Viljan

Chadwick sätter också ett annat av de nya betydelsefulla dragen hos Augustinus, hans voluntarism – eller, för att undvika denna kanske här överdrivna och filosofiskt missvisande term, hans betoning av viljan – i samband med vad som kan beskrivas som hans personförståelse, såväl på Guds som på människans plan.

Upptagandet av idéläran i vid och allmän mening i det judisk-kristna Gudsbegreppet var grundvalen för all rationalistisk teologi, såväl “epistemologiskt” som ontologiskt, och skulle så förbli genom hela den skolastiska, objektivistiska begreppsrealismen. Skolastiken går längre än Filon och de kristet platonska fäderna i denna rationalisering av Gud och Gudskunskapen. Idé- och begreppsrealismen hade alltid stått i spänningsfylld motsats till vad som av de av bibelns föreställningsvärld formade ansågs som en djupare, mer levande uppfattning av Guds personlighet. Vi har sett att hos Filon idéerna inte är några Gud överordnade eller tidlösa urbilder utan hans egna tankar och krafter, som uttrycker hans makt. I övrigt förblir dock Filon i mycket apofatiker, och sätter därmed bestämda gränser för det mänskliga förnuftets utgrundande av Guds natur. Men den modifikation som idéläran underkastas av Filon tjänar trots de starka, både rationalistiska och apofatiska dragen i hans teologi till att bringa den i överensstämmelse med den bibliska, i sak personliga Gudsuppfattningen.

Men i sig innebar kristendomen en helt ny tonvikt på viljan och dess betydelse, ja viljan kan i allmänhet sägas överordnas förnuftet, åtminstone i förståelsen av människan. Detta innebar en avgörande komplettering av den klassiska rationalismen. En “aktiv” aspekt av förnuftet hade betonats av Aristoteles, och dess förhållande till viljan har diskuterats av forskare; den återfinns också hos Plotinos. I Origenes’ modifikation av idéläran betonas Guds vilja som fundamental bestämning.

Även Augustinus kvarhåller idéläran, men också hos honom är den på karaktäristiskt och väsentligt sätt modifierad. För honom är den, och dess bestämningar, inte det centrala eller högsta hos Gud. Detta är i stället, och nu mer entydigt, Guds vilja. Chadwick skriver att “the biblical concept of God he saw to stand apart from the Platonic tradition because of the stress on will, on what is creative, original, unique”. [Henry Chadwick, Augustine (1986), 94.]

Men Augustinus står fortfarande i den klassiska ontoteologiska traditionen även när han fastslår viljan som fundamental bestämning hos Gud, såtillvida som viljan är en bestämning av Guds natur, som i sin tur är en varandets enhet, en enhetlig varaordning, som inte är begränsad av världens vara utan uppbär och ligger till grund även för detta; den är inte en ren vadhet som endast existerar i tre varamässigt skilda hypostaser. Att “a supreme Triad” återfinns “at the apex of the hierarchy of being” innebar för Augustinus att det högsta är samtidigt vara, enhetligt och personligt, men att inom detta på något sätt ryms också en trehet. [Ibid.] Och Augustinus börjar nu alltså även modifiera denna syn i riktning mot förståelsen av detta högsta personliga vara också som primärt viljemässigt.

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 2

Uppsalaidealismen och samhällsutvecklingen, 1

Benjamin Höijer uppvisar sin tids nya karaktäristiska, radikala idékonstellation, rousseauism, kantianism och romantiserad nyklassicism i franska revolutionens, Napoleontidens och det vaknande tysknationella motståndets anda. Med detta program uppställer han en idealistisk front mot nyttofilosofi och materialism, varvid inte heller den förmildrade och förädlade variant av upplysningsfilosofin som Nyblaeus vill framställa som den som dominerade  i Sverige undantas.

Det medförde problem. Den reuterholmska regimens liberalism hade varit selektiv och på det hela taget icke betydande, något som Thorild hade fått erfara. Under Gustaf Adolf blir “junta”-medlemmen Höijer aktivt motarbetad i sin akademiska karriär. Nu är emellertid romantiken redan på stark frammarsch, och Höijer har själv introducerat den. I sitt personliga uppträdandes världsmannaskap fortfarande, som Birger Liljekrantz påpekat, i mycket en gustavian, [’Benjamin Höijer, ett hundraårsminne’, Ord & Bild 1912.] har Höijer i Tyskland träffat och delvis knutit vänskapsband med Goethe, Schiller, bröderna Schlegel, Fichte, Schelling.

