Modernitetstolkningar

Förstår man att personbegreppet under den nu aktuella perioden är oupplösligt förbundet med de framväxande moderna föreställningarna om individualitet och subjektivitet, förstår man också att det är oskiljaktigt från de centrala temata som präglat vår tids hela modernitetsdebatt. Det är svårt att i en diskussion om forskningen kring dessa begrepps idéhistoria i modern tid undvika att något beröra de huvudsakliga bidragen till denna modernitetsdebatt, även om knappast är nödvändigt att gå närmare in på frågan om de olika definitionerna av själva modernitetsbegreppet och avgränsningarna av moderniteten som sådan.

Max Weber analyserade rationaliserings- och – vad ska vi kalla den -“avtrollningsprocessen”, och vad han menade vara kapitalismens samband med protestantismens anda, men det är Heidegger som blivit känd för det sätt på vilket han satte det moderna subjektet i centrum för analysen av den moderna utvecklingen och förstod dennas rationalitet huvudsakligen i subjektivitetens termer. Heideggers analyser, exempelvis i hans sena Nietzsche-verk och hans uppsats om Schelling, har varit av den största betydelse för en rad – även sinsemellan vitt skilda – riktningar under 1900-talet.

I fokuseringen på subjektiviteten förbiser emellertid Heidegger individualitetens innebörd: denna har istället gjorts till det avgörande i vad som kan sägas åtminstone indirekt vara ett av de andra tunga bidragen till modernitetsanalysen, nämligen den som företagits av Louis Dumont. [Homo hierarchicus. Le système des castes et ses implications (1967), Homo aequalis (1977), Essais sur l’individualisme: Une perspective anthropologique sur l’ideologie moderne (1983).] Men även denne renodlar sitt tema på ett sätt som omvänt kan anses förbise subjektivitetens problem och de komplexa, i den moderna filosofins historia på intet sätt självklara relationerna mellan individualitet och subjektivitet.

Karl Löwith, Amos Funkenstein och Michael Allen Gillespie har åter velat analysera moderniteten – eller åtminstone vissa av huvudlinjerna inom denna – i termer av olika varianter av en sekulariseringsteori, enligt vilken Guds försyn, alternativt Guds allsmäktiga viljefrihet, filosofiskt utlagd under senmedeltiden, gradvis sekulariserats och människan därmed kommit att överta en normlös viljefrihet i den egna maktutövningens tjänst. Det moderna subjektets tilltagande självhärlighet är här oskiljaktig från dess excentriska individualism, och utvecklingen kulminerar enligt vissa av dessa analyser i nihilismen. [Karl Löwith, ’The Historical Background of European Nihilism’, i Nature, History and Existentialism (1966), och Meaning in History (1970); Amos Funkenstein, Theology and the Scientific Imagination from the Middle Ages to the Seventeenth Century (1986); Michael Allen Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995); se min recensionsartikel om den sistnämnda titeln, ‘Origins of Nihilism: Actual and Alleged’, i Humanitas, 9:2 (1996), och även diskussionen om nihilismbegreppets ursprung och Jacobis tidiga analysen av fenomenet nihilism i min The Worldview of Personalism (2006).] I visst teoretiskt samband med analyser av detta slag står aspekter av Eric Voegelins i flera avseenden premoderna försvar för en klassisk-kristen ordning.

De flesta av de nämnda modernitetsanalytikerna är i grunden kritiska mot moderniteten. I deras analyser har stöd kunnat hämtas för dagens vanliga antimoderna  eller förment antimoderna ståndpunkter, som väl kan sägas fördela sig på två olika grundtyper: den premoderna och den postmoderna. Den premoderna ståndpunkten förefaller mig sällsynt i mer renodlad form, även bland reaktionära  katolska ”medievalists”, men kan kanske sägas representeras av den ”traditionalistiska” skolan i René Guénons linje. Den postmoderna riktningen, i vid mening, utvecklades i vissa avseenden ur den heideggerska analysen, under det den premoderna, fastän den hämtat argument inte bara ur de nämnda analyserna utan t. o. m. vid behov ur den postmoderna arsenalen, självfallet alltid också haft sina egna teoretiska utgångspunkter och analysmodeller. Såväl pre- som postmodernismen vänder sig emellertid mot just den förståelse av subjektet, individen, och även personen, som utvecklats och försvarats av moderniteten.

Mot dessa analyser står emellertid en annan huvudsaklig tendens i dagens filosofi och debatt: det kvalificerade försvaret för moderniteten, föresvaret för vad som kan kallas en alternativ modernitet, som inkluderar men modifierar den moderna förståelsen av subjektiviteten, individualiteten, och personligheten. Denna riktning förenas i en gemensam kritik mot såväl pre- som postmodernismen, även om den självfallet uppvisar lika många inbördes olika varianter som dessa, och kännetecknas av ett klart urskiljande av och försvar för vad den uppfattar som modernitetens omistliga sanningar, insikter och värden.

Redan Hans Blumenberg koncentrerar sig på “självhävdelsens” roll under den nya tiden fram till upplysningen, utan att dock, trots att han sätter dess framväxt i samband med den senmedeltida nominalismens kritik av högskolastikens rationalistiska syntes och den kringsiggripande skepticismen, se den vare sig som en sekulariserad gudomlig allmakt eller sätta den i samband med den senare nihilismen. Tvärtom söker han grunda modernitetens själva legitimitet i just denna viljemässiga självhävdelse. [Hans Blumenberg, Die Legitimität der Neuzeit (1966).]

Blumenbergs bidrag till modernitetsdebatten diskuteras fortfarande. Ävenledes ganska långt ifrån men ändå betydligt närmare min den s.a.s. kompletta och kompromisslösa  idealistiska och personalistiska ståndpunkt jag försöker försvara och dess obrutna kontinuitet med såväl 1800-talsidealismen som den äldre och större idealistiska traditionen, och därmed också närmare denna diskussions huvudsakliga analytiska perspektiv, har emellertid legat en rad andra tänkare som under de senaste årtiondena presterat ett filosofiskt djupgående försvar för vissa centrala moderna insikterna om subjektiviteten, individualiteten och personligheten samtidigt som de utförligt diskuterat de möjliga och de nödvändiga distinktionerna mellan dessa begrepp i ett filosofihistoriskt perspektiv.

Vi har redan flera gånger återvänt till Charles Taylors viktiga Sources of the Self, som kan sägas vara ett icke oväsentligt bidrag till denna riktning. Lika viktiga är emellertid de europeiska filosofer som under massiv filosofisk kritik av strukturalismen, poststrukturalismen och postmodernismen återupprättat och påvisat relevansen av den moderna idealismens och humanismens filosofiska traditioner. Jag tänker här på tyska filosofer som Dieter Henrich och Manfred Frank och franska som Luc Ferry och Alain Renaut.

Lika litet som den tyska s. k. Heidelbergskolan med Henrich och Frank präglas Ferrys och Renauts verk emellertid av någon okomplicerad modernitetstro. Såväl den tyska som den franska riktningen är i högsta grad medvetna om modernitetens vanskligheter, urspårningar och karaktäristiska problem, och därmed om delsanningarna i modernietetskritikernas analyser. Deras försvar för moderniteten präglas av åtminstone flera vikiga moment av den urskillning som vårt århundrades historiska erfarenheter kräver.

Detta innebär att deras försvar är dels ett kvalificerat försvar, under självklart beaktande av modernitetens specifika teoretiska problem och faktiska katastrofer, dels ett partiellt försvar, i det de endast försvarar vissa riktningar under lika bestämt avvisande av andra. Likafullt kvarstår även i ljuset av dessa modifikationer de väsentliga värdena och insikterna som både möjliga och nödvändiga att försvara och nyformulera.

0 Responses to “Modernitetstolkningar”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

axelwkarlsson on Donaustraße, Ingolstadt
Sverige Först on Enhetslinjens förlust
Jan Olof Bengtsson on The Significance of Franklin…
AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi