Vad knullet?

Dekadenskapitalismen har i stor utsträckning förstört den amerikanska civilisationen, och dess imperialism sprider den förstörda civilisationen över Europa.

Med dess språk. Till den vulgaritetens triumf som den globaliserade liberalkapitalismen inneburit hör inte minst att undvikandet av könsord inte längre anses höra till den goda tonen. Eller kanske att föreställningen om den goda tonen kollapsat, att den inte längre är begriplig.

Och till den likaledes amerikanska postmodernismen har hört att ironistiskt och framför allt entusiastiskt bejaka detta, tillsammans med atlanttsunamin av popkulturella referenser.

Det finns förvisso informella sammanhang med för dessa anpassat informellt och lägre språk. Men i USA är det något helt annat, något helt nytt och bestialiskt som är på väg. Även i normala informella sammanhang finns vissa stilmässiga kriterier, eller något slags gräns mellan en civiliserad informalitet och en ociviliserad.

Vi ser den amerikanisering som överskridandet av denna gräns innebär inte minst genom att det numera är fritt fram för alla att skriva i sociala media. Men till och med bland de ledande svenska liberalkonservativa skribenterna i det atlanticistiska lägret kan man nu hitta texter innehållande “WTF”.

Man skulle kanske kunna fråga sig om det i detta läge vore bättre om alla dessa amerikanska uttryck med “fuck” åtminstone kunde försvenskas? I “orten” har det väl länge skett?

Vad knullet (VK)? Knullande. Knulla dig. Det är helt uppknullat. Knull ja. Knull nej. Han knullade upp det. Knulla iväg. Stick knullet härifrån. Knulleri. Skitknulleri. Knulla det. Jag ger inte ett knull. Gratuknullandelerar! Lugna knullet ned dig. Överknullad. Stor som knull. Uppknull. Nedknull. Hon knullade med det. Knullhuvud. Väx knullet upp. Knulla runt. Det har gått åt knull. Dumknull. Skynda knullet på. Knullare. Gå och knulla dig själv. Knull vet. Klusterknull. Håll knullet käften. Hur knullet? Han knullade om det. Zlatan knullande Ibrahimović. Absoknullandelut. För knulls skull. Knull vet. Heliga knull. Det är knullande otroligt. Oknullandetroligt.

Nej.

Stoppa amerikaniseringen i stället.

Nooshi Dadgostars “oortodoxa” chans

I ett insiktsfullt inlägg i märkliga Bulletin om Ulf Kristerssons för högerblocket potentiellt fatala brister, får advokaten och debattören Mats Bergh med den verkligt stora och viktiga nya öppningen i svensk politik. Efter en blick på Kristerssons problematiska politiska bakgrund och hans oförmåga att använda majoritetsoppositionen i riksdagen ända sedan 2014, konstaterar Bergh:

“Sommaren 2021 visade Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ryggraden genom att medverka till att avsätta regeringen. Detta gav av naturliga skäl Vänsterpartiet en tillfällig opinionsuppgång, men öppnade också åter för Ulf Kristersson att ta makten. Mot bakgrund av Liberalernas sidbyte var situationen nu ännu mer gynnsam. Han hade i praktiken två möjligheter.

Den första att locka över ett par riksdagsledamöter genom att erbjuda ministerposter och därigenom bilda en M, KD, L och SD regering. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen.

Den andra som, mot bakgrund av Nooshi Dadgostars agerande, borde ha prövats vore möjligheten till en bredare oortodox kris- och samlingsregering som enbart skulle verka fram till att en ny regering efter valet 2022 kunde tillträda, i praktiken 1,5 år. Det borde ha diskuterats grundligt. Vänsterpartiet skulle ha haft alla incitament i världen att ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering. V, M, KD, L och SD borde allvarligt ha diskuterat möjligheten till en gemensam krisregering som, för att blidka alla parter, enbart skulle ha prioriterat kriminaliteten, den offentliga sektorns kris samt reglerad migration. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen. Han kapitulerade igen.”

Att högerblocket har denne svage ledare – som dessutom är en gammal outrerad nyliberal som gjorde sig känd för att förespråka öppna gränser – är förvisso på flera sätt viktigt. Men det viktigaste är vad Bergh säger om Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet.