Liljekrantz och Olof Höijer har på basis av Höijers brev till grevinnan von Rosenstein [Även omtalad som baronessan von Cederström (Henriette eller Henrietta), gift von Rosenstein.] sökt rekonstruera hur Höijer under sin långa vistelse i Paris år 1800, snabbt tvingad i exil efter återkomsten från Tyskland med de obekväma idealistiska åsikterna, blir desillusionerad. [Liljekrantz, Benjamin Höijer. En studie över hans utveckling (1912) 271-82; Höijer, ’Benjamin Höijers intryck från Paris år 1800’, Ord & Bild 1936.] Höijer beundrar de av Napoleon hemrövade konstverken från antiken och renässansen, men reagerar mot osjälvständig antikimitation vid teatern. Men framför allt uppvisar fransmännen inte de klassiska republikanska medborgardygder Höijer hyllat. Efter skräckväldet har de istället givit sin njutningslystnad fria tyglar, fram träder det krassa egenintressets dekadenta arrivister som saknar sedligt allvar, riktning på det inre livet, känsla för personlighetens moraliska värdighet, sannings- och skönhetssträvan – den tyska idealism, som ursprungligen delvis inspirerats av franska revolutionen i vad Höijer uppfattat som dess förnuftiga ursprungsfas, är nu oförstådd och förkastad. Den politiska pressen är opportunistisk, filosofin alltfort präglad av ytlig sens commun, och smaken lika ytlig inte minst i sitt förkastande av och sin oförståelse inför Shakespeare.

Hyllande, med Olof Höijers ord, idealet om en “vidsynt förståelse mellan den europeiska civilisationens olika stater”, [Ibid.] ogillar han den franska nationalismen. Paris börjar likna Rom under kejsardömets dekadens, och under trupprevyerna vid Tuilerierna kan han på nära håll studera den nyblivne förste konsuln i aktion. Höijer reagerar som Beethoven gjorde först vid budskapet om kröningen i Notre-Dame, och är snabbt klar över sin dom: han stod inför “mannen, vilken förberedde det galliska kejsardömets restauration efter Karl den stores mönster”. [Ibid.; citat från B. Höijer.] Det var inte längre hoppet om den lagbundna friheten som spreds från Frankrike till Europas folk. Höijer måste nu samtidigt vända sig mot vad han förvisso hade anledning att uppfatta som Gustav Adolfs legitimistisk-absolutistiska förtryck och den revolutionens olyckliga produkt i form av den neo-caesariska imperialismens hot, som Frankrike numera ställde Europa inför. Han återvänder till Tyskland.

Den senaste forskningen går kanske alltför långt i strävan att uppvisa att Höijer icke var den farlige jakobin som Palmblad och andra kom att utmåla honom som: “Allt talar för, att Höijer i grunden var en djupt konservativ person…Det konservativa och revolutionsfientliga i Höijers tänkande framstår som uttryck för hans sanna och egentliga personlighet.” [Olof Hägerstrand, “Juntan” som realitet och hörsägen: Makt och opinioner kring Uppsala universitet under 1790-talet (1995), 289.] Men med sina nyvunna insikter har Höijer redan snabbt bringats i stor närhet till den åskådning som skulle omfattas av det följande skedets ledande män i Uppsala.

Först efter 1809 erhåller han genom regeringens ingripande sin professur. Den lärda världens och “juntans” egna ledande män ansluter sig till, ja utarbetar i hög grad själva den nya konstitutionella ordningen. I sin omutliga förnuftstro är Höijer emellertid i mycket oförändrad, och genom den bringas han småningom i närhet också till Hegel och dennes nya typ av rationalistiskt motstånd mot romantiken. I den nya motsatsställning till de rena Uppsalaromantikerna – hos vilka nu framväller tysk romantisk panteism, romantiserad platonism, och romantiserad gnosticism – i vilken han därmed hamnar, föregriper han, oaktat skillnaderna i övrigt, Boström, under överhoppande av det mellanliggande åtminstone mer eller mindre romantiskt påverkade skedet. Klassicismen stramas upp efter Goethes och Schillers linjer.

Genom sina rektioner på den jakobinska rebublikanismens terroristiska konsekvenser, utvidgade med insikten om neo-caesarismens hot, bidrog Höijer,  trots de olägenheter han själv fick utstå genom Gustav Adolfs regim, själv till att åvägabringa övergången från det första till det andra av Nordins huvudskeden. Med Karl Johans vändning mot Napoleon måste de nya frihetsidéerna och den nya konstitutionella ordningen otvetydigt förstås i mer konservativ anda. De idealistiska impulserna från Höijer och från Tyskland omvandlas nu vidare, utöver Höijers desillusion, i kristen och konservativ riktning till ett nytt positivt alternativ.

Den svenska utvecklingen följer här, om än med vissa icke oväsentliga nationella variationer, den internationella. Höijer får icke, som Beethoven, uppleva Napoleons fall och Wienkongressen. Men den furstemakt som nu ”godtas” har dock förändrats. Hade absolutismen, generellt sett, en gång lierat sig med de borgerliga “intellektuella”, eller vad vi nu ska kalla dem [Begreppet medför olägenheter när vi, som under denna period, har att göra med personer som delvis omprövar den radikala, liberala upplysningstradition vars försvar såväl före som efter det kommunistiska 1900-talet kommit att uppfattas som tillhörande dess essentiella definition. En konservativ motsvarighet till denna exempelvis i Julien Bendas La trahison des clercs (1927) formulerade syn på de intellektuella och deras uppgifter är Thomas Molnars The Decline of the Intellecutals (1961). Problemet är dock att jag inte tycker Molnar klart etablerar sin begreppsliga definition av den bibehållna termen, och att missförstånd lätt uppkommer om icke tämligen utförliga historiska distinktioner görs, något som Molnar, från sina katolska utgångspunkter, blott till hälften lyckas med.], eller med de intellektuella som i övrigt huvudsakligen anslutit sig till borgerligheten, contra kyrkan och aristokratin, kunde de nu, när den gamla absolutismen trots de restaurativa ansatserna på det hela taget var på tillbakagång, i viss mån försona sig inte bara med kungamakten i de nya konstitutionella formerna utan också med kyrkan och aristokratin.

Vi står inför den medvetandegjorda konservatismens framträdande. De nya klassicistiskt liberala idéerna markerar emellertid, om än i alltmer romantiserad form, i Sverige en irreversibel nyorientering: här möter vi i den konservativa tendensen ingen strikt restaurativ reaktion av kontinentalt snitt. Ett oklart och inexakt språkbruk (”ultraism”, delvis också ”den historiska skolan”), som i stridens hetta introducerats av den liberala oppositionen, har här inte sällan fått till följd sakliga missförstånd även bland historiker. Nordin framhåller med rätta det centrala förhållandet att även de konservativa fosforisternas schellingianism åtminstone genom sin eskatologism har revolutionära drag. [Det märkliga förhållandet mellan konservativt kristet (främst katolskt) tänkande och idealistisk historiefilosofi har utretts med hänsyn till läget i Bayern av Paul Gottfried i Conservative Millenarians: The Romantic Experience in Bavaria  (1979).]

Augustinus om själen och personen

Vi har redan kort talat om Augustinus nya interioritetsorientering. I sitt djup och sin formuleringskonst är Augustinus den främste tidige representanten för kristendomens nya känsla för det individuellas, unikas, och i sak i mycket – i vår långt mer utvecklade mening – personligas betydelse.

I sina försök att förklara den nya påbjudna enheten av kropp och själ (hur klart uppfattade kristendomens bildade mottagare överhuvudtaget under antiken denna läras fulla innebörd?) lyckas han ännu icke helt uppge den platonska åtskillnaden, och förlägger, som vi såg, entydigt personskapet till den “inre” människan. I detta uppmärksammande av det inre ligger hans distinkta och för personbegreppet betydelsefulla fördjupning av själsförståelsen. Men det tycks väsentligt att här förstå att det snarast är själen i äldre mening som det med de vederbörliga kristna modifikationerna här handlar om. Att det i hög grad är den före detta platonisten som talar. [Copleston, A History of Philosophy, II (1950), 78.]

Augustinus vidareför den individualiserande linje som motsvarade den sida i platonismen, sådan denna kommit att utvecklas, som i ett väsentligt avseende bäst harmonierade med kristendomen. Han värjer sig bestämt mot den universalism i själsfrågan som trots de individualiserande tendenserna hos Filon, Plotinos och andra kvarstod hos Porfyrios i hans framställning av läran om världssjälen. Gentemot denne insisterade han på att själen är individuationsprincip, inte det kroppsligt-materiella. Patristikern Henry Chadwick skriver om den verkliga innebörden av Augustinus’ verk: “To Augustine each soul is distinct, with his or her own personal destiny in the purpose of God…the term personality came to mean not only the non-material, interior character of a human being, but also what is distinctive and unshared.” [Augustine (1986), 94.]

Men hur förhåller sig Augustinus egentligen till termen och begreppet person, som Chadwick här använder för att beskriva hans åskådning? I De trinitate fullföljer han relationsläran som vi nyligen kastade en blick på, men han reserverar sig samtidigt mot tanken att person enbart bestäms av och uttrycker relation: någon kan vara någon annans far eller son, men inte någon annans person. Person måste därför betyda något annat. [M. Fuhrmann, ’Persona, ein römischer Rollenbegriff’, i Odo Marquard & Karlheinz Stierle, utg., Identität (1979), 103.]

Kappadokierna underströk att detta är ett mysterium som vi är oförmögna att helt förstå. Augustinus, som tycks godta relationsläran endast i brist på en bättre, uttrycker också förvirring rörande vad person betyder. “Tre vad?” frågar han i nämnda verk, och framhåller att språket är otillräckligt för att uttrycka det. När det ändå sägs att treenigheten består av “personer” är det inte för att detta skulle vara en förklaring, utan endast för att undvika att ingenting alls utsägs om vad det är.

Men den karaktäristiska och idéhistoriskt fruktbara förvirring som personbegreppets användning i de trinitologiska striderna tycks ha givit upphov till hos Augustinus måste också ställas samman med hans försök att förstå treenigheten med hjälp av sin fördjupat interioriserade pejling av den egna subjektiviteten, det egna själslivet. Chadwicks terminologi är riktig såtillvida som vi hos Augustinus ser hur personbegreppet, efter att under en tid ha utvecklats i tillämpningen på Gudpersonerna och i utredandet av vad som skulle anses vara deras väsen och inbördes såväl som utåtriktade förhållanden, snabbt är på väg att föras tillbaka till och användas också på det mänskliga planet eller den mänskliga själens plan. Mindre än ett århundrade senare skulle Boethius formulera den berömda allmänna definition av personbegreppet som blev central för  medeltidens fortsatta utveckling av tänkandet kring det på denna mänskliga nivå.

Holism

Keith Ward on Materialism, 11     1  2  3  4  5  6  7  8  9  10

“Modern physics thus suggests a good deal of agnosticism about the hidden nature of the physical cosmos”, Ward concludes – about what is experienced by us and is called by us the physical cosmos. “It completely overturns the view of nature as a mechanical, deterministic and atomistic system – the ‘clockwork universe’ – and replaces it with a much more organic or holistic picture of an entangled, emergent, open, intelligible and semiotic universe.” He will now go on to give brief explanations of these terms – organic, holistic, entangled, emergent, open, intelligible, and semiotic – with regard to the universe as conceived by contemporary physics.

“The quantum universe is entangled, in that non-locality – the correlated behaviour of widely separated (‘non-local’) wave-particles – means that no physical event is truly ‘atomistic’ – isolatable from the rest of the universe. Niels Bohr spoke of the ‘inseparable quantum interconnectedness of the whole universe’. The universe is holistic, in that the nature of the whole helps to determine the behaviour of the parts. Larger systems constrain the behaviour of their constituent elements, and there are forms of ‘top-down’ causation that introduce causal influences that are not simply the result of the addition of many isolated causal factors. The whole is more than the sum of its parts.”

I want to point to the close relation in substance, of the terms entangled and holistic to philosophical idealism in a stricter and more specific sense than the one defended by Ward. Some philosophers and intellectuals, influenced by postmodernism, Adorno, Lévinas still complain that such idealistic holism lands us in a totalizing they find to be totalitarian. That is because of their particular understanding of 1) the true nature of idealism and in particular of personalistic idealism, and 2) the fact that the true whole, rightly understood (to the extent it can be understood), the whole that is truth and reality, is in fact the best protection against the totalitarianisms that seek falsely – and, of necessity, forcibly, by means of ideology and propaganda – to elevate relative wholes to the status of the absolute whole or at least the highest relevant whole, by reference to which they can then justify their oppressive action.

Holism of course exists in many different forms, not just in philosophy, but in theology, psychology, education, anthropology, sociology,  political philosophy, economics, systems theory, ecology, New Age spirituality, alternative medicine. Philosophers distinguish between different kinds of holism and use many terms to specify them, such as semantic holism, mental holism, content holism, property holism, relational holism, epistemological holism, metaphysical holism, confirmation holism, nomological holism. Some but not all of them are related to or exclusively related to the developments in physics discussed by Ward. I am not familiar with all of these developments, but from what I have seen, it is striking how few of their representatives relate them to or are even aware of the resemblance in important respects with the holism of modern idealism.

New Age thinkers persist, without exception, in speaking of their new, holistic paradigm as replacing the crude materialism of the past centuries of the West. They neglect entirely not just the presence and sometimes even dominance of philosophical idealism in the nineteenth and early twentieth centuries, but often also the renewal of the esoteric tradition ever since the Renaissance and not least in the nineteenth century. In reality, the New Age movement is just a late variation of this esoteric renewal in the West, which already in the nineteenth-century considered itself to be bringing a new age of spiritual enlightenment.

