Almedalen

Jag var ganska många gånger på Gotland när jag var liten, och även några gånger senare, men det var mycket länge sedan sist. Jag har många fina minnen och har länge velat återvända. Förra veckan insåg jag plötsligt att det nu finns ett nytt gott skäl att göra det.

Den så kallade Almedalsveckan har inte tidigare intresserat mig i någon större utsträckning. Men nu när SD har en egen dag och deltar i många fler debatter, seminarier och intervjuer är situationen en annan. Även några av de seminarier Axess arrangerade var viktiga, inte minst det i vilket Tino Sanandaji medverkade, om integrationspolitikens tillkortakommanden. Det fanns några oklara historiska och politisk-filosofiska punkter i det Sanandaji framförde, men det ska bli intressant att se om eller i vilken utsträckning Axess och Axess närstående personer visar sig mottagliga för hans mer allmänna perspektiv.

Även seminariet om den nya “Blue Labour”-strömningen med Marc Steirs och Maurice Glasman var av central betydelse och angav den väg även den svenska socialdemokratin nu måste, eller borde, slå in på.

Slutligen får nämnas seminariet om konservatism och liberalism, där Johan Norbergs och Carl Rudbecks typ av “kulturmarxistiska” vänsterlibertarianism, här representerad av den signifikativt nog till Miljöpartiet övergångne Mattias Svensson, nu slutligen även för de mindre initierade måste ha framstått som just så kuriös och extrem som den i själva verket alltid varit, d.v.s. alltifrån nittiotalet då den i stor utsträckning trängde ut de värdefulla konservativa tendenserna bland annat på Timbro. Nu tycks den i alla fall vara på väg att avföras från den centrala och seriösa borgerliga idédebatten sådan den förs i Axess-lägret. Johan Tralaus konservatism intar förhoppningsvis dess plats. En skilsmässa mellan konservatismen och denna typ av liberalism är, förklarades det i ljuset av Svenssons agerande gentemot Per Gudmundsson, nödvändig.

Gudmundson, vars behandling från vänsterns sida upptog en stor del av detta sistnämnda seminarium, upprepar dock i Svenska Dagbladet något förvånande den enkla mediala kategoriseringen av SDs politik i termer av “missnöje” och “populism“. Rent förbluffande är att han finner jämförelserna med Per Albin Hansson i Åkessons tal vara en exempellös fräckhet. Detta tal, som introducerar en länge saknad dimension av idéinnehåll och vision i svensk politisk debatt och får fram en klar och distinkt åskådningsmässig profil, saknade också enligt Gudmundson  konkreta programpunkter. Trots att mängder av sådana psserade revy genom hela talet i Åkessons sammanfattningar av vad SD redan åstadkommit och försökt åstadkomma i riksdagen, nämner Gudmundson den skärpta kriminalpolitiken som den enda. Samtidigt förbiser han att vad det just på den punkten handlade om inte minst var en ansträngning från Åkesson att få bort den felaktiga bilden av SD som enfrågeparti.

Det är svårt att se varför denne ledarskribent som visat viss självständighet – bland annat just nu i Almedalen – ägnar sig åt denna typ av simplistisk propaganda på några få rader. Hur kan Gudmundson, som utan tvekan kan bättre, finna det meningsfullt att anpassa sig till denna nivå? Hans partiella sanningssägande har ju gjort att vi kommit att vänta oss mycket mer av honom, trots begränsningarna och ohållbarheterna i hans och Svenska Dagbladets politiska åskådning i övrigt.

Han tvingar också med detta ledarstick återigen frågan om dagens tidningars meningsfullhet överhuvudtaget på oss. Hur mycket längre kommer välutbildade läsare vilja fortsätta betala för att läsa texter av denna typ, när de har tillgång till i alla avseenden överlägsen politisk kommentar, analys och diskussion på internätet?

Att de elementära teoretiska och historiska definitionerna och distinktionerna rörande fenomenet populism här och överallt i svenska media idag lyser med sin frånvaro avspeglar inte bara en anmärkningsvärd okunnighet och tankemässig tomhet i allmänhet. Beteckningen populism är visserligen ett framsteg i jämförelse med de beteckningar man tidigare försökte avfärda SD med. Men även denna saknar redan trovärdighet. Den tunnhet och ytlighet som allena kan förklara den utsträckning i vilken SDs motståndare nu förlitar sig på den aktuella användningen av termen populism antyder också något som liknar en kris av hjälplöshet i hela den bakomliggande, ständigt nyimproviserade politiska strategi i vars utförande Gudmundsons tidning är en del.

Och vari betod fräckheten i Åkessons jämförelser med Hansson? Menar Gudmundsson att det är principiellt fel att åberopa och överta en idé från ett annat parti som övergivit eller som man anser övergivit den? Vad ska man i så fall säga om Moderaterna, som genom hela sin historia präglats – och inte minst idag präglas – av åberopande och övertagande av idéer från andra partier utan att dessa övergivit dem?

Som Gudmundsson mycket väl vet är det i detta fall, folkhemmet, fråga om en idé som hade en bred förankring och som först formulerades inte av socialdemokraterna utan av högern – den gamla, riktiga högern som ville och försökte se och faktiskt ofta också såg till hela folkets och nationens väl – men från vars förverkligande man redan under Lindman började fjärma sig. Det är med andra ord en idé som redan övertagits från ett parti av ett annat.

Var det fräckt av Hansson? Knappast. Det vittnade i stället om den självklara samsyn i värnandet av Sverige som på den tiden präglade partierna från höger till socialdemokratins vänster, och som dagens sjuklöver för länge sedan ersatt med en samsyn i nedvärderingen och förnekandet av Sverige som motsvarar vad som på Hanssons tid var endast de globalistiska kommunisternas ståndpunkt. (Man frågar sig också om Gudmundson menar att även den gamla högern och socialdemokratin var populistiska missnöjespartier.)

Åkesson gör helt enkelt detsamma som Hansson: Han tar över idén. Men delvis återknytande till den höger från vilken Hansson först tog över den presenterar han den i linje med den klassiska socialkonservatismen, med explicit hänvisning till denna form av konservatism. Han anknyter till ett äldre, för de stora partierna gemensamt synsätt där det nationella inslaget i SDs politik var en självklarhet.

Det finns ingenting märkvärdigt här och definitivt inte någonting fräckt. Gudmundsons kritik hade varit obegriplig även om den inte uttryckts i ordalag så häpnadsväckande starka att vi mot vår vilja måste ifrågasätta hans omdöme.

Åkessons tal:

7 Responses to “Almedalen”


  1. 1 Mats J July 14, 2011 at 6:33 pm

    Tråkigt att du fallit till föga för gnällspikarnas kritik. Här hade man bespetsat sig på en lång och ingående analys av axesseminarier och partiledartal på ditt eget oefterhärmligt grundliga sätt. Vad innebär det t.ex. för den svenska debatten att Tino Sanandaji diskuterar invandringspolitiken i termer av vad som är bra för svenskar och samtidigt avfärdar alla andra perspektiv? Varför har Håkan Juholt slutat tala illa om Sverigedemokraterna?

    Nåväl, det låter ändå som att du tänker återkomma i ämnet.

    • 2 Jan Olof Bengtsson July 14, 2011 at 7:01 pm

      Du kan ha rätt i att seminarierna och talen förtjänar en utförligare analys. Men nu har jag i alla fall tillfredsställt gnällspikarna med åtminstone ett kort inlägg om politik, så de kanske kan uthärda att jag skriver långt nästa gång… Jag ska försöka motsvara dina förväntningar (även om jag inte kan lova att jag återkommer till just årets Almedal).

  2. 3 robert Stenkvist July 15, 2011 at 8:39 am

    Jag tror inte man skall fästa så stor vikt vid Gudmundsons artikel, han röstar på oss och försöker behålla jobbet, that’s all.

    Jag var på ett seminarium där Gudmundson debatterade med Jonathan Leman Expo. Gudmundson hälsade kamratligt på mig – tjena Robban! Nä, inget att bry sig.

    Jag uppskattar artikelns längd, he, he.

    • 4 Jan Olof Bengtsson July 17, 2011 at 6:58 pm

      Funderar på detta.

  3. 5 robert Stenkvist July 15, 2011 at 8:42 am

    Almedalen, eller politikerveckan i Visby som det nog heter (Almedalen är parken där partiledarna talar) var en riktig höjdare för mig som ideologisk nörd. Jag såg seminariet med Tino och Neuding som enda SDare. Vilken höjdare, vilken höjdare!

  4. 6 Totto July 15, 2011 at 3:47 pm

    Alltid trevligt att få JOB’s reflektioner på aktuella politiska ämnen. Gudmundsons alster var riktigt kort. Denna replik bättre med bra länkar till tidigare JOB alster som förtjänar att läsas. Tack och förlåt att jag kallar dig för JOB 🙂

    • 7 Jan Olof Bengtsson July 17, 2011 at 6:59 pm

      Tack. Det är OK att kalla mig JOB. 🙂


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi