Samuel Grubbe

Grubbe

Grubbe, Samuel, svensk filosof, f. 1786 i Seglora, Älvsborgs län, stud. i Uppsala 1802, fil. mag. därstädes 1806, samma år docent i teor. filosofi. Professor i Uppsala i logik och metafysik 1813 (såsom Höijers efterträdare) och 1827 i etik och politik (efter Bibergs död). 1840-42 chef för ecklesiastikdepartementet, från 1844 till sin död 1853 emeritus.

G:s filosofi är ett viktigt led i den svenska personlighetsfilosofi, som nådde sin höjdpunkt med Boström. Ursprungligen anhängare av den schellingska panteismen, närmade han sig alltmer, särskilt under inflytande av Jacobi, ett teistiskt betraktelsesätt. Med Kant delar han den åsikten, att den moraliska förpliktelsens helighet fordrar ett gudomligt väsen, som röjer sin närvaro i människans sedliga vilja. Men i likhet med Biberg bringar han sedligheten i ett långt intimare förhållande till religionen än Kant. Gud måste tänkas som person, och G. söker visa, att denna hans egenskap av personlighet icke står i strid med hans oändlighet. Då det gudomliga urväsendet av det sedliga medvetandet måste fattas som moralisk intelligens, så innebär detta, att det tänkes som självmedvetande, “ty självmedvetandet är just det, som utgör den allmänna grundkaraktären av en intelligens, och alla de speciella yttringar av medvetande, vilka i en intelligens möjligtvis kunna förekomma, vila ytterst på det rena självmedvetandet såsom sin gemensamma grundval.” Men detta självmedvetande får icke fattas i analogi med det mänskliga. Det kan icke falla i tidens form och icke utveckla sig i motsats till de yttre objekten, då det ju skulle vara begränsat. “Det allmänna begreppet om ett självmedvetande innebär intet annat än begreppet om ett varande för sig själv, eller, som vi även kunna kalla det, en affirmation av sig själv. Detta innebär väl en duplicitet, men icke en sådan, som innehåller en följd av tidsmoment, emedan det just hör till dess väsen, att det skådande och det åskådade skola vara till på en och samma gång. Vi erhålla således idéen om ett absolut självmedvetande, eller en absolut självåskådning eller självaffirmation, om vi från det i vår inre erfarenhet givna begreppet om det rena självmedvetandet, som utgör den allmänna grundvalen för hela vårt medvetande, avsöndra såväl begreppet om en existens i tiden och en utveckling genom på varandra följande tidsmoment som begrepet om dess subjektivitet eller dess motsättning mot yttre objekt. Vi få då ett icke mer ändligt och subjektivt utan oändligt och absolut självmedvetande.” F. ö. medger G., att vi icke i egentlig mening kunna fatta det absoluta väsendet och att “alla dessa begrepp om dess så kallade egenskaper blott äro bildade efter en ganska ofullkomlig analogi med den ändliga intelligensens egenskaper”. “Vi kunna i avseende på begreppet om urväsendet som urrealitet väl inse, att vi nödvändigt därifrån måste avsöndra begreppet om en existens i tiden och rummet. Men vi måste tillika erkänna, att ett sådant evigt varande är för oss ofattligt och obegripligt, emedan all existens, vilken vi genom erfarenheten känna, av oss uppfattas såsom varande antingen både i rummet och i tiden eller åtminstone såsom varande i tiden. Ävenså kunna vi väl inse, att, såvida det absoluta urväsendet skall utgöra grunden till den i vårt medvetande givna idén om det sedliga och goda, så måste det fattas som en helig gudomlig vilja och således icke som en blind och medvetslös urkraft, utan som ett levande intelligent väsende, ävensom vi kunna inse, att såvida denna intelligens skall vara oändlig och absolut, så måste dess hela medvetande tänkas såsom en enda evig akt av självåskådning, utan all åtskillnad av medvetandets särskilda funktioner och utan all succession av särskilda moment. Men huru nödvändigt detta begrepp är för oss, måste vi tillika erkänna, att det innehåller något för oss obegripligt och outforskligt, emedan varje intelligens, som vi egentligen eller genom vår erfarenhet känna, visar sig för oss såsom ett i tiden varande väsende, vars medvetande utvecklar sig genom särskilda funktioner av förstånd, vilja o.s.v. och i särskilda i tiden på varandra följande moment.” Av det absolutas tidlöshet drar G. den slutsatsen, att det relativa och ändliga, vars grund det är, icke kan tänkas ha uppkommit genom någon akt i tiden, alltså icke genom någon skapelse. De ändliga intelligenserna måste därför fattas som eviga idéer i Gud. Att de ändliga intelligenserna uppfatta sig själva såsom fallande inom rummets och tidens former, beror på ett med deras ändlighet förknippat, begränsat föreställningssätt. G. upptar och tillgodogör sig sålunda Kants lära om rum och tid såsom aprioriska kunskapsformer, som tillkomma fenomenet men icke tinget i sig. Därav följer även, att vi icke äro berättigade att tillägga den sinnliga verkligheten i rum och tid någon objektiv existens oberoende av vårt medvetande. Den sinnliga verkligheten är i själva verket blott ett fenomen av den osinnliga, beroende på vår kunskapsförmågas begränsning – en lära, som senare ytterligare utformades av Boström. Människans uppgift som sedligt viljande och handlande är att i sinnevärlden förverkliga sitt väsen såsom evig idé i Gud. “Människan bör betrakta sig i hela sitt praktiska liv, i alla funktioner av vilja och i all av dem föranledd yttre verksamhet endast såsom ett organ, ett redskap för den heliga, gudomliga viljans utförande.” Detta är sedelärans högsta princip. Denna innebär full autonomi, ty människan står icke i något yttre förhållande till Gud utan är immanent i honom.

I sin samhällslära vänder sig G. mot naturrättens uppfattning av samhället såsom en institution för att trygga den allmänna rättssäkerheten. Detta är blott dess negativa uppgift, medan dess positiva ligger i attt vara en sedlig makt till främjande av folkens uppfostran och utveckling.

Som filosofisk stilist hör G. till de bästa, som den svenska filosofien har att uppvisa. Leopold yttrar om honom: “Då jag övergår från vissa av de arbeten, som man i våra dagar behagar kalla filosofi, till någon av Grubbes skrifter, förekommer det mig, som hade jag från en sumpig nejd, omgiven av dimma och lyktgubbar, kommit upp på en höjd, där jag andas fritt och klart ser föremålen.” Bland av honom själv utgivna skrifter må nämnas: Om förhållandet mellan religion och moralitet (1812), Översikt av filosofiens närvarande tillstånd (1821), Filosofisk rätts- och samhällslära (1839). En stor del av hans efterlämnade föreläsningsmanuskript ha utgivits av A. Nyblaeus och R. Geijer. Dessa omfatta Fenomenologi, Ontologi, Sedelära samt Den praktiska filosofiens historia.

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Reinfeldt och det politiska våldet

Efter att den sverigedemokratiske politikern Issa Issa i Göteborg (ursprungligen från Syrien) före valet överfölls med 18 knivhugg förklarade Lars Ohly: “Det går inte att beskriva den avsky jag känner för detta. Jag bekämpar Sverigedemokraternas politik på alla demokratiska sätt som jag kan, men det finns en klar gräns. Hot och våld får aldrig förekomma och det är vi väldigt tydliga med från Vänsterpartiets sida.” Under Publicistklubbens eftervalsdebatt tog även Mona Sahlin klart avstånd från detta våld.

Även statsminister Fredrik Reinfeldt sade sig ta avstånd från våld och hot. Men han tillade, i vad som framstår som ett uttalande av i Sverige och de västerländska demokratierna i allmänhet helt nytt slag (även om David Cameron nyligen lär ha sagt något liknande): “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” Formuleringarna har också återgivits på följande sätt: “Samtidigt vill jag också påpeka en annan sak. Den som driver upp vi-och-dem-tänkandet och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar, ska inte vara förvånad när den [sic] i grunden väldigt hatfulla sätt att se på relationer mellan människor också leder till…att det blir mer våld, mer hot…i det öppna samhället.”

I förordet till en av den senaste tidens många böcker om Sverigedemokraterna betonar Sydsvenskans Niklas Orrenius våldsövergreppen, och att samhället och mediesfären “ofta reagerat med en axelryckning på förföljelsen av sverigedemokrater”. “Politiskt våld mot partiets medlemmar”, fortsätter han, “har sällan lett till mer än små notiser, om ens det…Istället har det funnits en känsla – sällan uttalad, oftare pyrande i bakgrunden – av att sverigedemokrater är så extrema och främlingsfientliga att de får skylla sig själva.”

Nu uttalas denna obehagliga pyrande bakgrundskänsla på det mest generande öppna och tydliga sätt – av statsministern!

Naturligtvis har de västerländska demokratiernas politiska praktik långtifrån alltid motsvarat deras retorik. Men med detta faller också retoriken.

Det är svårt att förstå hur denna nivå av omdömeslöshet kan förekomma hos en person i Reinfeldts ställning. Han tillgriper inte bara den ohederliga och billiga metoden att demonisera sina motståndare och tillskriva dem åsikter de inte hyser, utan också de värsta diktaturernas metod att på basis av sådan demonisering uttrycka förståelse för och därmed implicit legitimera och auktorisera politiskt våld mot dem.

Reinfeldt driver upp vi-och-dem-tänkandet. Han grundar sig på svenskfientliga uppfattningar. Han har ett i grunden hatfullt sätt att se på relationerna mellan människor.

Vänstern har begått grova brott, med oskyldiga offer. Sedan har vi ett rättssamhälle, eller vi har det ej.

Jag har naturligtvis inget större förtroende för Ohlys eller Sahlins politiska omdöme. Den självgoda, provinsialistiska nationalism som Ohlys kommentarer under valnatten om att vi nu lever i ett land som “smittats” av de “högerextrema” vindarna från Europa ger uttryck för, är signifikativ. Men långt allvarligare är hans hotfulla ord samma natt om utomparlamentarisk kamp mot Sverigedemokraterna. Inte bara, som Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström framhöll, på grund av vad de sade om den svenska politiska kulturen, utan framför allt i ljuset av Ung Vänsters kända samröre med extremvänsterns balaklava-terrorister.

Men Ohly och Sahlin är uppenbarligen åtminstone inte så aningslösa – man kunde använda betydligt starkare ord – att de tror sig kunna uttrycka förståelse för, och därmed indirekt auktorisera, det politiska våldet. På något sätt har de assimilerat tillräckligt mycket av svensk humanistisk tradition för att åtminstone förstå, och hålla vakt vid, denna gräns. Faktiskt tycks särskilt Ohly här förtjäna att nämnas. Han sägs före valet ha varit den ende av riksdagspartiernas ledare som fördömde det våld som riktades specifikt mot Sverigedemokraternas medlemmar – och han gjorde det, som citatet ovan visar, i mycket tydliga ordalag.

Dock är ju Sverigedemokraterna – ett parti som bland annat försöker föra fram en liten blygsam del av den nationella politik och de nationella värderingar som en gång på självklart sätt var Reinfeldts eget partis, ja alla partiers, kanske i viss mån även kommunisternas – på intet sätt de enda som drabbats. Reinfeldts ord är i sig tillräckliga för att kompromettera honom och dem i hans parti som ännu inte tagit avstånd från dem. Men det hela blir än mer skrämmande när det visar sig att Reinfeldt inte bara underlåtit att ta tillbaka sitt uttalande, utan till och med att på något minsta lilla sätt försöka nyansera, modifiera eller komplettera det.

Som framhållits i debatten gavs ett lämpligt tillfälle till detta när, efter ytterligare två knivöverfall, frågan togs upp i Publicistklubbens eftervalsdebatt av sverigedemokraten Christian Westling. Efter att Sahlin fördömt våldet – om än blott på töntigt, kraftlöst sätt, utan tydlig principmedvetenhet – gick ordet till Reinfeldt. Jag avstår från att återge vad statsministern i detta läge väljer att säga, och hänvisar i stället till de sista minuterna i videon från debatten nedan.

Inför en för hela samhället avgörande fråga av största möjliga allvar framtonar Reinfeldt här som en futtig partipolitisk trixare, i avsaknad av den ansvarskänsla, moraliska kompass, verklighetskontakt, allmänmänskliga mognad och historiska insikt som borde krävas – nej, som vi måste kräva – för hans ämbete.

Detta är förvisso inte hela sanningen om Reinfeldt. Han har också goda egenskaper. Men det är en alltför stor del av sanningen för att han ska förtjäna fortsatt förtroende som toppolitiker.

Hans tal om det öppna samhället är, liksom George Soros’, en grotesk eufemism. I 1920-talets Europa hade extremvänsterns terrorister bolsjevikregimen i Ryssland bakom sig, en regim som med tiden kom att döda tusentals egna oskyldiga medborgare, och även andra länders. Men denna regim stöddes i sin tur delvis av samma ideologiskt drivna, anti-västliga, globalistiska ideologer och finansiärer av olika schatteringar av radikalitet som Reinfeldt är beroende av – detta grundproblem i modernitetens historia som pseudokonservativa som försvarar marknadsfrihet och kapitalism aldrig förstår eller vill förstå.

Dagens nihilistiska och desorienterade vänsterextremister har, delvis men absolut inte enbart i takt med marxismens intellektuella tillbakagång, i än högre grad blivit samma intressens nyttiga idioter och naturligtvis också delvis medvetna redskap. Det är inte bara pseudoidealistiska drömmare i förening med krasst materialistiska internationella banksters som idag driver på samma totalitära utveckling. Det är inte bara de massmanipulerande mediaimperierna. Det är inte bara den oändliga raden av internationella organisationer och stiftelser med harmlösa namn. Där finns också det enkla, brutala våldets män och väl också kvinnor.

Vi vet hur deras härjningar redan en gång frambragt en fascistisk reaktion som såg sig tvungen att använda liknande metoder. Om balaklava-vänsterns terror fortsätter och Sverige drivs i en sådan förödande riktning av upptrappat våld och mot-våld, bär statsminister Fredrik Reinfeldt en stor del av skulden.

[Det ursprungliga klippet har försvunnit från YouTube och jag har ersatt det med följande dokumentär, där en del av inslaget från Publicistklubben kan ses från 15.10:]