I have written about these things at greater length on several occasions. I have tried to point out that there are problems with modern Western esotericism inasmuch as it is mixed up with distinct secular ideologies and cultural currents as well as with certain interpretations of the Biblical eschatology. But there are other forms, which avoid such pitfalls and manage instead to reconnect more rigorously with the more authentic tradition of Platonism and Biblical esotericism, as well as the traditions of the East.

In both forms, it sometimes influenced philosophical idealism, and in the latter, rigorous forms, it is still, I think, of some importance for it, not least since it points to the need for, indeed makes inevitable, a creative rethinking of the relation between the specifically Western discipline of philosophy and those other traditions of human thought that we find in the East. René Guénon, it should be remembered, was reluctant to call himself a philosopher because of the constitutive limitations of this Western discipline, which he found in its entirety to be non-traditional in a way other traditions of thought, or rather, the genuine traditions, the ones he favoured, were not. He went too far here, and is counterbalanced within the traditionalist school by Coomaraswamy and others, who saw more clearly the other dimensions of classical philosophy. We have to use the term tradition in a weaker sense when we speak of Western philosophy, at least modern Western philosophy and some of the classical schools, but some schools, and preeminently Platonism (i.e., Neoplatonism) of course, did from the beginning assimilate and reformulate traditional elements in the Guénonian sense in response and as an alternative to the general sceptical and sophistic development of early Greek philosophy.

Ward’s use of the terms entangled and holistic is descriptive of a main feature of much of both the nineteenth-century tradition of idealism and, mutatis mutandis, of the Platonic tradition. What should be especially noted here is that those traditions were entangled and holistic in Ward’s broad sense without – or, in the case of nineteenth-century idealism, not primarily with – regard to scientific knowledge. Their avant-la-lettre holism was a general metaphysical and epistemological one closer to some strands of holism in contemporary philosophy, and applied equally to other branches of knowledge, like history, the arts, the humanities in general, the social sciences properly conceived.

I normally discuss idealism in such terms, and a clear example of this will be the series ‘Idealism and the Renewal of Humanistic Philsophy’ of which I have as yet published only the first part. I have not used the term “holism”, but kept to the terms used by the historical idealists to whom I feel closest. I could consider doing so, but if so, it would be if not necessary so at least desirable first of all to relate systematically the truths of at least some of the contemporary forms of philosophical holism to idealism: to holistically relate, as it were, their partial truths to the holistic whole of idealism. For that purpose it would be possible to draw on the work of some contemporary idealist philosophers. But there are countless thinkers, on various levels, all over the world who already do precisely this.

It would also be necessary to do something that is less common and more urgent, namely to make clearer what distinguishes a proper and disciplined form of holism from loose and overly romantic ones of the kind that flourish in much of contemporary pop-psychology and – spirituality, and which did so also to some extent in speculatively or otherwise excessive forms of nineteenth-century idealism as well as, and not least, in their wider reception and interpretation.

The criticism of idealism on the grounds of the alleged vagueness of its holism was misconceived in principle as set forth by the early analytical philosophers. But as part of the broader analysis of what I call the “pantheistic revolution” in its romantic version, an analysis to which both some Christian theologians and some broadly classicist thinkers in the tradition that was primarily French but in some respects culminated with Irving Babbitt and the New Humanism, the criticism is of central and lasting importance.

The common formulation “the whole is more than the sum of its parts” I find to be true in the sense that the whole qua whole is not constituted exclusively by its parts. But it seems it could be misleading if it is taken to mean that the result of the mere addition of the parts is something that is more than their sum – precisely the position Ward himself here rejects. On an epistemological level of holism which does not take – or have to take – into account the part-transcending, non-part, non-composite nature of the whole qua whole, it seems quite meaningful to say merely that the sum of the parts is not the parts qua parts. For this, properly understood, and given the accessibility of that sum, or rather, the mere approximation of it that is all that is available to and attainable by finite beings, makes all the difference with regard to the understanding of the parts, i.e. of the parts qua parts of the relative whole that is their sum, the totality of parts. We need not go beyond this to see how “the nature of the whole helps to determine the behaviour of the parts”, how “larger systems constrain the behaviour of their constituent elements”, that “there are forms of ‘top-down’ causation” (we of course have to change some of these terms when we move beyond physics).

On the other hand, I would suggest that the aspect or dimension (both are of course somewhat inexact terms) of the whole that is indeed more than the sum of the parts is also manifest to some extent even in our finite perspective in the very process of our cumulative addition of parts and our approximation to the relative whole that is their sum as well as to the absolute whole that is constituted also by that dimension. It is, as it were, represented and in further dimensions implied by the unity that allows us to add parts at all and to progressively approximate their sum and ascend towards the whole.

In one sense, it can also be said that no matter how limited and partial our perspective is, it is always “the whole” that we perceive. For there is nothing else to perceive. The parts never exist qua parts, they are always parts-of-the-whole, or they are the whole in various perceptual modifications. These modifications it is often important to analyse as such. Philosophy must always be both analysis and synthesis. But reality is always an experiential whole. The process of knowledge is merely one of clarifying what it is we perceive, that what we perceive is actually this whole. The increasing comprehensiveness of our “addition of parts” when properly conceived and pursued, with all of its consequences for our understanding, is one moment in this process.

But I cannot go deeper into these issues now. The important point here is just that Ward notes that the holistic understanding of the universe, even as developed in physics alone (although this development has general philosophical implications and supports certain philosophical positions), overturns materialism’s atomistic and mechanistic understanding.

Treenighetsläran

Tertullianus inför den Helige Ande som tredje “talare” i Bibeln, försöker i sin polemik mot de modalistiska monarkianerna, för vilka de olika personerna blott var beteckningar för olika aspekter av en och samme enhetlige Gud, tydligare profilera och konkretisera de tre olika Gudpersonerna. [Hägglund, Teologins historia: En dogmhistorisk översikt (1956 (1981), 38 f.]

Monarkianerna hade använt kejsardömet som bild för Guds enhet. Tertullianus lät den romerska statens befattningar, om vilka personbegreppet vid denna tid huvudsakligen användes, i stället illustrera Guds nya personåtskillnad: ingen monarki (kejsardömet) administreras endast av monarken ensam, ingen monarki upphävs endast därför att monarken delegerar uppgifter i dess förvaltning, exempelvis till sin son. [M. Fuhrmann, ’Persona, ein römischer Rollenbegriff’, i Odo Marquard & Karlheinz Stierle, utg., Identität (1979), 103 f.] Det kristna trinitariska personbegreppet utvecklas således icke endast genom grammatikens personåtskillnad och textstudium, utan också genom övertagande av moment i det romerska samhälleliga roll/personbegreppet. [Ibid. 104.]

I den platoniserande teologin var Gudet som vi sett stundom varats grund, grund för τὸ ὄν, som, neutrum, är det varande, eller möjligen ett “annat”, högre vara, det som höjer sig över det vanliga. Men ett rent opersonligt vara blev för Justinus begripligen oförenligt med den bibelinformerade Gudstron, varför varat omskrevs till λόγος/Sonen. På så sätt räddas Septuagintas ὁ ὤν, som, maskulinum, är den varande, det “personliga” varande. För Justinus blir Gudets varande konkret först i λόγος/Sonens perigraf och inkarnation, men det är alltid klart att han är varande.

I sitt införande av begreppet persona i treenighetsläran åtskiljde Tertullianus det också från substantia, ett och ett halvt århundrade innan kappadokierna tog den formella aristoteliska logiken till hjälp för att förklara förhållandet mellan Gudpersonerna. Den gudda verklighet som enligt Justinus omskriver sig som person, var inte något blott allmänbegrepp, inte vad vi förstår som ren essens. Den var inte οὐσία i den betydelse denna term kommit att få genom Aristoteles. Οὐσία var före Plotinos likabetydande med ὑπόστασις. Det senare var i sin tur likabetydande med ὑποκείμενον, som översattes till latin med ord som substratum, substantia och subiectum – varvid subiectum ännu betydde blott logiskt subjekt, subjekt för predikat. Substantia var dessutom likabetydande med essentia, vilket bringade det i än större betydelsemässig närhet till οὐσία.

Inget av dessa begrepp betecknar huvudsakligen τὸ ὄν, det varande, det verkliga, det subsistenta. De betecknar det som Platons idé, τό ὄντος ὄν, inte uteslutande är. Med visst undantag för Aristoteles’ “primära substans” (det konkret existerande individuella tinget), betecknar de (inklusive Aristoteles’ “sekundära substans”) snarare det varandes väsen, natur, essens, inte själva dess vara. De betecknar det som Origenes’ befarade att Platons idéer bara var eller uppfattades som.

I det tidiga skede under vilket Tertullianus skriver är Gudets enhet fortfarande en varandets enhet. Tertullianus vill beteckna denna varandets enhet som gemensam för de tre Gudpersonerna: deras gemensamma vara är ett visst enhetligt väsens vara. När Athanasius driver läran om samväsenskapet – homoousin, konsubstantialiteten – till seger, och när denna fastslås på kyrkomötet i Nicea, är det rimligen inte ett abstrakt allmänbegrepp eller en ren essens som etablerats utan läran att Gudpersonernas vara är gemensamt och av gemensam natur. Det är Tertullianus’ innebörd och latinska formel som godtas i grekisk form.

