Jan Olof Bengtsson

Tradition & Fason för fram en del viktiga synpunkter på SD:s väljare, och tar därmed upp en fråga som är angelägen i sig snarare än betydelsefull för frågan om SD är ett populistiskt parti. Visserligen handlar det lika litet som ifråga om den av mig tidigare bemötta kritiken om någon specifikt konservativ sådan, men ämnet är teoretiskt mer relevant. Liksom tidigare gäller också att det blir av viss vikt att kritiken framförs av sådana som gör anspråk på att vara mer genuint konservativa även när den inte i sig är sådan.

För Jakob Söderbaum hänger frågan om väljarna närmast samman med att SD enligt hans mening är ett enfrågeparti. “Ett parti som endast hålls samman av en sakfråga” kan, skriver han, ”aldrig bredda sig och växa till en reell politisk kraft. Invandringskritiken är…en fråga som SD:s ’kärnväljare’, å ena sidan tidigare socialdemokratiska LO-medlemmar och å andra sidan högerextremister, har helt olika ambitioner för – d.v.s. i grunden oförenliga uppfattningar ifråga om. För att inte tala om hur lite dessa väljargrupper har gemensamt i andra frågor.”

Dag Elfström för fram samma synpunkter på SD:s ”aktiva politiker”. Det bör här noteras att vad Söderbaum och Elfström säger om dessa utan tvekan gäller i hög grad också om väljarna, och vice versa. Att SD är ett enfrågeparti är, skriver Elfström, ”framförallt tydligt när man granskar deras aktiva politiker. I partistyrelsen och i fullmäktigeförsamlingar runt om i landet sitter avhoppade vänsterpartister och socialdemokrater. Människor som titulerar sig som ’demokratiska socialister’ och ’nationalmensjeviker’ sitter på sverigedemokratiska fullmäktigemandat. Dessa människor samsas under samma partiflagg som avhoppade moderater och folk som helt klart står på marknadsliberal grund. Detta är endast möjligt genom invandringsfrågan, det är den frågan som enar Sverigedemokraterna, på samma sätt som priatpartiet enas kring en förändrad upphovsrättslagstiftning.”

Till skillnad från den kritik jag redan bemött pekar dessa synpunkter på en central och avgörande fråga för partiet.

Som jag redan framhållit har Söderbaum dock fel ifråga om ”högerextremismen”. Han förbiser också, till skillnad från Elfström, att SD:s väljare kommer även från annat håll än S och LO. Och inte minst har han fel när han säger att denna olikartade bakgrund visar att SD är ett enfrågeparti. Det är, som har framgått av mina tidigare inlägg, ett faktum att SD inte är ett enfrågeparti.

Men detta innebär inte att det inte skulle kunna förhålla sig så att partiet hålls samman av vad Söderbaum korrekt betecknar som en sakfråga, invandringskritiken, även om denna sakfråga inte är partiets ”enfråga”. Det skulle också kunna vara så att väljarnas skiljaktiga bakgrunder gör att de har litet gemensamt, ja ”i grunden oförenliga uppfattningar” i de ”andra frågor” som Söderbaum här tycks medge att SD också driver. Och att partiet därför aldrig kan bredda sig, låt oss säga i betydelsen driva de andra frågor man redan driver lika tydligt som profilfrågan eller den profilfråga som är invandringskritiken, och därmed växa till en reell politisk kraft.

Här står SD, som ett relativt nytt parti, alldeles oavsett det förhållandet att det ideologiskt har en historisk tradition och förankring, utan tvekan inför frågor som kräver kontinuerlig uppmärksamhet och fortsatt aktiv ideologisk bearbetning. Till det nya partiet kommer oundvikligen folk med de beskrivna divergerande bakgrunderna, och resultatet skulle verkligen kunna bli det som Tradition & Fason tror. Huruvida det blir så eller ej är såvitt jag kan se i hög grad beroende av arten av SD:s ideologiska ledarskap. Det undandrar sig ännu min bedömning om partiet kommer tillhandahålla vad som krävs i detta avseende. Men den nuvarande partiledningen tycks mig peka i rätt riktning, med dess kärna av Lundastudenter från slutet av nittiotalet – Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. De brukade på grund av sympati för Jörg Haider samlas på den trivsamma österrikiska restauranten Rauhrackel. Utan att träffa dem – de var då okända, och jag kände knappt till SD – var även jag i Lund vid denna tid, involverad i studier av och diskussioner om klassisk humanism, svensk personlighetsidealism, konservatism och västerlandets räddning. Det var intressant att i efterhand notera detta som samtidigt tydligen ägt rum bland studenterna. Såvitt jag förstår är det inte minst denna Lundagrupps ideologiska ledarskap som möjliggjort de framgångar partiet uppvisade redan när jag, på grund av just dessa framgångar men också min frustration över M och KD, första gången uppmärksammade det inför valet 2016. Om Sverige och Europa – och konservatismen – ska kunna räddas, ser det för mig ut som om räddningen partipolitiskt måste ta en form (naturligtvis måste den även ta andra former än den partipolitiska) som liknar den SD och vad som mer eller mindre är dess motsvarigheter i andra europeiska länder strävar mot och signalerar som sin. Den allmänna inriktning och det ideologiska grundmönster jag beskrivit i tidigare inlägg framstår idag som de rätta och nödvändiga. Om detta också kan genomföras och lyckas är förstås beroende också av andra faktorer än bara ideologin i sig. Men ideologin och ledningens hantering av den kommer vara av central betydelse.

I ett senare inlägg ska jag ta upp den allmänna frågan om SD och de intellektuella som på annat håll diskuterats den senaste tiden, och som naturligtvis är viktig för det ideologiska ledarskapet. Här ska jag bara kort antyda de hittills intagna ideologiska (i den neutrala mening som även konservativa måste använda) positionerna som, med ledarskap av rätt typ, och i kombination med de problematiska ideologiska förändrinarna de andra partierna genomgått, redan i sig gör att det av Tradition & Fason beskrivna resultatet på intet sätt är oundvikligt.

Om vi först ser på de f.d. S-väljarna (och LO-medlemmarna, f.d. eller ej), ser ju det politiska landskapet annorlunda ut idag än för några årtionden sedan. Det var länge sedan S var trovärdigt i försvaret för svenska arbetares intressen. Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran Persson gick ju långt utöver de nödvändiga reformerna i det socialistiska betongväldet, och anpassade sig dels den till den allmänna finanskapitalistiska globalismen, dels det nya EU-betongväldet. Dessa är ju inte åtskilda; det anti-europeiska EU är ett trappsteg på väg mot den totala, anti-västliga globalismen, varför man i Frankrike rättvisande talar om ”l’euromondialisme” – ett begrepp som jag föreslår bör införas också i Sverige: euroglobalismen.

Och redan på sjuttiotalet initierade Olof Palme, såvitt jag förstår mot Erlanders inrådan, den massinvandringspolitik som lett till lönedumpning och nu till diskriminering av svenskar, såväl som till vad jag vill kalla den principiella och av radikal-sekulära ideologiska motiv drivna mångkulturens allmänna kaos och förfall i alla de avseenden som idag är så uppenbara.

Av dessa skäl har de f.d. socialdemokratiska arbetare som nu röstar på SD starka motiv att fortsätta göra det. Här finns ett självklart och lättbegripligt intresse för att verkligen göra SD till en reell politisk kraft. Och således för att godta en ”breddning” (låt oss säga – eftersom bredden såvitt jag kunnat se alltid funnits där – i betydelsen av den betoning av den huvudsakliga, positiva visionen med dess implikationer för alla politikens frågor), om det nu är en förutsättning för detta. Arbetare har ju ofta varit svårmobiliserade för vänstern även när de förenas med den i ekonomiska och andra materiella krav, av det av vänstern sällan adekvat förstådda skälet att de vanligen äger en instinktiv värde- och moralkonservatism, och är naturliga motståndare till de kulturradikala excesserna åtminstone alltifrån nymarxismens, 68:ornas och postmodernismens tid. Det nationella intresset blir ofta på ett självklart sätt deras i den principiella multikulturalismens och globala finanskapitalismens radikalt nya situation. Det är svårt att se att de skulle ha några större svårigheter att anamma det helhetliga program som SD länge presenterat, och därmed komma överens med väljare av annan bakgrund som också gör det, om än av delvis andra skäl.

Söderbaum säger å ena sidan att SD hålls ihop av invandringskritiken, å den andra att det inte hålls ihop ens av den, eftersom de f.d. S-väljarna och ”högerextremisterna” har ”helt olika ambitioner för”, ”i grunden oförenliga uppfattningar” också ifråga om den. Det är svårt att förstå vad han menar här. Det är ett faktum stt partiet håller ihop, och inte visar några tecken på att spricka. Svårt att förstå är delvis också hans tal om dessa ”högerextremister”, det vill säga de i förhållande till den tidiga konservatismens reaktion radikala, moderna nationalister Söderbaum i verkligheten måste avse, och anser hör till SD:s kärnväljare. Finns sådana verkligen kvar? Hur många är de i så fall? Håller de sig inte till sina egna extrema partier?

Bland SD:s väljare och aktiva politiker finns naturligtvis inte bara personer med bakgrund i andra riksdagspartier, utan också sådana som alltid funnits bara i SD, som gått direkt till SD, eller som kommit från andra nationella partier och organisationer. Men vare sig högerextrema nationalister, vänsterextrema nationalister, eller rasextrema nationalister i mitten är såvitt jag kan se överhuvudtaget associerade med SD. Jag kan såklart på grund av bristande förtrogenhet med partiet ha fel, men jag är inte säker på att Tradition & Fasons förtrogenhet är större.