I och med att Dadgostar nu förhoppningsvis börjar göra upp med den borgerliga dekadens i hennes eget parti som är vad vi kallar den politiska korrektheten, öppnar sig en historisk möjlighet för Vänsterpartiet. För därmed finns inga ideologiska hinder för att, på det sätt som även Dadgostar förstår är oundvikligt, prioriteraa kriminaliteten och reglerad migration. Massinvandrings- och mångkulturpolitiken är den globalnyliberala kapitalismen, och Vänsterpartiet borde hela tiden ha varit mot den.

Liksom Magdalena Andersson omedelbart, med hjälp av Widar Andersson, borde se och ta fasta på de stora likheterna med det andra stora icke-borgerliga partiet, de socialkonservativa Sverigedemokraterna, borde också Dadgostar göra det. Men eftersom Andersson – och Baudin – på för sitt eget parti skadligt sätt, och begripligt i perspektivet av hennes egen bakgrund, verkar tveka och dröja med det, med att slå in på den danska vägen, har Dadgostar chansen att hinna före. Chansen att “ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering”. Det är chansen till en mer än tillfällig opinionsuppgång, och en stor sådan.

För Bergh är Vänsterpartiets agerande en parentes; hans ärende är bara att få till stånd en ny moderatledd regering efter nästa års val, något han dock på grund av Kristersson inte kan tro på. Men för Dadgostar skulle det givetvis inte handla om att att stödja högerblocket. Tvärtom skulle hon, i samband med att hon frigör Vänsterpartiet från dess egna anpassning till den amerikanska wokeimperialismen och tar väljare från Socialdemokraterna, bidra till att frigöra SD från detta block.

Det är framför allt denna oortodoxa väg som nu, i ett långsiktigt strategiskt perspektiv, borde börja diskuteras grundligt. Det är förstås inte lätt för vare sig Dadgostar eller Åkesson. Den förra har ett parti format av generationer av nyvänster och postmodernism, den senare ett som startat en tankesmedja för att åstadkomma en fusion med atlanthögern. Men i verkligheten är vägen betydligt mindre oortodox än Berghs kris- och samlingsregering. och den skulle vara mer än en tillfällig krislösning. Tillsammans med SD kan Vänsterpartiet börja övervinna mittenkantspartiernas liberala extremism. Och inte minst viktigt: rädda Sverige undan högerblockets och Socialdemokraternas NATO- och atomvärldskrigslinje.

Magdalena Andersson och socialdemokratins historiska uppgift

Magdalena Andersson kan inte tro på det hon säger om SD. Med den fullständigt överspelade hållning hon kort uppvisade i sitt installationstal som partiledare borde det se mörkt ut för Socialdemokraterna inför nästa års val.

Markeringen mot SD anses förstås strategiskt viktig för att Andersson ska få Centerpartiet med sig. Men på lång sikt, den långa sikt strategin borde handla om, är den givetvis tvärtom direkt skadlig för Socialdemokraterna. Samarbetet med detta parti är tillfälligt nonsens, nödvändiggjort av socialdemokratins kontinuerliga nedgång och sverigedemokratins motsvarande kontinuerliga uppgång under 20 år.

Att kvarhålla den gamla hållningen mot SD ökar självfallet risken att Andersson överhuvudtaget inte får bilda regering efter valet. Vad hon i stället borde göra är att försöka dra SD ut ur högerblocket. Det är det enda som motsvarar Socialdemokraternas långsiktiga intresse. Centerpartiet är, i jämförelse, en quantité négligeable.

Socialdemokratin står inför en historisk uppgift, och Danmark har redan visat vägen. Men med sin bakgrund har Andersson inga goda förutsättningar för att fullgöra den. Hon har under mycket lång tid varit helt ombord på Löfvens linje och delat hela partiets blindhet och dövhet inför de samhällsproblem SD blivit ett av de tre stora partierna – och fortsätter växa – genom att fokusera på.

Trovärdigheten när man nu gör anspråk på att kunna hantera dem är obefintlig i jämförelse med SD:s. Och det blir inte bättre genom vad författaren Jens Ganman kallade den “vidriga dubbelmoral” och det “exempellösa hyckleri” som Mikael Damberg uppvisade när han i september hävdade att “högern aldrig har begripit” att “så länge man har bostadsområden som får leva sina egna liv så skapar du en dynamik som kan leda till ökad kriminalitet och spänningar i samhället”.

