Johan Hakelius och vulgariteten

När jag nyligen såg att Johan Hakelius efter höstens val skrev att Sverigedemokraterna är ett “litet vulgärt underklassparti” var det faktiskt inte i första hand själva formuleringen i sig, hur osympatisk och osvensk den än var, som fick mig att höja ögonbrynen. Det var i stället två omständigheter som gjorde den verkligt uppseendeväckande.

Katten har släpat in vulgär underklass på Konservativt Forums sommarkonferens

Katten har släpat in vulgär underklass på Konservativt Forums sommarkonferens

Den första var att man oundvikligen drog sig till minnes omslaget till Hakelius’ bok Döda vita män. Stig Strömholm skriver i en essä om Sverige och Europa: ”Europa är, till skillnad från Asien, Afrika, och åtminstone stora delar av Amerika, befolkat av våra kusiner och sysslingar. Vi hör ihop, i något slags ödesgemenskap, men det skapar inga som helst förpliktelser till förgapelse. Hemma hos mig brukar vi ibland tala om ’o-la-la-skolan’ som en sammanfattande benämning för ett okritiskt fransyskerifjant, som inte är helt okänt i våra trakter. ’Europa’ kan – vederbörligen hanterat, utvalt och uttolkat av o-la-la-skoliter och likasinnade (det finns också en ungefär lika enfaldig tweed-skola; Tyskland har av icke helt obegripliga skäl klarat sig från liknande olyckor sedan åtminstone 1945) – bli en veritabel fara. Den numera hundraåriga folkliga amerikakulturen ter sig i all sin klumpighet snarast bättre vid jämförelse; det finns en hård rationalitet i den.”

Hakelius tillhör ”tweed-skolan”. Och bilden av honom på omslaget till Döda vita män är så over the top att man undrar om det hela är på allvar. Mönstret i Hakelius’ kostym på bilden används också för resten av omslagets design.

Är detta inte vulgärt?

Om det finns någon oskriven regel för svenskar utomlands, åtminstone för sådana som har något slags representativ funktion, så är det att man inte får älska eller beundra de andra länderna på sådant sätt att man själv antar, eller visar sig försöka anta, deras nationalitet i sätt, uttal av språket, klädsel.

Att tala helt idiomatisk franska eller engelska, exempelvis, att tala franska eller engelska som fransmän och engelsmän talar sina egna språk, är nästan omöjligt, eftersom de kroppsliga och själsliga betingelser det förutsätter normalt inte kan förvärvas i tillräcklig utsträckning, åtminstone inte om man inte bor i landet under mycket lång tid. Att försöka göra det ger inte bara vanligen ett löjligt intryck utan kan också uppfattas som ett tecken på bristande integritet och självaktning. Man måste som svensk tala en korrekt men i någon mån oundvikligen s.a.s. ”internationell” franska och engelska. Ingenting annat – vare sig den vanliga dåliga svengelskan eller krystad pseudoidiomaticitet – är acceptabelt.

Efter formuleringen om Sverigedemokraterna framstår Hakelius’ bokomslag, där han liksom i sina krönikor imiterar sina engelska idoler, som symboliskt för det förskruvade i hela hans gärning och position som författare och kolumnist i Sverige.

Man får ibland en känsla av att Hakelius tror eller åtminstone vill ge sken av att den engelska eller brittiska värld han skriver om fortfarande finns kvar. Det gör den inte.

Men vad han definitivt vet är att hans svenska läsekrets inte är sådan han skulle vilja att den var. Han har ofta skrivit om detta. Vilka berg av vulgaritet måste han inte dagligen och stundligen leva med i den omgivning han skulle vilja var en charmfullt excentrisk överklass! Hur ofta måste han inte förtränga all smaklöshet, alla bildningsluckor, alla pinsamheter, alla grodor omkring sig! Hur måste han inte hela tiden svälja förnedringen i att behöva vara artigt tillmötesgående och hyckla instämmande gentemot feminister och kulturradikaler som inte ens förstår att han ogillar och inte håller med dem!