Det är först när kappadokierna försöker förklara Gudpersonernas åtskillnad från varandra som den aristoteliska logiken tillgrips som hjälpmedel, varvid enheten blir den sekundära substansen, det abstrakta genus, den allmänna naturen eller den rena essensen, och personen, benämnd hypostasen, blir den primära substansen, den konkreta existensen. Kanske gör de bruk av det aristoteliska redskapet endast som en ofullkomligt sätt att i förening med bristfälliga mänskliga analogier belysa mysterium trinitatis. Men det sätter likafullt sin prägel på hela den teologiska treenighetsdiskussionen. Med det aristoteliska instrumentet tycks, åtminstone i vissa nutida teologers ögon, Guds enhetliga vara upphävas och ersättas med väsendet som ren essens, och den konkreta manifestationen av denna essens, verkligheten, varat, överföras till personerna.

Fadern, som hos Filon självklart var ὁ ὤν, hade hos Justinus blivit det blotta oändliga varat, τὸ ὄν, om än av gudd natur, och istället blev λόγος/Sonen den konkreta uppenbarelseformen av detta vara, ὁ ὤν. Men eftersom trosmedvetandet alltså inte kunde nöja sig med denna platonskt influerade impersonalism började man åter uppfatta också Fadern som som konkret manifestation, som ändå inte uteslöt τὸ ἀπείρων. Fadern upphörde därför, som vi sett, att vara blott det enhetliga vara av vilket λόγος/Sonen var en perigraf. Men Gudpersonerna sågs ändå fortfarande som manifestationer av och ett med ett gemensamt Gudvara. Det är detta som tycks förändras med kappadokiernas aristotelism. Redan Origenes ville skarpare framhäva personerna i deras åtskillnad från varandra. Det vill också kappadokierna, och i än högre grad. Men genom det sätt på vilket de gör detta framstår alltså – om jag överhuvudtaget förstått detta, vilket inte alls är säkert – Gudet inte längre som ett enhetligt vara.

Länge gällde som förklaring till att termen πρόσωπον förkastades i de grekiska treenighetsformuleringarna att termen hade använts av de nämnda modalistiska monarkianerna, som betraktade Gud som den enhet, såväl i vad gäller natur som person, som endast för den mänskliga uppfattningen framträder på tre olika sätt (modi), med tre olika sidor, alltefter de aktuella behoven och uppgifterna i förhållande till skapelsen. Termen ansågs därför hos modalisterna fortfarande i hög grad ha betydelsen av blott “mask”.

Detta skulle vara anledningen till att man i den grekiska treenighetsläran undvek termen och i stället föredrog ὑπόστασις. [Se exempelvis Drews, Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), 27.] Men denna förklaring avfärdas av G. L. Prestige som en “ren legend”; ett flertal fäder, inklusive antignostikern Hippolytos, använder πρόσωπον om Gudpersonerna i betydelsen individ. [Hadot citerar den franska utgåvan av Prestiges God in Patristic Thought (1936); ‘De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 129, not 2.] Likafullt var det även enligt Hadot i samband med striderna med modalisterna som man under inflytande från Origenes övergick till att använda termen ὑπόστασις för att tydligare markera Fadern, Sonen och Anden som självständiga verkligheter som konkret manifesterar en essens. [Ibid.]

Det är en sak att kräva en konkretare manifestation av ett gemensamt vara, en annan att mena sig finna det enda existerande och den enda individuella konkretionen i tre åtskilda varaenheter under ett gemensamt logiskt genus. Om det nu var för att fjärma sig från maskbetydelsen eller ej, så skulle Gudpersonerna hursomhelst med begreppet ὑπόστασις förlänas en profilskarpare självständighet. Men när ὑπόστασις kontrasteras mot οὐσία kan detta ske endast därför att en betydelseförändring hos ὑπόστασις gjort det möjligt. Med Plotinos hade ὑπόστασις erhållit betydelsen av konkret, bestämd manifestation. [Hadot i Meyerson, 128.] Någon sådan betydelseförändring genomgår emellertid inte det latinska substantia, varför detta ord inte kan användas som översättning av ὑπόστασις i den nya betydelsen, utan istället används som översättning av οὐσία.

Detta gör också att i väst persona används som motsvarighet till ὑπόστασις i den nya innebörden, varvid de dramatiska och grammatiska betydelserna träder tillbaka till förmån för en “sens ontologique”. [Hadot i Meyerson, 129.] Det är med andra ord enligt Hadot först på personplanet sådant man nu uppfattar det som varat kommer in i bilden.

