Jan Olof Bengtsson

Jag var ganska många gånger på Gotland när jag var liten, och även några gånger senare, men det var mycket länge sedan sist. Många fina minnen gör att jag länge har velat återvända. Förra veckan insåg jag plötsligt att det nu finns ett nytt gott skäl att göra det.

Den så kallade Almedalsveckan har tidigare inte intresserat mig i någon större utsträckning. Men nu när SD har en egen dag och deltar i många fler debatter, seminarier och intervjuer är situationen en annan. Även några av de seminarier Axess arrangerade var i år viktiga, inte minst det i vilket Tino Sanandaji medverkade, om integrationspolitikens tillkortakommanden. Oklara historiska och politisk-filosofiska punkter fanns i det Sanandaji framförde, men det ska bli intressant att se om eller i vilken utsträckning Axess och närstående personer visar sig mottagliga för hans mer allmänna perspektiv.

Även seminariet om den nya “Blue Labour”-strömningen med Marc Steirs och Maurice Glasman var av central betydelse och angav en väg som även den svenska socialdemokratin nu kunde slå in på. Man påminner sig att det även finns “Red Tories”. Blue Labour och Red Tories låter som om de tillsammans skulle kunna utvecklas till den rätta föreningen: den sociala konservatismen eller konservativa socialismen.

Slutligen får nämnas seminariet om konservatism och liberalism, där Johan Norbergs och Carl Rudbecks typ av vänsterlibertarianism, här representerad av den signifikativt nog till Miljöpartiet övergångne Mattias Svensson, nu slutligen även för de mindre initierade måste ha framstått som just så kuriös och extrem som den i själva verket alltid varit. D.v.s. alltifrån 90-talet då den i så stor utsträckning trängde ut de värdefulla kulturonservativa tendenserna bland annat på Timbro. Nu tycks den i alla fall vara på väg att avlägsnas från den centrala och seriösa borgerliga idédebatten sådan den förs i Axess-lägret. Johan Tralaus konservatism intar förhoppningsvis dess plats. En skilsmässa mellan konservatismen och denna typ av liberalism är, förklarades det i ljuset av Svenssons agerande gentemot Per Gudmundsson, nödvändig.

Gudmundson, vars behandling från vänsterns sida upptog en stor del av detta sistnämnda seminarium, upprepar dock i Svenska Dagbladet något förvånande den enkla mediala kategoriseringen av SD:s politik i termer av “missnöje” och “populism“. Rent förbluffande är att han finner jämförelserna med Per Albin Hansson i Åkessons tal vara en “exempellös fräckhet”. Detta tal, som introducerar en länge saknad dimension av idéinnehåll och vision i svensk politisk debatt och får fram en klar och distinkt åskådningsmässig profil, saknade också enligt Gudmundson konkreta programpunkter. Trots att mängder av sådana passerade revy genom hela talet, i Åkessons sammanfattningar av vad SD redan åstadkommit och försökt åstadkomma i riksdagen, nämner Gudmundson den skärpta kriminalpolitiken som den enda. Samtidigt förbiser han att vad det just på den punkten handlade om främst var en ansträngning från Åkesson att få bort den felaktiga bilden av SD som enfrågeparti.

Det är svårt att se varför denne ledarskribent som visat viss självständighet – bland annat just nu i Almedalen – ägnar sig åt denna typ av simplistisk propaganda. Hur kan han, som utan tvekan kan bättre, finna det meningsfullt att anpassa sig till denna nivå? Hans partiella sanningssägande har ju gjort att vi kommit att vänta oss mycket mer av honom, trots begränsningarna och ohållbarheterna i hans och Svenska Dagbladets politiska åskådning i övrigt.

Han tvingar också med detta ledarstick återigen på oss frågan om dagens tidningars meningsfullhet överhuvudtaget. Hur mycket längre kommer välutbildade läsare vilja fortsätta betala för att läsa texter av denna typ, när de har tillgång till i alla avseenden överlägsen politisk kommentar, analys och diskussion på internätet?

Att de elementära teoretiska och historiska definitionerna och distinktionerna rörande fenomenet populism här och överallt i svenska media idag lyser med sin frånvaro avspeglar inte bara en anmärkningsvärd okunnighet och tankemässig tomhet i allmänhet. Beteckningen populism är visserligen ett framsteg i jämförelse med de beteckningar man tidigare försökte avfärda SD med. Men även denna saknar redan trovärdighet. Den tunnhet och ytlighet som allena kan förklara den utsträckning i vilken SD:s motståndare nu förlitar sig på användningen av termen populism antyder också något som liknar en kris av hjälplöshet i hela den bakomliggande, ständigt nyimproviserade politiska strategi i vars utförande Gudmundsons tidning är en del.

Och vari bestod fräckheten i Åkessons jämförelser med Hansson? Menar Gudmundsson att det är principiellt fel att åberopa och överta en idé från ett annat parti som övergivit eller som man anser övergivit den? Vad ska man i så fall säga om Moderaterna, som genom hela sin historia präglats – och inte minst idag präglas – av åberopande och övertagande av idéer från andra partier utan att dessa övergivit dem?

Som Gudmundsson mycket väl vet är det i detta fall, folkhemmet, fråga om en idé som hade en bred förankring och som först formulerades inte av socialdemokraterna utan, med dess egna tonvikter, av högern – den gamla höger som ibland ville och försökte se och faktiskt ofta också såg till hela folkets och nationens väl – men från vars förverkligande man redan under Lindman började fjärma sig. Det är med andra ord en idé som redan övertagits från ett parti av ett annat.

Var det fräckt av Hansson? Knappast. Bortom den betydelseförskjutning som ägde rum i övertagandet, vittnar detta också om den självklara samsyn i värnandet av Sverige som på den tiden ibland präglade partierna från höger till socialdemokratins vänster, och som dagens sjuklöver för länge sedan ersatt med en samsyn i nedvärderingen och förnekandet av Sverige. Inte ens alla kommunistiska internationalister delade denna nya ståndpunkt på Hanssons tid. Man frågar sig om Gudmundson menar att även den socialt ansvarskännande högern och socialdemokratin var populistiska missnöjespartier.

Åkesson gör helt enkelt detsamma som Hansson: Han tar över termen och idén. Men även nu ges den nya betydelsemässiga tonvikter, och delvis återknyts till den höger från vilken Hansson först tog över den. Åkesson presenterar den i linje med den klassiska socialkonservatismen, hänvisar explicit till denna form av konservatism. Han anknyter till ett äldre, för de stora partierna i mycket gemensamt synsätt där det nationella inslaget i SD:s politik var en självklarhet.

Det finns ingenting märkvärdigt här och definitivt inte någonting fräckt. Gudmundsons kritik hade varit obegriplig även om den inte uttryckts i ordalag så häpnadsväckande starka att vi mot vår vilja måste ifrågasätta hans omdöme.

Åkessons tal: