Jan Olof Bengtsson

Chadwick sätter också ett annat av de betydelsefulla, nya framträdande dragen hos Augustinus, hans voluntarism – eller, för att undvika denna kanske överdrivna och filosofiskt missvisande term, hans betoning av viljan – i samband med vad som kan beskrivas som hans personförståelse, såväl på Guds som på människans plan.

Upptagandet av idéläran i vid och allmän mening i det judisk-kristna Gudsbegreppet var grundvalen för all rationalistisk teologi, såväl epistemologiskt som ontologiskt, och skulle så förbli genom hela den skolastiska objektivistiska begreppsrealismen. Intressant nog tycks skolastiken gå längre än Filon och de kristet platonska fäderna i denna rationalisering av Gud och Gudskunskapen. Idé- och begreppsrealismen hade alltid stått i spänningsfylld motsats mot vad som av de i bibelns föreställningsvärld formade ansågs som en djupare, mer levande uppfattning av Guds personlighet och för försöken till filosofiskt uttryck för denna. Vi har sett att hos Filon idéerna inte är några Gud överordnade eller tidlösa urbilder utan hans tankar och hans krafter, som uttrycker hans makt. I övrigt förblir Filon i mycket apofatiker, och sätter därmed bestämda gränser för hur mycket det mänskliga förnuftet kan utgrunda om Guds objektiva natur. Men den modifikation som idéläran underkastas av Filon tjänar trots de starka rationalistiska och apofatiska dragen i hans teologi till att bringa den i överensstämmelse med den bibliska, i sak personliga Gudsuppfattningen. [Vi behöver här endast konstatera denna tendens hos Filon.]

Men i sig innebar kristendomen en helt ny tonvikt på viljans och dess betydelse, ja viljan kan i allmänhet sägas överordnas förnuftet, åtminstone i förståelsen av människan. Detta innebar en avgörande komplettering av den klassiska rationalismen. En ”aktiv” aspekt av förnuftet hade betonats av Aristoteles, och dess förhållande till viljan har diskuterats av forskare; den återfinns också hos Plotinos. (Det finns studier av viljan i den grekiska och romerska filosofin i allmänhet som jag bör lägga in hänvisningar till här.) I Origenes’ modifikation av idéläran betonas Guds vilja som fundamental bestämning. Augustinus kvarhåller idéläran, men även hos honom är den på karaktäristiskt och väsentligt sätt modifierad. Den och dess bestämningar är för honom inte det centrala eller högsta ifråga om Gud. Detta är istället Guds vilja. Chadwick skriver att ”the biblical concept of God he saw to stand apart from the Platonic tradition because of the stress on will, on what is creative, original, unique”. [Henry Chadwick, Augustine (1986), 94.]

Men Augustinus står dock fortfarande i den klassiska ontoteologiska traditionen även när han fastslår viljan som fundamental bestämning hos Gud, såtillvida som viljan är en bestämning av Guds natur, och denna natur förklarar Guds vara: den är varken höjd över varat eller en ren vad-het som endast existerar i tre varamässigt skilda hypostaser. Gud och världen tillhör, som i den tidigare kristet-filosofiska traditionen, en enhetlig varaordning, även om Guds vara inte är begränsat av världens utan uppbär och ligger till grund för detta. Att ”a supreme Triad” återfinns ”at the apex of the hierarchy of being” innebar för Augustinus att det högsta är samtidigt vara, enhetligt och personligt, men att inom detta på något sätt ryms också en trehet. [Ibid.] Och Augustinus börjar nu också modifiera denna syn i riktning mot förståelsen av detta högsta personliga vara också som primärt viljemässigt.