Det är visserligen riktigt såtillvida som man inte kan lita på att högern nu begripit det eller verkligen kommer lägga om kursen, eftersom den alltid primärt är det politiska uttrycket för de intressen som skapat de nämnda problemen; Ulf Kristersson gjorde sig en gång känd som en av de nyliberala förespråkarna för öppna gränser. Och såtillvida som, i den mån den verkligen begripit, det uteslutande är SD:s förtjänst. Men eftersom den insett att den är maktlös utan SD har den i alla fall tvingats anpassa sig, och detta har den gjort tidigare och i större utsträckning än Socialdemokraterna. Dess enstaka, mer genuint konservativa röster har fått rätt.

Damberg gick så långt att han utan samvetsbetänkligheter hävdade att “Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen”. Sverige! Detta var sannerligen dubbelmoral och hyckleri. “Din skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa kappvändare”, var Ganmans välmotiverade reaktion. Han tillfogade en lista på gamla svenska böcker om dessa problem, en lista som lätt kunde utvidgas.

Dambergs uttalanden var symptomatiska för hans parti. Både han och Magdalena Andersson har under mycket lång tid tillhört den ledning som, i storkapitalets ledband, skapat de problem som Damberg nu säger sig ensam och först av alla förstå. “Ni har i decennier”, fortsätter Ganman, “offrat det här landet på den politiska korrekthetens altare”; “Det du försöker göra nu är inget mindre än äcklande.” Den starka känslomässiga laddningen är begriplig.

Vad är det vi länge kallat den politiska korrektheten? Det är en produkt av den postmarxistiska och postmoderna vänstern, och därmed är den också ett uttryck för den välkända, alltifrån 1800-talet genomanalyserade borgerliga dekadensen. Vem har uppställt dess altare? Vem har krävt offer till den? Nyliberalismen och den imperialistiska globalkapitalismen. Den borde inte ha något med socialdemokratin att göra. Men det har den i högsta grad, alltsedan Socialdemokraterna själva inordnade sig i nyliberalismen på 80- och 90-talen. Magdalena Andersson har gått i kanslihushögerns och Göran Perssons skola.

Nu signalerar hon att det är slut med denna inordning. Hon ska “ta tillbaka kontrollen”. “Wall Street flinar inte längre”. Tja. Vad Andersson och socialdemokratin i jämförbara länder förlitar sig på är ett slags “överstatsmonopolistisk” självreglering som fortfarande i hög grad är Wall Streets egen.

Föreningen Reformisterna skulle på kongressen driva på med sitt ekonomiska alternativ, hette det. Men i och med partiledarbytet kom deras opposition av sig, vilket visar dess art och grad; även de ägnade sig mest åt att hylla Andersson. Men oavsett detta hade de knappast något att erbjuda som gick utöver Anderssons system. Tyvärr finns det något nästan plågsamt futtigt och trött i demokratisk-socialistiska paroller vars huvudsakliga budskap bara är “låna mer”. Det snarare bekräftar socialdemokratins makt- och visionslöshet. Och det blir inte bättre av att Reformisterna ännu mer än partiledningen tigit om eller stött det övernationella storkapitalets migrationsprojekt.

Detta handlar om mer än ekonomin, eller mer än ekonomin i snäv mening. Stefan Lindgren kommenterade den nu avslutade partikongressen på följande sätt: “Ju mera jag hör och ser, desto mer får jag intrycket att hela partiet shanghajats av en tätt sammanhållen fraktion som håller på NATO, EU och Svenskt Näringsliv. Det är spöklikt och en smula skrämmande. S-kongressen framstod som tio gånger mer välregisserad än en SUKP-kongress. Förekom en enda votering i någon viktig fråga?”

Jag kan inte riktigt bedöma detta, men Lindgren kan det med viss sannolikhet, vilket gör kommentaren intressant. Vad beträffar Reformisterna trängde sig också frågan på om de bara är till för att förändra den ekonomiska politiken. Har de överhuvudtaget någon uppfattning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Ingen i deras ledning finns bland de 100 socialdemokratiska undertecknarna av artikeln om kärnvapenförbud som publicerades i Aftonbladet inför kongressen. Är till och med Daniel Suhonen med på Hultqvists NATO-linje?