Det är i stället den fråga Elfström tar upp i samband med sin diskussion av de partiaktiva, nämligen förenligheten av de f.d. S-väljarna och de f.d. M-väljare som Söderbaum inte nämner, som är det relevanta i denna diskussion om partibakgrunderna. Det är här som brist på gemensamheter i de ”andra frågorna” verkligen kunde föreligga, och hindra breddning och därmed växt till reell politisk kraft. Att väljare går från M till SD uppmärksammas naturligtvis inte lika mycket när M går framåt, men det är likafullt ett faktum; M:s uppgång, som motsvarar S:s och de övriga Allianspartiernas nedgång, skulle varit än större om de kvarhållit dem.

Men även här är åsiktsdivergensen överdriven av det enkla skälet att M genomgått politiska förändringar som inte är mindre spektakulärt radikala än S:s, och som gör det fullständigt naturligt, ja oundvikligt, att också bland deras väljare finns sådana som går till SD. Och dessa f.d. M-väljare har lika starka motiv som de f.d. S-väljarna att fortsätta rösta på SD och göra SD till en reell politisk kraft, att godta den för detta nödvändiga breddningen, och att således konvergera med de f.d. S-väljarna i godtagandet av SD:s helhetliga program. Delvis är M:s förändringar också desamma som S:s. Det är inte bara så att hela värde- och kulturkonservatismen ju är utkastad från M, och att det sociala i M inte längre är socialkonservativt utan socialliberalt. Det är också så att M precis som S sålt ut stora delar av Sverige och i vissa avseenden nästan s.a.s. lagt ned Sverige. Vad har dagens EU och globaliseringen att göra med någonting överhuvudtaget som den gamla högern någonsin stått för? Även den nya finanskapitalism som driver globaliseringen är något i mycket väsentliga avseenden annorlunda än kapitalismen på Arvid Lindmans tid.

SD erbjuder åtminstone potentiellt ett alternativ som s.a.s. “ersätter” och “onödiggör” både S och M och tillåter båda partiernas gamla väljare att förenas. De gamla S-väljarna har lika stor anledning att rösta på SD därför att de är f.d. S-väljare som de f.d. M-väljarna har anledning att göra det därför att de är f.d. M-väljare. Men förutsättningen för konvergensen och syntesen är naturligtvis den egna, unika, helhetliga, positiva visionen, det distinkta, egna allsidiga programmet, och att detta kraftfullt förklaras och tillämpas. Det är genom detta som de eventuella problemen med väljarnas olika bakgrunder kan övervinnas, och dessa grupper slutligen förenas och i tillräcklig utsträckning sammansmälta.

Som jag tidigare argumenterat, delvis med hjälp av historiska referenser, är det inte någon ytlig och inkoherent ”populistisk mix” vi här står inför. Är det verkligen så att gamla socialdemokrater och moderater som går över till SD gör det bara för den negativa invandringskritikens skull, och i övrigt fortsätter tro bara på de gamla S- och M-programmen? Kan det inte vara så att grupperna i stället förenas i tron på SD:s eget, från såväl M:s som S:s skilda positiva program för att låta Sverige förbli Sverige, för värde-, kultur- och socialkonservatismen, för delar av välfärdsstaten? Jag tror att det är så.

Märkligt nog anser Söderbaum samtidigt, och med till synes än större emfas än SD, att den politiska höger-vänster-skalan är ”totalt förlegad”. Det är oerhört anmärkningsvärt. Det innebär ju att hela kritiken upphävs. Om höger-vänsterskalan är totalt förlegad måste det ju finnas alla möjliga skäl för f.d. M- och S-väljare att förenas i ett nytt parti som transcenderar denna gamla skala, och inga skäl alls mot det.

Och vad vi ser är ju också att SD redan är inte bara ett brett pati, utan t.o.m. en reell politisk kraft.

Harmoniseringen av de olika väljargrupperna i ett nytt ideologiskt sammanhang måste dock vara resultatet av en process, och denna process kan inte bara vara långsam. Det är inte omöjligt att den också i värsta fall kan misslyckas. Vad Söderbaum och Elfström påpekar om partibakgrunden innebär av de skäl jag gått igenom inte att denna är ett oöverstigligt hinder. Men det är viktigt i sig – långt viktigare än kritiken rörande den föregivna rasismen, det tvivelaktiga förflutna, och partiets populism och enfråge- och missnöjeskaraktär. Och frågan omfattar mer än det Söderbaum och Elfström tar upp. Utan tvekan kommer redan många väljare också från KD, ja en del även från de återstående gamla riksdagspartierna, FP, C, MP och V.

Även för dem som tvivlar på SD:s utsikter att lyckas med processen av konvergens och harmonisering i ljuset av sin egen distinkta ideologi, borde det stå klart att de gamla riksdagspartierna för närvarande inte erbjuder något hopp. De kan förvisso komma att ändra sig i en framtid. Men som jag skrivit tidigare krävs för detta en utifrån kommande impuls. Är det inte uppenbart att de saknar egen kraft för sådan förändring? De driver ju i total konform hjälplöshet med den politisk-korrekta strömmen, och drar Sverige med sig i fördärvet.