Sådant är ju livet i det sköna nya liberalsocialistiska etablissemanget, vad populisterna kallar “eliten”, den politiska korrekthetens värdegrundsvarma gemenskap, de i vissa (oftast rent tekniska) avseenden utbildades men ej bildades, där allt, mätt med Hakelius egna mått, bara kan bli värre, om man inte förmår identifiera vad som krävs för att finna vägen ut. Saker och ting har förändrats sedan Evelyn Waughs tid, fastän det i vissa avseenden var illa nog redan då. Hakelius själv har ju så ofta och så utmärkt beskrivit allt detta. Ändå inte bara sitter han fast i det, han verkar inte vilja befrias.

Nej, det finns inte något entydigt svart och vitt, vi mot dem här. Men vi står inför ett reellt problem när även en så självständig person som Hakelius trots allt föredrar det rådande tillståndet, där han får positiva recensioner av en Ulrika Knutsson, och bekräftar denna preferens och tillhörighet genom med hennes gemensamma utfall – om än med sin egen distinkta turnering – mot de modiga politiskt inkorrekta som, åtminstone på ett viktigt verksamhetsområde, försöker prestera verkligt motstånd och erbjuda en verklig möjlighet till ett frihetligt-traditionalistiskt alternativ.

Det måste vara det beskrivna predikamentet, den trist mediokra och förutsägbara miljö han med sin nuvarande hållning är dömd att leva i, som har drivit Hakelius allt längre in i det krampaktigt utstuderade, till att odla sin anglofila nisch och identitet över gränsen till det kuriösa. Men detta är inte en sund situation. Hakelius är en pose-konservativ, en snobb, en sprätt.

Man kan visserligen tycka att detta ändå är bättre än att gå de vanliga borgerliga kulturskribenternas väg av gradvis stilmässig och mental anpassning till tröj-, jeans- och strumpvänsterns journalister och akademiker. Men det innebär inte att Hakelius’ alternativ är tillfredsställande. Att några i den ängsligt konforma svenska post-bildningsborgerligheten nu sneglar mot Hakelius för att lära sig hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna är högst beklagligt. Det artificiella och illusoriska i Hakelius’ nisch i svensk kulturdebatt framhävs också med nästan löjeväckande övertydlighet av den andra omständighet som gjorde uttalandet om Sverigedemokraterna uppseendeväckande: det faktum att det stod att läsa i Aftonbladet! Varför skriver Hakelius i denna tidning? Han måste ju förstå att hans teatraliska identitetsprojekt i det sammanhanget framstår som rent komiskt. Hur kan man ens komma på tanken att skriva vad han skriver i detta organ? Ingen som skriver för Aftonbladet (eller Expressen) har rätt att kalla någon vulgär.

Och hur kom Aftonbladet på tanken att knyta Hakelius till sig? Var det Åsa Linderborg som kände sig befryndad med honom och sympatiserade med hans attityd gentemot underklassen?

Såväl Hakelius’ framtoning som det faktum att han skriver i Aftonbladet visar svagheten och marginaliteten i vad som kanske kan kallas hans typ av kulturkonservatism; en hel del kunde här sägas också om komplexiteten i den ironi som ligger i boktiteln Döda vita män. Hakelius visar varför det är omöjligt att framgångsrikt driva en verklig kulturkonservativ politik endast i borgerlighetens nuvarande politiska former, eller ens i en gammal form av det slag det lilla Högerpartiet de konservativa (det verkar bara vara jag som fortfarande kommer ihåg dem) halvhjärtat försökte sig på för några år sedan.

De kulturella värden konservatismen försvarar och som utgör en del av vad Hakelius tjusas av i Storbritannien, måste idag till största delen med viss kraft rekonstrueras. Och detta kräver nytänkande långt bortom den politik Hakelius slentrianmässigt tycks stödja och kanske rentav fortfarande på allvar tror representerar någonting jämförelsevis icke-vulgärt, alltunder det han är absorberad i sina i sig sympatiska specialintressen. Ibland önskar man att han kunde hålla sig mer strikt till de senare. Inte minst som uppblandade med dagspolitiska uttalanden av den typ jag nu hittat riskerar de verkliga värdena att förvanskas och reduceras, liksom Hakelius själv, till blott en del av ett kuriosakabinett.

Det är förbluffande och oroväckande att denna kunniga person inte ser allt detta, och inte verkar ha några inre spärrar.

Johan Hakelius är de trop. Det finns inget mer att säga.

8 Responses to “Johan Hakelius och vulgariteten”


  1. 1 fragmentarius January 15, 2011 at 12:06 pm

    Nåja, något kan väl tilläggas i mer konciliant ton, apropå “vulgärt underklassparti”. Mycket av det Hakelius skriver tror jag ska förstås i ljuset av att han försöker efterlikna framförallt Waugh, men snart sagt vilken som helst av de engelsmän han skriver om, nämligen i deras medvetna och självvalda inskränkthet. Speciellt klassinskränktheten är ju signum på det engelska, men det blir tyvärr inte lika roligt på svenska som när Waugh eller Wooster gör det, allra minst ifråga om sd. Dock snäppet mer trovärdigt än hos Grönköpingsknoddarna.

    Kostymerna, som säkert är dyra och skräddarsydda och vars estetik jag egentligen inte vågar uttala mig om, ska väl delvis ses som yrkesmannens avväpnande narrdräkt.

  2. 2 Jan Olof Bengtsson January 15, 2011 at 12:48 pm

    Ja, du har rätt. Och hela inlägget borde i själva verket haft en mer konciliant ton. Det var överilat, ett spontant utbrott producerat av den plötsliga besvikelsen. Jag har alltid försökt bortse från allt det jag nu dumt nog inte kunde låta bli att ta upp, och som egentligen är småsaker. Jag har tyckt om mycket i Hakelius’ böcker och artiklar, och även i vad hans fru, Susanna Popova, gjort genom åren. Jag har t.o.m. länkat till Hakelius i den här bloggen (jag tog bort länken men lägger nu in den igen). Angående kostymen var det inte den i sig som jag menade var vulgär, utan bilden i dess helhet och användningen av kostymen på bokomslaget. Det var väl fel av mig att skriva det här, antar jag. Jag har inga inre spärrar.

  3. 3 Jussieu February 6, 2011 at 3:07 pm

    J-O B,
    jag finner kritiken förvisso till tonen överilad och måhända lång, vilket Du bekänner. Men inte helt obefogad, eftersom Hakelius’ så smaklösa uttalande som föreliggande faktiskt förtjänar en bitande kritik som denna! Det var underhållande, samtidigt som man kan gilla Hakelius.

    Håller fullkomligt med om det märkliga i att han tjänar Aftonbladet och överskattar dess dignitet med annars så fina artiklar.
    Fragmentarius’ kommentar var också fin!

    • 4 Jan Olof Bengtsson February 8, 2011 at 9:10 am

      Även du har rätt, Jussieu. Jag svävar ut för mycket, för långt från de två huvudpunkterna, och det förtar effekten. Ja, fragmentarius’ kommentar är utmärkt – liksom din.

  4. 5 svensson February 13, 2011 at 3:22 pm

    Intressant artikel. Salongsmässig avhyvling av ett “högerns underbarn”: Hakelius.

    Kanske hade en något kortare artikel varit att föredra. Dock brukar “skriva långt”-skolan alltid vinna. Det märker man inte minst på Motpol där jag börjat blogga. Skriver man “kort och kärnfullt” får man kritik för att vara ytlig. Så jag satsar hädanefter på “långt och välformulerat”. Dock med en dragning åt “så kort som möjligt/ingen akademism/gå till kärnpunkten direkt”.

    • 6 Jan Olof Bengtsson February 13, 2011 at 5:09 pm

      Tack för vänliga ord och intressanta synpunkter! Mycket roligt också med ännu en icke-anonym Motpol-bloggare – jag ska titta närmare på din blogg och dina inlägg.

  5. 7 Nils July 5, 2011 at 10:12 am

    Det här var en rolig artikel som det inte finns någon som helst anledning att be om ursäkt för. Hakelius är bra mycket elakare i sina skriverier. Dessutom är det som sägs om Hakelius sant.

    Hakelius är en av alla dessa “konservativa” som inte vågar komma ut ur garderoben och säga vad han tycker i invandringsfrågan, som jag menar är vår tids utan jämförelse viktigaste fråga.

    • 8 Jan Olof Bengtsson July 5, 2011 at 10:42 am

      Fragmentarius’ kommentar gav mig i alla fall tillfälle att betona – någon timme efter att jag publicerade inlägget 😉 – att det också finns saker hos Hakelius som jag uppskattat. Och det är något jag, trots den sista meningen, faktiskt tycker förtjänar att betonas.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi