutör IvanLendl nu plötsligt med att fördöma mig i ett irrationellt, osakligt och missriktat utbrott, anklagande mig för att stå för den extrema motsatsen till det extrema han tidigare velat finna hos mig och länge hyllat mig för. Ezzelinos förolämpningar var mindre våldsamt formulerade, men lika oprovocerade, grundlösa och missvisande.

I min “kloakexpedition” bemötte jag båda punkt för punkt, varefter de tystnade och drog sig undan: de syns inte längre i min tråd. Men hur meningsfullt är det i sak att ägna sig åt att bemöta sådana angrepp? Flashback blev mindre intressant. Omoralen präglade det i större utsträckning än moralen.

Men åtminstone såtillvida som dessa episoder nu tycks vara över har kloakexpeditionen med sin delvis drastiska metod givit ett gott resultat, och förhoppningsvis har den kunnat påverka åtminstone några andra till att få upp ögonen även för Flashbacks mer allmänna brister.

Tyvärr tyder ändå både dina och DogDylans argument på att jag åtminstone inte just nu skulle lyckas få er och de andra bra skribenterna att starta ett nytt forum. Jag finner det naturligtvis beklagligt. Men om det verkligen förhåller sig så, kunde det påverka min inställning till Flashback. En annan strategi, någon kompromiss, kunde bli försvarbar. En möjlighet kunde kanske vara att återgå till att försöka stödja er genom kommentarer här i min blogg, men utvidga dem till att omfatta sådant ni skriver i andra trådar än den om mig.

Men detta är för mig inte någon optimal lösning. Ett av mina motiv för min kampanj är nämligen att ni som i hög grad delar mina åsikter och ståndpunkter ska, tillsammans med Axess och Motpol och ett antal indviduella bloggare när de är som bäst, prestera så mycket och så bra politisk analys (i vid mening, med de perspektiv jag antydde i det förra inlägget) i ett seriöst sammanhang att jag känner att jag själv inte behöver ägna mig så mycket åt detta.

Den efterfrågan jag märkt i responsen på mina politiska inlägg de senaste åren har förstås varit mycket glädjande, och jag kommer inte sluta skriva om politik. Men i synnerhet har responsen varit glädjande om den innebär att jag kunnat bidra till att få fram och inspirera nya kvalitetsskribenter med samma inriktning. För min avsikt har inte varit att skriva fullt så mycket om politik, vare sig här i bloggen eller på annat håll, som några kommit att förvänta sig.

Även mitt eget samvete driver mig visserligen att göra det, när det finns saker att säga som jag inte tycker någon annan säger. Och det finns så många sådana saker, inte minst i den svenska debattten, att jag riskerar att inte i tillräcklig utsträckning hinna ägna mig åt mina andra temata. Dessa är naturligtvis relaterade till politiken och samhällsfrågorna på det sätt jag antydde ovan och i det förra inlägget, men de har ju också andra dimensioner som ligger bortom den typ av debatt vi talar om här. Därför skulle jag s.a.s. känna mig avlastad om ni, som på centrala områden såvitt jag kunnat se ligger så nära mig, börjar inte bara säga de saker jag känner mig måsta säga, utan också börjar göra det på det sätt och i de former jag och de många jag talar för menar att det bör göras. Att ni, kort sagt, kommer upp ur kloaken.

I det inlägg du svarar på skrev jag: ”Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?”

Att ni inte vill skapa ett nytt forum talar för att svaret på den andra frågan är ja, att man i Sverige idag faktiskt måste åtminstone tills vidare acceptera och anpassa sig till detta. Men jag är ännu inte övertygad om att det verkligen kan vara så illa att seriösa och begåvade svenska intellektuella som ni måste verka i denna inramning. Det borde, tycker jag, i så fall finnas starkare argument än de du hittills framfört.

John M. Ellis: Literature Lost

Social Agendas and the Corruption of the Humanities    

Yale University Press, 1997     Amazon.com

Book Description:

EllisIn the span of less than a generation, university humanities departments have experienced an almost unbelievable reversal of attitudes, now attacking and undermining what had previously been considered best and most worthy in the Western tradition. John M. Ellis here scrutinizes the new regime in humanistic studies. He offers a careful, intelligent analysis that exposes the weaknesses of notions that are fashionable in humanities today. In a clear voice, with forceful logic, he speaks out against the orthodoxy that has installed race, gender, and class perspectives at the center of college humanities curricula.

Ellis begins by showing that political correctness is a recurring impulse of Western society and one that has a discouraging history. He reveals the contradictions and misconceptions that surround the new orthodoxy and demonstrates how it is most deficient just where it imagines itself to be superior. Ellis contends that humanistic education today, far from being historically aware, relies on anachronistic thinking; far from being skeptical of Western values, represents a ruthless and unskeptical Western extremism; far from being valuable in bringing political perspectives to bear, presents politics that are crude and unreal; far from being sophisticated in matters of “theory”, is largely ignorant of the range and history of critical theory; far from valuing diversity, is unable to respond to the great sweep of literature. In a concluding chapter, Ellis surveys the damage that has been done to higher education and examines the prospects for change.

About the Author:

John M. Ellis is professor emeritus of German literature at the University of California, Santa Cruz, and secretary/treasurer of the Association of Literary Scholars and Critics.

Paul Brunton: The Quest

The Notebooks of Paul Brunton

Volume Two

Larson, 1986

Amazon.com

Back Cover:

“Because something deep down in the subconscious knows that the ego is destructible…a longing arises for that which is indestructible…This is the beginning of the quest…” – Paul Brunton

This second volum in The Notebooks of Paul Brunton gives timely, candid, immediately useful advice about the promises and pitfalls of spiritual seeking. Drawing creatively and in a thoroughly unique fashion upon philosophical insights of both East and West, Dr. Brunton shows clearly and simply how the daily experiences and difficulties of modern living can be successfully transformed into meaningful steps on the timeless search for self-knowledge.

The Quest is invaluable for reconciling the voices of authority and individuality in anyone who longs for absolute inner freedom and competent instruction. It presents in depth the first of the twenty-eight categories from Dr. Brunton’s personal notebooks surveyed in Perspectives.

“…a person of rare intelligence…thoroughly alive, and whole in the most significant, ‘holy’, sense of the word.”

Yoga Journal

JOB:s kommentar:

Ordet quest är mycket vanligt i engelskspråkig andlig, esoterisk och i vid mening teosofisk litteratur ända sedan 1800-talet. Jones är ett undantag, som utan tvekan beror på hans avvisande av inställningen av sökande. Intressant nog använder han uteslutande “seeking”. Frågan uppkommer om en eventuell betydelsemässig skillnad. På svenska har vi ingen motsvarighet, och är därmed begränsade till “sökande”. Kvisition?