Som vi sett i behandlingen av platonismen, och i synnerhet medel- och nyplatonismen, var förvisso individualitetsföreställningen i hög grad förhanden i denna tradition. Υπόστασις kunde därför hos nyplatonikerna delvis uttrycka också individualitet. Men utifrån sin ståndpunkt framhåller Drews hur trots de grekiska manövrerna, och inte endast på grund av den latinska översättningen, betydelsen av mask i viss mån fortsätter att vidlåda treenighetsläran såtillvida som Gud ännu tänkes som ett Gud, Gudet, som ett enhetligt opersonligt väsen – οὐσία/substantia – som “personifierar” sig i tre skilda former. Denna tolkning tillmäter οὐσία/substantia ett tydligt primat framför ὑπόστασις/persona, och gör därmed det opersonliga till det primära. [Drews, 27 f.]

Daniélou beskrev hur med treenighetsformeln Justinus uppfattning om Sonen som Faderns person och Fadern som opersonlig oändlighet övergavs och Fadern etablerades som självständig person, och hur person därför ansågs samtidigt kunna vara något oändligt. Men Hadot hävdar, med den rysk-ortodoxe teologen Bulgakov, att den patristiska treenighetsteologin är “foncièrement impersonnaliste”, emedan den ser hypostaserna/personerna som manifestationer av en obestämd essens (vilken då också måste vara vara i någon mening), eller utgår från Faderns hypostas men identifierar den med denna essens. [Hadot i Meyerson, 131.]

Detta kan vara en riktig beskrivning av hur läran ofta uppfattades genom hela medeltiden: persontänkandet var inte tillräckligt utvecklat för att skillnaden mellan det opersonliga och det personliga skulle framstå som avgörande. [Rudolf Eucken, Die geistige Strömungen der Gegenwart, (1909), 347. Detta verk, ursprungligen utgivet under titeln Grundbegriffe der Gegenwart (1878), innehåller ett viktigt kapitel om personbegreppets historia.] Mer komplicerad förefaller dock fortfarande varafrågan. Även den ontologiska uppfattningen av enheten kunde ju vara opersonlig, τὸ ὄν. Men med insikten att Fadern icke kunde sakna något som Sonen ägde, att τὸ ἀπείρων också måste kunna vara lika konkret hypostatisk som denne, blev också varat som enhet personligt, emedan det var “Fadern” som tidigare varit just denna enhet. I den mån den kvarstod – vilket dock alltså ofta anses inte vara fallet hos kappadokierna – blev den ontologiska enheten därför istället åter snarare Bibelns ὁ ὤν.

Vid Niceamötet 325 fastslogs läran om homoousin eller konsubstantialiteten, samväsenskapet, i formeln μία οὐσία τρεῖς ὑποστάσεις (med ὑπόστασις i samma betydelse som Tertullianus givit persona i den latinska formuleringen una substantia tres personae). De tre hypostaserna kunde inte förstås hierarkiskt, såsom Plotinos förstod sina hypostaser, emedan detta skulle medföra en subordination som, tillsammans med en rad andra läror, redan avvisats när kappadokierna utformade trinitetsläran. Uppgiften var nu att närmare förklara vad som positivt skiljer de tre hypostaserna från varandra.

Enligt kappadokierna följer respektive persons identitet primärt av dess relationer till de övriga. Relationerna mellan personerna är olika och oföränderliga, och därmed är olikheterna dem emellan eviga. Fadern kan vara Fader endast i förhållande till Sonen, och Sonen Son endast i förhållande till Fadern; Anden är visserligen såväl Faderns som Sonens ande, men ändå något annat än dessa: Fadern är ofödd, Sonen är född av Fadern, och Anden är utgången ur Fadern genom Sonen eller ur båda.

Kappadokierna erkänner att Gudpersonerna även åtskiljer sig genom sina olika handlingar utåt, i relation till skapelsen, den “ekonomiska” treenigheten. Men deras nya bidrag ligger, tycks det, i försöken till definition av den interna disklusionen, den immanenta treenigheten. Härvid, och i förklaringen av hypostasernas distinkta individualitet, vill de i motsats till Athanasius utgå från dem själva i stället för enheten. Och det är för att belysa individualiteten som man anträder Aristoteles väg: allmänbegreppet människa betecknar något som Paulus och Johannes har gemensamt (οὐσία), men dessa äger också särskilda egna kännetecken, som definierar deras konkreta existens som ὑποστάσεις.

Här ser vi ett östligt vidareförande av tonvikten på individualiteten, om än bara i aristotelismens, icke nyplatonismens form. Kappadokierna kommer ju här knappast längre än Aristoteles själv, och de tycks stanna för de specifika inbördes relationerna som den tillräckliga förklaringen och beskrivningen av de individuella personerna i Gudet, eller rättare, de tre individuella personer som tillsammans är Gudets enda varaform, så att Gudet rättare förstås som den trepersonlige Guden.