Tills nyligen, tills högerblockstrategin, har SD varit bättre än Socialdemokaterna inte bara på invandringspolitikens utan även på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Och i årtionden har de alltså gått framåt lika mycket som Socialdemokraterna gått bakåt. Den uppgift Socialdemokraterna står inför är uppenbar, även på det senare området. I själva verket är områdena nära sammanhängande.

Att bryta med den politiska korrekthetens bisarra, amerikansk-imperialistiska extremism är att bryta med ett för socialdemokratin såväl ideologiskt som kulturellt främmande inflytande. Det är att återgå till en äldre och sundare svensk och europeisk socialdemokratisk tradition. Med en ansträngning, och ny ideologisk inspiration, skulle Magdalena Andersson kanske ändå kunna göra denna historiska uppgift till sin.

Fel av Dagens Arena

Mats Wingborg ger i Dagens Arena, under rubriken Alternativ höger i öppet förfall, en grovt felaktig bild av mig och min position i den debatt om alternativhögern som förts på Motpol och, sedan Motpol slutade publicera mina inlägg, av mig på denna anspråkslösa nätplats.

Wingborg kallar mig en av den alternativa högerns ideologer, ger intryck av att jag är medlem i Alternativ för Sverige, och påstår att vad jag försvarar är de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD. Och han fortsätter så här:

“En svensk plattform för Den Alternativa Högern har länge varit webbsajten Motpol. Nu rasar en debatt på sajten där ledarfiguren Daniel Friberg menar att uttrycket ‘alternativ höger’ bör överges eftersom händelserna i Charlottesville gjort uttrycket taktiskt oanvändbart. Men Friberg har fått mothugg från den tidigare parhästen Jan Olof Bengtsson. Bengtsson menar att uttrycket den alternativa högern är värt att försvara. Bengtsson förklarar också oförblommerat att flera av de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD bör ‘betecknas som fascistiska’ och ‘där fascism inte sällan även används som självbeteckning’.”

Vad Wingborg förmedlar här är intrycket att jag inte har några invändningar mot händelserna i Charlottesville, och att jag menar att Charlottesville-högern inte bara även fortsättningsvis bör betecknas med termen alternativhöger, utan att det är bra när den också kallar sig fascistisk.

Det är svårt att förstå hur det är möjligt att läsa mig så fel. Wingborg befinner sig på samma nivå av läsförståelse som Expos Jonathan Leman, som använde min ytterst starkt och entydigt formulerade polemik mot antisemitismen som ett bevis för att jag var antisemit.

Den debatt Wingborg hänvisar till uppstod p.g.a. att jag kritiserade den alternativa högern för dess radikalnationalistiska och fascistiska urspårning och tvingades konstatera att det åtminstone inte ännu fanns någon verklig alternativ höger av det slag jag hade hoppats skulle utvecklas. Att det som gick under detta namn visat sig vara endast den gamla vanliga högern, med dess lika gamla vanliga tendens att vid behov bli till fascism eller ta fascismen i sin tjänst. Här är mina inlägg:

Alternativhögerns öde (något senare även publicerad på Motpol, liksom i alla andra fall av deras publicering av mina texter en återpublicering på redaktionens eget initiativ)

Höger, alternativhöger, fascism (likaledes publicerad på Motpol enligt ovan)

Den spartanska högern

Om Wingborg orkat titta på tidigare inlägg av mig skulle han också – åtminstone om hans läsförståelse varit normal – ha kunnat se att denna debatt från min sida var en del av ett under många år pågående avståndstagande från högern som sådan, i dess helhet.

Han skulle i otaliga inlägg från de senaste tio åren ha kunnat följa varför jag lämnade den vanliga borgerliga högern på 00-talet (som jag väl måste anses ha tillhört såtillvida som jag sedan mitten av 80-talet för dess vanliga publikationer och föreläst för dess vanliga organ om den typ av konservatism som intresserar mig, även om det inte varit mycket), vad det var jag tyckte mig finna och försvarade i SD, vad jag vände mig mot, varför jag tillät Motpol att återpublicera mina artiklar, hur mitt förhållningssätt till alternativhögern såg ut, varför jag gick över till AfS, och varför jag nästan omedelbart, 2018, blev tvungen att lämna även dem när det visade sig att de hade fascistiska kopplingar.

Wingborgs artikel ger intrycket att han bara är en genomkorkad liten propagandamurvel, och tyvärr avslöjar det väl kanske också en del om nivån av anständighet, omdöme och kvalitetskänsla hos redaktören Håkan A. Bengtsson – som jag tidigare ofta tyckt kunnat vara ganska bra och som medverkade i vänboken till Tage Lindbom 1999 – att han använder sin publicistiska maktställning för spridande av ett sjaskigt påhopp av detta slag.

Socialdemokrati och sverigedemokrati

“Är ett samarbete mellan S och SD på gång?” Så lyder rubriken när Riks sammanför Åkesson och Andersson – visserligen bara Widar, men förhoppningsvis snart också Magdalena – för samtal om förhållandet mellan de båda partierna. Det är en utomordentlig idé och just vad som behövs idag. Det inger hopp inför valrörelsen.

Andersson är med på att SD:s nuvarande vägval gör att det bara handlar om möjligheter på lång sikt. Men detta vägval är förhastat. En fusion med etablissemangshögern är slutet för populistnationalismen i den högre, goda mening som jag uppfattat som, i grunden, SD:s. I en sådan finns ingen framtid för partiet och vad det egentligen står för och vill.

Därför borde SD backa från högerblocksamtalen och överenskommelserna redan nu. De är inte till fördel när det gäller att vinna de vänsterväljare som fortfarande måste vinnas, och att göra den egna politiska visionen begriplig för vänsterns opinionsbildare. Och de behövs inte i den utsträckning SD tycks mena för att öka partiets tyngd och trovärdighet. Alla vet ändå att det inte blir någon borgerlig regering utan SD:s stöd.

I stället borde man fortsätta gå fram som ett självständigt alternativ med sikte på att bli Sveriges största parti, ett alternativ som håller öppet för koalitioner åt både höger och vänster och därmed redan nu är lika villigt att föra samtal med vänstern. Ett alternativ som i långt större utsträckning kan kräva anpassningar från båda hållen om de vill vara med och bilda regering, och som i högre grad självt kan föreskriva villkoren. Man borde återgå till att tala om sig själva på det sätt man gjorde före den förfelade högerstrategin: som ett eget, tredje “block”, Sverigeblocket.

Alla anpassningar, och först och främst när det gäller NATO, atlanticismen och världspolitiken i allmänhet, bör omedelbar uppges. Den ändrade hållningen till EU från förra valrörelsen bör följas upp med en ny programpunkt om behovet av ett starkt, självständigt och enat Europa i världspolitiken, där en ny storgrupp av närstående partier har ett avgörande inflytande i Europaparlamentet.

Åkesson är helt med på Anderssons korrekta beskrivning av de stora likheterna mellan deras partier, och inte minst hans konstaterande att varken S eller SD är borgerliga partier, och betonar hur han alltid sett sig som vidareförande S:s folkhemsidéer efter att S själva uppgivit dem.

I Tina von Schinkels och Richard Sörmans uppföljning av samtalet är den senare tyvärr fortfarande insnöad på Oikos’ och Det goda samhällets (där han vanligen skriver) enkla nationella högeridentifikation och okvalificerade konservatismbegrepp, Mattias Karlssons USA-, Trump- och Netanyahu-inspirerade fusionism. Men man ägnar ändå, på nytt sätt som vittnar om tillnyktring och återvunnen klarsyn, nästan hela tiden åt att beskriva problemen med M och därmed högerblocket.

Mycket mer uppmärksamhet borde nu ägnas ett eventuellt vänsterblock – för balansens skull, som pedagogisk kommunikation, för att göra rättvisa åt SD:s självständiga profil och starkare etablera partiet som en oberoende kraft.

Man borde redan nu gå ut med att man lätt kan befria Magdalena från C:s och MP:s fatala grepp, och att man har mycket gemensamt inte bara med henne utan även – och på viktiga punkter ännu mer – med Nooshi. Dock givetvis utan nya, otillbörliga anpassningar åt detta håll.

