Almedalen

Jag var ganska många gånger på Gotland när jag var liten, och även några gånger senare, men det var mycket länge sedan sist. Många fina minnen gör att jag länge har velat återvända. Förra veckan insåg jag plötsligt att det nu finns ett nytt gott skäl att göra det.

Den så kallade Almedalsveckan har tidigare inte intresserat mig i någon större utsträckning. Men nu när SD har en egen dag och deltar i många fler debatter, seminarier och intervjuer är situationen en annan. Även några av de seminarier Axess arrangerade var i år viktiga, inte minst det i vilket Tino Sanandaji medverkade, om integrationspolitikens tillkortakommanden. Oklara historiska och politisk-filosofiska punkter fanns i det Sanandaji framförde, men det ska bli intressant att se om eller i vilken utsträckning Axess och närstående personer visar sig mottagliga för hans mer allmänna perspektiv.

Även seminariet om den nya “Blue Labour”-strömningen med Marc Steirs och Maurice Glasman var av central betydelse och angav en väg som även den svenska socialdemokratin nu kunde slå in på. Man påminner sig att det även finns “Red Tories”. Blue Labour och Red Tories låter som om de tillsammans skulle kunna utvecklas till den rätta föreningen: den sociala konservatismen eller konservativa socialismen.

Slutligen får nämnas seminariet om konservatism och liberalism, där Johan Norbergs och Carl Rudbecks typ av vänsterlibertarianism, här representerad av den signifikativt nog till Miljöpartiet övergångne Mattias Svensson, nu slutligen även för de mindre initierade måste ha framstått som just så kuriös och extrem som den i själva verket alltid varit. D.v.s. alltifrån 90-talet då den i så stor utsträckning trängde ut de värdefulla kulturkonservativa tendenserna bland annat på Timbro. Nu tycks den i alla fall vara på väg att avlägsnas från den centrala och seriösa borgerliga idédebatten sådan den förs i Axess-lägret. Johan Tralaus konservatism intar förhoppningsvis dess plats. En skilsmässa mellan konservatismen och denna typ av liberalism är, förklarades det i ljuset av Svenssons agerande gentemot Per Gudmundsson, nödvändig.

Gudmundson, vars behandling från vänsterns sida upptog en stor del av detta sistnämnda seminarium, upprepar dock i Svenska Dagbladet något förvånande den enkla mediala kategoriseringen av SD:s politik i termer av “missnöje” och “populism“. Rent förbluffande är att han finner jämförelserna med Per Albin Hansson i Åkessons tal vara en “exempellös fräckhet”. Detta tal, som introducerar en länge saknad dimension av idéinnehåll och vision i svensk politisk debatt och får fram en klar och distinkt åskådningsmässig profil, saknade också enligt Gudmundson konkreta programpunkter. Trots att mängder av sådana passerade revy genom hela talet, i Åkessons sammanfattningar av vad SD redan åstadkommit och försökt åstadkomma i riksdagen, nämner Gudmundson den skärpta kriminalpolitiken som den enda. Samtidigt förbiser han att vad det just på den punkten handlade om främst var en ansträngning från Åkesson att få bort den felaktiga bilden av SD som enfrågeparti.

Det är svårt att se varför denne ledarskribent som visat viss självständighet – bland annat just nu i Almedalen – ägnar sig åt denna typ av simplistisk propaganda. Hur kan han, som utan tvekan kan bättre, finna det meningsfullt att anpassa sig till denna nivå? Hans partiella sanningssägande har ju gjort att vi kommit att vänta oss mycket mer av honom, trots begränsningarna och ohållbarheterna i hans och Svenska Dagbladets politiska åskådning i övrigt.

Han tvingar också med detta ledarstick återigen på oss frågan om dagens tidningars meningsfullhet överhuvudtaget. Hur mycket längre kommer välutbildade läsare vilja fortsätta betala för att läsa texter av denna typ, när de har tillgång till i alla avseenden överlägsen politisk kommentar, analys och diskussion på internätet?

Att de elementära teoretiska och historiska definitionerna och distinktionerna rörande fenomenet populism här och överallt i svenska media idag lyser med sin frånvaro avspeglar inte bara en anmärkningsvärd okunnighet och tankemässig tomhet i allmänhet. Beteckningen populism är visserligen ett framsteg i jämförelse med de beteckningar man tidigare försökte avfärda SD med. Men även denna saknar redan trovärdighet. Den tunnhet och ytlighet som allena kan förklara den utsträckning i vilken SD:s motståndare nu förlitar sig på användningen av termen populism antyder också något som liknar en kris av hjälplöshet i hela den bakomliggande, ständigt nyimproviserade politiska strategi i vars genomförande Gudmundsons tidning är en del.

Och vari bestod fräckheten i Åkessons jämförelser med Hansson? Menar Gudmundsson att det är principiellt fel att åberopa och överta en idé från ett annat parti som övergivit eller som man anser övergivit den? Vad ska man i så fall säga om Moderaterna, som genom hela sin historia präglats – och inte minst idag präglas – av åberopande och övertagande av idéer från andra partier utan att dessa övergivit dem?