Om man på allvar vill vara ett socialkonservativt parti, och önskar ideologiskt utveckla och uppdatera socialkonservatismen på det sätt som är nödvändigt, borde man inte bara, som under de senaste åren, lägga tyngdpunkten på konservatismen utan lika mycket på socialismen. Och därmed på den egna unika profilen och linjen bortom den gamla högern och vänstern.

SD:s uppgift borde vara att frigöra konservatismen från högern och socialismen från vänstern. Att presentera dem i en egen syntes, en självständig politisk och ideologisk helhet, organiskt utvecklad ur den nuvarande. En syntes och en helhet som är skild från tidigare radikalnationalistiska försök i denna riktning, och bygger på andra idétraditioner, på en kvalificerad, europeisk humanism, ja rentav en högre, med nationalitetens värden förenlig kosmopolitism.

Arthur Versluis: American Transcendentalism and Asian Religions

Oxford University Press, 1993

Amazon.com

Publisher’s description:

The first major study since the 1930s of the relationship between American Transcendentalism and Asian religions, and the first comprehensive work to include post-Civil War Transcendentalists like Samuel Johnson, this book is encyclopedic in scope. Beginning with the inception of Transcendentalist Orientalism in Europe, Versluis covers the entire history of American Transcendentalism into the twentieth century, and the profound influence of Orientalism on the movement–including its analogues and influences in world religious dialogue. He examines what he calls “positive Orientalism,” which recognizes the value and perennial truths in Asian religions and cultures, not only in the writings of major figures like Thoreau and Emerson, but also in contemporary popular magazines. Versluis’s exploration of the impact of Transcendentalism on the twentieth-century study of comparative religions has ramifications for the study of religious history, comparative religion, literature, politics, history, and art history.

From the Back cover:

Transcendentalism is well-known as a peculiarly American philosophical and religious movement. Less well-known is the extent to which such famous Transcendentalists as Ralph Waldo Emerson and Henry David Thoreau drew on religions of Asia for their inspiration. Arthur Versluis offers a comprehensive study of the relationship between the American Transcendentalists and Asian religions. He argues that an influx of new information about these religions shook nineteenth-century American religious consciousness to the core. With the publication of ever more material on Buddhism, Hinduism, and Taoism, the Judeo-Christian tradition was inevitably placed as just one among a number of religious traditions. Fundamentalists and conservatives denounced this influx as a threat, but the Transcendentalists embraced it, poring over the sacred books of Asia to extract ethical injunctions, admonitions to self-transcendence, myths taken to support Christian doctrines, and manifestations of a supposed coming universal religion. The first major study of this relationship since the 1930s, American Transcendentalism and Asian Religions is also the first to consider the post-Civil War Transcendentalists, such as Samuel Johnson and William Rounseville Alger. Examining the entire range of American Transcendentalism, Versluis’s study extends from the beginnings of Transcendentalist Orientalism in Europe to its continuing impact on twentieth-century American culture. This exhaustive and enlightening work sheds important new light on the history of religion in America, comparative religion, and nineteenth-century American literature and popular culture.

Reviews:

“A major scholarly study of the importance of oriental thought on the group of Americans known as the Transcendentalists. It is a study that shows wide and deep reading in comparative religion and philosophy, and it greatly enlightens us with regard to how Hindu and Buddhist ideas came to shape the work of many intellectual thinkers.”

Philip F. Gura, University of North Carolina, Chapel Hill

“This exhaustive and enlightening work sheds important new light on the history of religion in America, comparative religion, and nineteenth-century American literature and popular culture.”

American Renaissance Literary Report

“A major scholarly study well worth the attention of all students of American religion and culture…An important contribution to our understanding of nineteenth-century American culture and the history of American literature and religion.”

Crisis

“Versluis provides rich readings and fresh insights…The book not only contributes to conversations about American religious history, but it also indirectly raises issues of common concern to all who interpret religion.”

The Journal of Religion

“The book covers far more than Thoreau…There is much material that is entirely new to me, at least, and I find it extremely interesting.”

The Thoreau Society

Arthur Versluis