Som Gudmundsson mycket väl vet är det i detta fall, folkhemmet, fråga om en idé som hade en bred förankring och som först formulerades inte av socialdemokraterna utan, med dess egna tonvikter, av högern – den gamla höger som ibland ville och försökte se och faktiskt ofta också såg till hela folkets och nationens väl – men från vars förverkligande man redan under Lindman började fjärma sig. Det är med andra ord en idé som redan övertagits från ett parti av ett annat.

Var det fräckt av Hansson? Knappast. Bortom den betydelseförskjutning som ägde rum i övertagandet, vittnar detta också om den självklara samsyn i värnandet av Sverige som på den tiden ibland präglade partierna från höger till vänster, och som dagens sjuklöver för länge sedan ersatt med en samsyn i nedvärderingen och förnekandet av Sverige. Inte ens alla kommunistiska internationalister delade denna nya ståndpunkt på Hanssons tid. Man frågar sig om Gudmundson menar att även den socialt ansvarskännande högern och socialdemokratin var populistiska missnöjespartier.

Åkesson gör helt enkelt detsamma som Hansson: Han tar över termen och idén. Men även nu ges den nya betydelsemässiga tonvikter, och delvis återknyts till den höger från vilken Hansson först tog över den. Åkesson presenterar den i linje med den klassiska socialkonservatismen, hänvisar explicit till denna form av konservatism. Han anknyter till ett äldre, för de stora partierna i mycket gemensamt synsätt där det nationella inslaget i SD:s politik var en självklarhet.

Det finns ingenting märkvärdigt här och definitivt inte någonting fräckt. Gudmundsons kritik hade varit obegriplig även om den inte uttryckts i ordalag så häpnadsväckande starka att vi mot vår vilja måste ifrågasätta hans omdöme.

Åkessons tal:

Blogginläggs längd

Bloggposten är fortfarande ett relativt nytt format för publikation, och det finns mycket nytt och viktigt som sägs om det. Ämnet, bloggar och blogginlägg som sådana, borde i själva verket tematiseras i separata inlägg också här.

Det bör vara viktigt för allt fler, i takt med att bloggarnas eller de personliga hemsidornas betydelse i allmänhet växer och hela den publicistiska världen förändras av detta och av internätet i allmänhet. Och för mig är det viktigt inte minst eftersom den här bloggen av olika skäl har kommit att bli en mer betydelsefull del av min tillvaro än jag förutsåg när jag startade den.

Här ska jag nu bara kort säga något om bloggposters längd. Kritik har nämligen flera gånger framförts mot att mina inlägg är för långa.

Något bör dock kanske först också sägas om orden ”inlägg” och ”post” (eller ”blogginlägg” och ”bloggpost”) som jag använder omväxlingsvis. En språkvårdsdiskussion kunde  föras om båda. ”Inlägg” är, tycker jag, inte någon helt självklar motsvarighet till det engelska ”post”. Det implicerar att allt som ”postas” i bloggar – och detta har ju inte några begränsningar – är delar av pågående debatt. Detta är i och för sig inte någon ointressant föreställning; kanske är den till och med värdefull och filosofisk: Livet och universum som en enda stor, oavslutad och oavslutbar dialog. Men ordet känns ibland ändå ofta något för krångligt och speciellt. ”Post”, å andra sidan, är väl även på engelska i denna mening också en neologism och ej helt okontroversiell. Men både ”post” och verbet ”posta” tycks ha blivit så etablerade nya anglicismer att de är svåra att undvika. Och de är egentligen ganska bra i blogg- och forumsammanhang.

Det finns en mängd akademiker inom nya discipliner som studerar informationsteknologins inflytande på kulturens former och deras förändringar ur olika perspektiv, inklusive historiska. Vad jag främst är intresserad av är teknologins potential för förnyelse och spridning av kulturtraditionens essentiella värden och insikter, såväl som av dess traditionella former.

Dess radikala förändringskapacitet i sig, som sådan, kan inte utan urskillning bejakas, i synnerhet inte när den kopplas till gamla eller nya och mer eller mindre direkta versioner av i sak historiematerialistisk teori, och i deterministiska termer förklaras en gång för alla förändra kulturen som blott överbyggnad. Självfallet finns här stora och komplexa frågor om hur kulturen påverkas och hur den inte påverkas, frågor som jag inte kan gå in på nu. Det är tillräckligt att betona att det teknologiska framsteget alltid har ägt en kulturell förnyelsepotential jag ser som motsatt den reduktivt materialistiska förståelsen av teknologins historiska betydelse, och att detta också är en potential som alltid i betydande utsträckning aktualiserats, om än blott parallellt med vad som ofta på olika sätt är problematiska, ibland rent destruktiva potentialer.  

Relationen mellan teknologin och kulturella formers förändring blir tydlig när vi ser hur frågan om blogginläggs längd hänger samman med frågan om blogginläggs genre. Det är möjligt att betrakta bloggposten som en egen, ny litterär genre, framvuxen i gränslandet mellan en rad olika äldre, och närmast dagboksanteckningen, artikeln, essän. Men det är ibland också möjligt att se den som blott en ny teknisk form för publicering av texter i flera av de äldre genrerna. Och en fråga som inställer sig är om dessa genrer som kan publiceras på detta nya sätt inskränker sig till de ur vilka bloggposten närmast framvuxit.

Jag är medveten om att det för det mesta har kommit att tillhöra denna nya form att inläggen är korta, och att det förväntas att de ska vara det. Men finns det, vill jag fråga, någon principiell nödvändighet att det ska vara på det sättet? Vad hindrar att man publicerar exempelvis längre akademiska uppsatser i bloggar? Än så länge är det väl bara de tidigare opublicerade kapitelutkasten om ‘Bowne’s Idealistic Personalism’ som är rent akademiska texter i den här bloggen. Men jag ser alltså inget hinder att publicera fler. Och vad hindrar att man rentav publicerar texter av böckers längd, förslagsvis kapitel för kapitel?

Gör man det, bör man väl lämpligen blanda de längre texterna med kortare. I den här bloggen har jag ju också varvat textinlägg med konst och videoklipp, de senare med såväl musik som annat. Jag ser sådana poster som lika viktiga som de egna texterna – inte minst konsten och musiken, som jag egentligen borde ägna mer tid att kommentera. Gjorde jag det, skulle ju dessa inlägg visserligen också bli textinlägg, men bilden eller videon skulle ändå erbjuda visuell variation. Så länge jag inte kommenterar dem gör de ju det i än högre grad. En blogg med enbart större eller mindre textmassor kan väl se litet enformig ut, och i synnerhet finns det ju inget skäl att den ska göra det när dess syfte i lika hög grad som att förmedla egna texter är att lyfta fram och kommunicera medels viss konst och musik (samtliga bloggens temata, eller Categories, hänger också på ett bestämt sätt nära samman, som jag förklarat på About-sidan).

De som inte vill läsa de längre textposterna kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. De längre inläggen är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det. Men man bör då känna till att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!

Värdet av att skriva kort och koncist är uppenbart. Faktiskt har jag ju också gjort det i åtminstone några fall här, och jag hoppas kunna fortsätta med det. Men det är ett värde som är genre- och kontextspecifikt och inte generaliserbart. Det är svårt för mig att se några problem med att också använda bloggen för andra genrer, syften och sammanhang som är lika viktiga och nödvändiga.

Det finns alltså mycket mer att säga om detta och angränsande ämnen, och naturligtvis också litteratur och forskning ägnad dem som säkert i någon utsträckning borde uppmärksammas. Synpunkter är välkomna.

Anonymitetskulturen igen

Frågan om anonymitetskulturen på internätet har kommit att bli ett återkommande tema i mina inlägg. Orsaken var ursprungligen de delvis kritiska kommentarer om mig som Jonas De Geer skrev som svar till en läsare av hans blogg i bloggportalen Motpol, som fäst hans uppmärksamhet på min artikel Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. De föranledde mig att svara i hans blogg, vilket ledde till en längre diskussion med även flera anonyma deltagare, av vilka några riktade hårda angrepp mot mig. Men till denna orsak har nu kommit också den tråd om mig på Flashback som jag i flera inlägg kommenterat.

Jag ska här inte upprepa allt jag tidigare sagt om anonymiteten och om hur jag menar att det värdefulla på både Motpol och Flashback skulle komma bättre till sin rätt om den bröts – och, i det senare fallet, om de ofta skrattbara användarnamn och motbjudande s.k. avatarer, som förtar det intryck av seriositet som själva texterna ofta ger, övergavs.

I stället ska jag citera ett utmärkt inlägg av Andreas Braw i Tradition & Fason från november förra året, som sammanfattar mycket av det problematiska som jag inte långt före dess publicering fått anledning att reflektera över.

“Något händer med oss när vi blir anonyma”, konstaterar Braw. ”Vi slipper ta ansvar för det vi gör och säger. Vi kan bete oss hursomhelst utan några sociala följder alls. Det öppnar upp massor med möjligheter för oss. Vi kan förolämpa människor vi inte känner. Vi kan använda kraftuttryck som skulle anses otroligt anstötliga i den icke-anonyma, den personliga tillvaron. Vi behöver inte alls ta hänsyn till sociala koder.”

”Den anonyma tonen”, fortsätter Braw, ”tenderar att bli aggressivare än den personliga. Av någon anledning brukar till exempel människor som vill förbjuda slöja själva gömma sig i en Internetburkha av opersonlighet. Tonen blir hätsk, tilltalet elakt. Människor tar sig ’extra’ identiteter och lever ett parallellt liv. Jag har tidigare skrivit om countrylåten ’So much cooler online’ som handlar om en socialt handikappad man som blir internets don Juan på nätterna. Det går bra att låtsas vara tuff i låtsasvärlden.”

Detta är vad också jag vände mig mot, när jag i mitt svar på De Geers kritik använde formuleringen ”teatraliska lekstugefascister” om Motpol – ett uttryck som säkert skapade en del av det agg som nu plötsligt, gående långt utöver De Geers kritik, uttrycktes mot mig. Anonymitetens värld är, som Braw säger, en ”låtsasvärld”. Dess ”bekväma frihet från ansvar” resulterar på Flashback i ”att rena lögner sprids för skojs skull, i en slags yster anarki av meningar, ord och åsikter.”

Detta har jag har själv, sedan jag tidigare i år upptäckte Flashback, kunnat konstatera. Det finns trådar om mer och mindre kända personer, fyllda med ovederhäftig kritik, ogrundade påståenden, rykten, lögner, förtal; trådar som det ibland skrivs nytt i men också sådana som bara ligger kvar sedan länge utan ny aktivitet. I några fall när jag tittat på extrema fall av detta slag har jag tänkt att föremålen för diskussionen borde ingripa och svara. Såvitt jag förstår kommer trådarna ligga kvar på detta forum för alltid, och ofta nog kommer en stor mängd personer som googlar dessa personer ta del av alla deras utsagor. Ett gammalt, från slaskpressen välkänt problem har aggraverats av internätets anonymitet och bestående tekniska lättillgänglighet.

Tråden om mig var positiv; endast mild och marginell kritik framfördes, av sådant slag som det inte finns några skäl att besvara. Detsamma gäller de andra trådar där jag nu sett att jag också omnämnts. Ändå gav spekulationerna om mina ståndpunkter anledning till klargöranden på flera punkter. Det är viktigt att komma ihåg att det problematiska innehåll Braw fäster uppmärksamheten på inte är det enda på Flashback. Det finns också mycket som är bra. Och det är därför jag också har fått anledning att fundera på vilket förhållningssätt jag bör ha till detta forum. Jag har nu blivit medlem, om än bara för att kunna få sammanställningar av inlägg från de skribenter som intresserar mig och för att kunna prenumerera på de trådar som är relevanta för mig. Jag är fortfarande obenägen att själv ge mig in i diskussionerna och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla deltagare har användarnamn av detta slag, och att alla inte heller har frånstötande avatarer. Men det kan inte förnekas att alldeles för många har det. Och tonen i diskussionerna är också alltför ofta den man av dessa kan förvänta sig.

Hela forum-fenomenet står här inför en utmaning. Kan det avfärdas enbart på grund av denna ton? Jag tror inte det, och jag tror inte heller att många mediaforskare tror det. Men vi har att göra med ett centralt problem som måste hanteras. Anonymitetens missbruk kan, liksom annat missbruk av internätet, bli en förevändning för dem som vill inskränka yttrandefriheten. Och redan dessförinnan leder det till att det värdefulla av det som sägs ignoreras och inte tas på allvar.

”Forumtrollen”, fortsätter Braw, ”ska vara kaxiga bakom sina masker – skratta år självmord, hota med skolmassaker eller prata snusk om före detta flickvänner. För en maskerad människa behöver inte ta ansvar för sina handlingar. De finmaskiga sociala filter som byggts upp genom tusentals år dras plösligt bort och allt det vidriga vi har inom oss strömmar ut.”

Vi har att göra med vad som antagligen är ett tämligen generellt problem med internetfora. I själva verket skulle det behövas många fler fora av detta slag (jag vet dock inte hur många andra som finns), om än rimligen mer specialiserade. Flashback får väl ses som en början. Förhoppningsvis kan det förbättras. En av poängerna med att protestera mot anonymitetens avarter är, förhoppningsvis, att det kan ha denna effekt. Jag vill uppmuntra fortsatt fri diskussion, inte avråda från den på grund av de nuvarande bristerna. Men för att få verklig betydelse måste dessa fora på något sätt göras mer seriösa och kvalificerade, vilket framför allt kräver strängare regler för bidragens form och ton. De måste på något sätt bättre anpassas till de på intet sätt självklara, alltid hotade normer för det civiliserade demokratiska politiska (och övriga) samtalet när det varit som bäst. Åtminstone måste så ske om internetforumens potential till fullo ska förverkligas och de ska kunna få den tyngd och tas på det allvar en del av deras innehåll redan nu förtjänar.

Även en person som såvitt jag förstår är en erfaren Flashback-deltagare har i en kommentar till ett av mina inlägg avrått mig från att själv ge mig in i diskussionerna. I stället har jag här i min blogg gjort det som efterfrågats av mig: kommenterat tråden om mig, och med viss utförlighet. På så sätt har jag visat jag att jag tar deltagarna på allvar, och, hoppas jag, uppmuntrat vidareutvecklingen och förbättringen av Flashback. Att ta den för mig aktuella diskussionen till utgångspunkt för blogginlägg har passat mig bra också därför att flera av de saker man tagit upp verkligen är viktiga även för mig. Och det är inte omöjligt att jag också kan komma att ta upp innehållet i andra trådar.

Men något slags styrning och differentiering är nödvändig för att undvika de problem Braw pekar på. Hans argument är klassiskt konservativa. Vi har ansvar för vad vi säger, ty ”[v]ad vi säger får konsekvenser. Om varken skribent, ansvarig utgivare eller upphovsman finns – vem tar ansvaret för konsekvenserna då?” Vi står inför den inte minst i vår tid centrala frågan om yttrandefriheten: ”Ofta talas det om internet och dess anonymitet som en garant för yttrandefriheten. Men i själva verket blir det en förvrängd frihet som anonymiteten ger oss. En frihet utan tillhörande ansvar.” Den konservativa frihetssynen skiljer sig från den liberala, och vi känner igen kritiken sedan århundraden: ”Är det den frihet som vi har drömt om? Friheten att sprida dynga över vår omgivning? Jag har svårt att tro det.”

Men signifikativt nog konstaterar Braw att inte heller på konservativa Tradition & Fason skribenterna alltid vågar stå för sina åsikter. Yttrandefrihetens problematik förändras naturligtvis också under dagens politiska korrekthets regim. Denna dimension av problematiken faller dock tyvärr utanför Braws ramar. När han menar att åsikter inte bör undertryckas, och bejakar och välkomnar internets vidgande av yttrandefriheten, handlar det ju idag i en utsträckning som han kanske ändå inte fullt uppfattar om rätten att yttra just konservativa åsikter. Hans i sig riktiga kritik gäller sådant som konservativa kritiserade även för tvåhundra år sedan. Internets frihet är välkommen ”så länge man aktar sig för fallgroparna. En av fallgroparna är möjligheten att bete sig som ett svin, att inte ta ansvar.”

Alla åsikter kan uttryckas, menar Braw. Vad som oroar honom är bara det sätt på vilka de uttrycks. Detta är dock två sidor av diskussionen som i själva verket är i högre grad åtskilda än Braw uppmärksammar. Han gör rätt i att betona deras sammanhang så långt detta sträcker sig. Detta är väsentligt och angeläget. Men idag är också frågan om de olika – och för olika grupper av olika skäl – kontroversiella åsikternas substans oundviklig.

Instämmanden i min analys av anonymitetskulturen följde även från Motpol och Flashback. Men också motargumentet att vi har ett faktiskt åsiktsförtryck, som innefattar fysiskt hot och våld. Oavsett exakt hur nödvändig anonymiteten faktiskt är i enskilda fall, är det uppenbart att diskussionerna på Flashback inte skulle vara vad de är, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan anonymiteten. Jag  uttryckte stöd för Flashbacks grundidé om ”yttrandefrihet på riktigt”, just på grund av att man måste motsätta sig dagens illegitima inskränkningar av yttrandefriheten i enlighet med den politiska korrekthetens till distinkta makt- och intressegrupperingar ofta spårbara påtryckningar och diktat, och jag förstår att anonymiteten för forumets skapare såväl som för de allra flesta medlemmarna alltifrån början var en självklar förutsättning, även om det också finns undantag som skriver under eget namn.

Det anonyma politiska skrivandet är förstås inte något historiskt nytt, och det har visat sig att den historiska erfarenheten av totalitära ideologiska system, där motståndet absolut måste göra bruk av anonymiteten, inte är en erfarenhet vi övervunnit, som många trodde under tiden närmast efter Berlinmurens fall. Den fortsätter, i nya former. Men går vi längre tillbaka i tiden, är det lättare att se skuggan av ansvarslöshet – hos det georgianska Englands ”Junius” till exempel, trots sanningarna och de litterära kvaliteterna. Situationen är inte densamma när det är en falsk frihets radikaler som blivit förtryckarna och de konservativa som tvingas till anonymitet – en situation som tidigt prefigurerades under loppet av den franska revolutionen. Det är beklagligt om ansvarslöshetens skugga faller också över de mer eller mindre och i olika avseenden konservativa som bekämpar dagens illegitima åsiktsförtryck.

Frågan om anonymiteten har andra dimensioner än de Braw tar upp. Den är större och svårare. Men han lyfter alltså på ett utmärkt och med mitt eget i sak överensstämmande sätt fram anonymitetens kanske mest allmänna och grundläggande problematik.

Erik Åkerlunds recension

En deltagare dold bakom en av skämtpseudonymerna i den av mig flera gånger kommenterade diskussionen på Flashback har glädjande nog läst, och uttrycker sig vänligt om, min bok The Worldview of Personalism. Det är såvitt jag kan se en seriös debattör, och det är både beklagligt och obegripligt att han, liksom flera andra sådana debattörer i detta forum, döljer sig bakom en pseudonym som förtar och motverkar detta intryck. Han är dessutom ännu en av de många personer i sammahang av detta slag som jag inte kan se har någon som helst anledning att inte skriva under eget namn.

Hursomhelst, det finns anledning att ta honom på allvar. Samtidigt som han uttrycker sig allmänt uppskattande om boken, instämmer han på en punkt delvis med den kritik filosofen Erik Åkerlund framförde i sin recension i Lychnos, vilket ger mig anledning till ännu en kommentar här, i linje med vad jag tidigare skrivit – inte minst i diskussioner i några kommentarfält – om mitt förhållningssätt till Flashback.

Diskussionsdeltagaren skriver: ”Den i övrigt sympatiske Uppsaladoktoranden Åkerlunds anmärkningar är väl av det småaktiga slaget. (Åtminstone vad beträffar kritiken av den svenska “utvikningen”; kritiken beträffande redogörelsen av forskningsläget är delvis berättigad.)”

Jag ska här visa varför Åkerlund har fel inte bara ifråga om kritiken av den svenska ”utvikningen”, utan också om redogörelsen för forskningsläget.

Jag måste erkänna att jag inte närmare känner till Åkerlund. Recensenten är såvitt jag förstår doktorand i filosofi (eller var det åtminstone vid tidpunkten för recensionen), och verkar intressant nog ägna sig åt Suárez och måste följaktligen ha annorlunda och intressantare filosofiska intressen än de flesta svenska filosofer (och för den delen idéhistoriker) idag, och måste dessutom behärska latin. Allt detta är positivt.

På det hela taget är också recensionen positiv. Och den innehåller en kritisk punkt som jag anser viktig: recensenten anser att “förhållandet mellan personalismen och den kristna trinitetsteologin” möjligen förblir “något oklar [sic]”, och att jag “tycks…vackla mellan att utveckla en brottets och en kontinuitetens hermeneutik på detta område”. Detta är en legitim kritik. En utförligare historik över personalismens historiska bakgrund och förutsättningar skulle behöva ägna större utrymme åt detta.

Eftersom min nu aktuella bok berör ursprunget och den tidiga utvecklingen av “the worldview of personalism”, och jag, som jag förklarar, inte anser att den kristna trinitetsteologin i sig utgör en sådan “worldview”, kan emellertid som jag ser det knappast något utrymme sägas ha funnits eller ha behövt avsättas för en sådan utförligare behandling. Den oklarhet Åkerlund uppfattar beror, tror jag, dels på den av det valda fokus och det begränsade utrymmet framtvingade kortfattadheten i denna fråga, dels på frågans komplexitet. Vad jag trots begränsningarna på flera ställen försöker göra är att betona att det är fråga om både brott och kontinuitet, i olika avseenden. Självklart skulle jag vilja ytterligare utveckla och förklara denna tolkning, med tillgång till det utrymme den i mitt sammanhang mindre centrala men i sig intressanta frågan förtjänar.

De övriga två kritiska punkter recensionen innehåller är emellertid märkliga. Tyvärr rör det – liksom i recensionen i Axess (som dock också får sägas vara på det hela taget positiv) – centrala ting, och går över gränsen till uppenbara felaktigheter.

Den första av dessa är den som Flashback-skribenten anser vara ”av det småaktiga slaget”. Det är betecknande att man i den idé- och lärdomshistoriska årsboken Lychnos, som vid sitt grundande, liksom det nya ämnet idé- och lärdomshistoria överhuvudtaget under Johan Nordströms ledning, nästan var en del av ett nationalistiskt projekt, syftande till att fokusera främst på Sverige, ser medtagandet av de svenska personlighetsfilosoferna eller personlighetsidealisterna i det sammanhang jag skildrar som en oberättigad utvikning. Men detta är naturligtvis uttryck för en allmän ideologisk förändring som går långt utöver det personliga småsinnet, alldeles oavsett det senares eventuella samtidiga förefintlighet i enskilda fall.

Det är intressant att konstatera att de uppskattande formuleringarna om avsnitten om de svenska filosoferna i de många positiva utländska recensionerna av boken går långt utöver den blotta artigheten. Det har vid det här laget ganska länge varit en stark trend inom idéhistoria i allmänhet och i andra länder jämförbara discipliner såsom filosofihistoria att vilja inkludera tänkare och strömningar också från mindre språkområden och länder och därmed komplexifiera och få nya perspektiv på och nyanseringar av de stora, välkända huvudlinjerna. Av detta skäl har det oftast varit särskilt avsnitten om svenskarna i min bok som välkomnats och omnämnts. Detta intresse var mycket påtagligt redan när jag arbetade med personalismens historia i England, och jag har också hela tiden mötts av det på internationella konferenser. Tyvärr är det filosofihistorieskrivingen i just Sverige, när den bedrivs inom filosofiämnet snarare än inom idé- och lärdomshistoria, som här släpar efter. Orsaken till detta är naturligtvis i hög grad den mer allmänna, principiellt, ja programmatiskt ohistoriska hållningen hos den fortsatt oproportionerligt dominerande analytiska filosofin, som gjort att idéhistorieämnet sedan mycket lång tid i stor utsträckning hos oss helt enkelt fått ta över filosofihistoriens centrala område.

Recensentens kritik på den nu diskuterade punkten bygger emellertid också på en ren missuppfattning av syftet med och innebörden av mitt inkluderande av de svenska filosoferna.

Åkerlund accepterar att skildringen av “svenska filosofer som Grubbe, Atterbom (1790-1855) [varför årtal just här?!] och Geijer…har…sitt egenvärde, speciellt i en engelsk språkkontext där flera av dessa mig veterligen annars är oåtkomliga”. Men han menar likafullt att “utvikningen till de svenska filosoferna utgör…ett av bokens mer problematiska drag. De utförliga skildringarna av svenska personalister passar helt enkelt inte så väl in i en utvecklingshistoria av detta slag, då sambandet mellan dessa och de anglosaxiska personalisterna, som får sägas utgöra bokens huvudfokus, förblir oklar…denna ‘avstickare’ till det svenska sidospåret [gör] att framställningsgången överlag haltar betänkligt. Detta märks inte minst i de många och långa fotnoterna i inledningskapitlet, som tydligt bär spår av en vilja att säga mer om de svenska förhållandena än den föresatta ramen för boken medger. I linjen från tysk till anglosaxisk personalism blir de svenska personalisterna en alltför lång parentes.”

Felaktigheterna är här flera. De anglosaxiska personalisterna är på intet sätt “bokens huvudfokus”. De brittiska är samtida med Bownes amerikanska personalism, som, som jag visar, fortfarande är normen för själva definitionen av personalismen åtminstone i den anglo-amerikanska världen, men som jag inte diskuterar i de tematiska kapitlen. I själva verket är dessa britter mindre viktiga än de tidigare tyska och svenska personalisterna för mitt historiska argument. Det är snarare skildringen av dessa brittiska personalister, inte svenskarna, som är en “utvikning”, en “avstickare”, ett “sidospår” och en “parentes”. Någon influens från de brittiska ”personal idealists” på Bowne tycks inte föreligga (om någon påverkan fanns verkar det vara Bowne som i någon utsträckning påverkat dem); som jag tydligt förklarar är de medtagna för att illustrera vidden av det tyska inflytandet och existensen av en självständigt utvecklad europeisk personalism av samma typ som den amerikanska och vid samma tid.

Även svenskarna är i hög grad med för att visa vidden av det tyska inflytandet och den självständigt utvecklade europeiska personalismen. Men eftersom de är så mycket tidigare än de anglosaxiska är de alltså viktigare för mitt centrala historiska argument. Som Svante Nordin visat är ju den svenska personlighetsfilosofin en variant eller förgrening av motsvarande av Jacobi och Schelling producerade strömning i Tyskland, om än med självständiga inslag som jag, i linje med de svenska personlighetsfilosoferna själva, betonar starkare än Nordin: som jag förklarar behandlar jag dem också av det skälet att de i vissa avseenden verkligen tycks ge ett tydligare och fullare uttryck för den personalistiska utvecklingen parallellt med Schelling än de tyska motsvarigheterna, de s.k. “spekulativa teisterna”.

Emellertid är det också så, som jag återigen tydligt förklarar i inledningen, att jag inte främst skriver en historia om direkta influenser och påverkningar från tidigare personalister på senare, utan helt enkelt söker påvisa förefintligheten av en världsåskådning som måste benämnas personalistisk långt tidigare än den hittillsvarande forskningen hävdat: det relevanta sambandet med de anglosaxiska personalisterna är ur detta  perspektiv det åskådningsmässiga, inte de direkta och specifika personliga influensernas.

Trots att jag var tvungen att använda ordet ”development” i bokens undertitel, kan den “linje” jag skildrar inte heller i alla avseenden kallas en “utvecklingshistoria” om man med detta förstår en historia om ett entydigt framsteg eller en utveckling till högre eller bättre o.s.v. former. På några icke oviktiga punkter hävdar jag tvärtom i boken att de senare personalisterna snarare betecknar en tillbakagång; ordet ”development” har ju också i historiska sammanhang ofta en mer allmän och vag mening och behöver inte beteckna en ”utvecklingshistoria” i den nämnda meningen.

“Framställningsgången” kan således åtminstone inte av det skäl Åkerlund anger sägas “halta”. Föreställningen om de anglosaxiska personalisterna som bokens huvudfokus motsäger direkt min beskrivning av den “föresatta ramen” i inledningen. Avsnitten om de svenska personalisterna inte bara passar in i denna i ram, utan är mer centrala och nödvändiga än avsnitten om de anglosaxiska.

Den andra märkliga kritiska punkten gäller översikten av ’The Current View of Personalism and its Origins’ i kapitel 1. Det är på denna punkt Flashback-skribenten delvis håller med. Men även här har recensenten helt fel.

Åkerlund skriver: “En annan egendomlighet i boken är att i bokens första kapitel…ges en översikt över personalismens historia utifrån boken The Philosophy of Personalism av Albert Knudson från 1927. Utifrån kapitlets rubrik förväntar sig läsaren, kanske oberättigat, att få en genomgång över det nuvarande forskningsläget kring personalismens historia, men får alltså istället en genomgång av historien utifrån denna över 80-åriga bok (som väl snarast får räknas som ett studieobjekt i sammanhanget, och också står uppräknad såsom primärlitteratur i bibliografin). Visserligen ges genom hela boken inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia, men intrycket består ändå att författaren med detta första kapitel missade chansen att ta ett samlat grepp på dagens forskningsläge i frågan.”

Detta är tyvärr fullständigt missvisande. Kapitlet har två underavdelningar, ’The View of the Historians’ och ’The View of the Personalists’. Genom dessa skiljer jag tydligt mellan sekundär- och primärmaterial (”studieobjekt”). I det första tar jag ett “samlat grepp” på vad jag menar vara relevant historisk forskning – i en utsträckning och med en detaljrikedom som av några bedömare rentav ansetts alltför stor. Eftersom ingen specifik sekundärlitteratur alls finns om de brittiska “personal idealists” som personalister, nödgas jag när det gäller dem också kort behandla de få allmänna filosofihistoriska och andra verk som överhuvudtaget nämner dem. P.g.a. en motsvarande frånvaro av behandling av de tidiga tyskarna som personalister, och den exceptionella betydelsen av delar av Warren Breckmans bok om unghegelianerna för detta område, behandlar jag även den här, trots att inte heller den är specifikt ägnad personalismens historia.

Som jag tydligt klagar finns det helt enkelt inte någon nyare relevant forskning specifikt ägnad personalismens historia som sådan. Detta gäller inte bara personalismen med den anglo-amerikanska definitionen; även ifråga om den europeiska finns såvitt jag sett bara uppslagsboksmässiga historiska framställningar, flera skrivna av thomister. Vad jag går igenom är därför vad som tyvärr är det nuvarande forskningsläget, dagens forskningsläge – ett dåligt och föråldrat sådant. Det är ju just p.g.a. detta läge som jag forskat inom området och skrivit boken.

Naturligtvis finns fragment som direkt och indirekt rör personalismens historia utspridd i sekundärlitteraturen om kontinentaleuropeiska personalister, dialogfilosofer o.s.v. av olika slag som Scheler, Marcel, Mounier, Buber, Maritain, Karol Wojtyła/Johannes Paulus II, Lévinas och andra, såväl som i deras egna verk, men jag har inte hittat något som i några för mina argument väsentliga avseenden går utöver eller avviker från det jag i boken beskriver som den existerande förståelsen. Dessa fragment kan knappast sägas vara forskning om personalismens historia per se, och att gå igenom dem skulle ha varit otillåtligt pedantiskt och gjort framställningen outhärdligt repetitiv.

Det råkar helt enkelt, som jag förklarar, vara så att det är nittonhundratalets amerikanska personalister själva, behandlade i kapitlets andra underavdelning, som producerat den för mig mest relevanta litteraturen, och att den enda seriösa större framställningen från deras sida är hela åttio år gammal. Behovet av ny forskning var skriande, och det amerikanska mottagandet av boken visar också att man länge varit medveten om bristen.

Dock behandlar jag i den andra underavdelningen i kapitel 1 inte alls bara Knudsons bok, som recensenten ger intryck av, utan även de senare amerikanska personalisterna Flewellings, Brightmans, De Wolfs och Lavelys presentationer av personalismens historia.

Det förhåller sig inte heller så att jag “genom hela boken” ger “inblickar i olika perspektiv i dagens forskning om personalismens historia”. Vad som i de följande kapitlen ges, förutom hänvisningar till det jag redan gått igenom i kapitel 1, är referenser till relevanta enskilda inslag i den allmänna forskningen om de tänkare jag behandlar och de övriga srömningar de tillhör, forskning som inte specifikt och direkt berör “personalismens historia” i sig. Som jag påpekar i inledningen är tänkare som Jacobi, Schelling och Lotze inte kända som personalister utan som tillhörande andra strömningar, och forskningen om och de aktuella framställningarna av personalismens historia har förbisett detta. Det är de spridda, fåtaliga, för mitt syfte relevanta formuleringarna i den existerande allmänna forskningen om dessa för andra saker betydligt mer kända tänkare som jag i de övriga kapitlen använder och lyfter fram. Ett “samlat grepp” på sådan allmän forskning hör knappast hemma i genomgången i kapitel 1 av forskningen om personalismens historia.