Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Det var såvitt jag förstår när Christoffer Dulny p.g.a. ett angrepp från Expressen avgick som ordförande för SD Stockholms stad omedelbart före valet 2014 som den utveckling inleddes som resulterade i den nya styrelse valdes året därpå, av vilken jag var ledamot. Dulny var av alla rapporter att döma en av partiets bättre företrädare, en person med juridisk examen som partiledningen i hög grad lyssnade på. Och detta var också mitt eget intryck. Men nu valde han att träda tillbaka och arbeta i det fördolda på riksdagskansliet. Problem och missnöje – av ett slag jag inte riktigt kan bedöma eftersom jag då ännu inte var formellt aktiv medlem – uppstod i Stockholmsdistriktet.

Så sent som för ett halvår sedan värjde sig Dulny mot mina förslag att han åter borde träda fram och spela en mer synlig roll. Men redan då måste han ha förberett det steg han nu tagit, ett steg som inte i allo var vad jag tänkte mig, men som utan tvekan är stort och innebär en i högsta grad offentlig ny roll: skapandet av vad som väl, i ljuset av vad jag i vintras rapporterade om ”the Alt Right corporation”, snarast måste kallas ett svenskt dotterbolag, Nordisk alternativhöger.

Att en alternativ höger behövs, ett alternativ till dagens höger, har länge varit uppenbart, och jag har själv i någon mån försökt definiera, artikulera och försvara en sådan, vad jag tentativt, och naturligtvis bara för rent teoretiska syften, kallat en ”europeisk post-paleokonservatism”. Fastän i sina egna utgångspunkter skild från ”identitarismen”, den ”nya högern” och den ”konservativa revolutionen”, d.v.s. alla de riktningar som brukar definieras som ”högerextremism”, ”radikalhöger” och liknande, och som är den nya alternativhögerns föregångare, har jag bejakat en av kritisk urskillning präglad dialog med dem. Under flera år uppfattade jag det som om dessa riktningar i Sverige, samlade hos Motpol som så småningom utvecklades till en ”tankesmedja” och startade det årliga evenemanget Identitär Idé, rörde sig i vad som från mitt perspektiv måste betraktas som rätt riktning, bort från den allmänna grovhuggenheten och den ideologiska och kulturella vildvuxenheten.

Som en kulmen i denna utveckling tycker jag man kan beteckna de ”politiska orienteringspunkter” som Daniel Friberg publicerade på Motpol och inom kort också i sin snabbt till flera europeiska språk översatta bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen (2015). Det var ett befriande stramt, minimalistiskt men samtidigt tillräckligt substantiellt och precist manifest, fritt från alla märkliga och ohållbara utväxter, formulerat på ett sätt som gjorde att personer från ganska skilda ståndpunkter ifråga om bakomliggande filosofi och kultursyn rimligen med mycket få reservationer kunde ställa sig bakom dem. Man kan säga att det representerade en överlappningsyta där alla som kunde sägas tillhöra en i vid och allmän mening alternativ höger kunde samlas och förenas.

Men knappt hade detta manifest publicerats förrän den gynnsamma utvecklingen abrupt avbröts, ja omvändes. Trumps bullrande framgång tycktes få vad som nu under amerikansk inspiration tog form som alternativhögern att tappa koncepterna. Plötsligt lierade man sig återigen urskillningslöst och på det mest uppseendeväckande sätt med alla de mest problematiska äldre riktningarna. Inte minst lyftes plötsligt hela det gamla nationalistiska sunkbunkeriet ombord igen, något som direkt stred mot de just fastslagna politiska orienteringspunkternas välkomna, entydiga Europacentrering. Inslag av verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos slag, skymtade. En ny brutalistisk ton skrämde bort flera av de främsta tidigare medarbetarna. Friberg tycktes vara tillbaka där han en gång började. Senast kunde Ben Teitelbaum i Wall Street Journal rapportera hur han, fastän fortfarande ”dapper in a smart suit”, i Charlottesville åter rörde sig bland huliganerna. Utifrån principerna för mitt eget förhållningssätt blev det förstås efter denna förändring, under det senaste året, nödvändigt att åter uttrycka kritik av den typ jag under den tid då jag bedömde det som att man rörde sig åt rätt håll kunde minimera.

Det är den här nya ideologiskt och moraliskt ambivalenta urskillningslösheten som präglar Alt Right-korporationen och nu även Dulnys svenska dotterbolag, som oavkortat övertagit det amerikanska konceptet. Mycket av den därmed anammade amerikanska memetikens fascistiska och nazistiska signalspråk är utan tvekan ironiska provokationer, ja ett oundvikligt lättande på det politisk-korrekta trycket, utan djupare intentioner. Men långtifrån allt, som jag utförligt visat i tidigare inlägg. Althögern har följt upp med seriös substans i en lång rad publikationer. Det handlar om ett medvetet och explicit vägval.

Fortfarande har en del bra producerats av de olika aktörer som samlats under alternativhögerns nya paraply, och det gäller även den nordiska. Liksom på Motpol kan plötsligt en ny briljant, fullfjädrad skribent dyka upp till synes från ingenstans, som bjärt kontrasterar mot den inte bara i alternativmedia alltmer påtagliga glada amatörismen och bristen på elementär medvetenhet om nödvändigheten av publicistisk professionalism, ja ibland kanske t.o.m. förståelse av vad sådan innebär. För dessa kvalitetsinslags skull har jag rentav försökt föreslå hur alternativhögern skulle kunna rädda sig undan sina egna misstag, ja vända dem till något positivt genom att initiera en ny, seriös historisk diskussion av hela fascismfenomenet i vid mening, med tydliga distinktioner och nyanseringar, och på så sätt bidra till att bryta ned vad jag kallat ”fascismbarriären” för potentiella anhängare. Tyvärr har responsen från vissa varit bryskt avvisande och sakligt obegriplig.

Man kan inte a priori säga att det är fel att förena sig med och inspireras av en vital, rebellisk amerikansk rörelse på nätet, som dessutom visat sig kunna utöva ett stort politiskt inflytande. Men det finns fler problematiska inslag i det valda konceptet än de ideologiska tvivelaktigheter jag redan antytt. De som är förtrogna med mina anspråkslösa filosofiska och historiska texter kan lätt se vilken kritik som utifrån de där försvarade positionerna blir nödvändig mot det bejakande av postmodernismen och den amerikanska popkulturen i dess idag dominerande former, som vi med särskild programmatisk tydlighet finner just hos alternativhögerns svenska dotterbolag.

Den nordiska alternativhögern insisterar framför allt på att endast den är kulturellt relevant. Med det menar man bl.a. att man avfärdar exempelvis SD:s försvar för det svenska kulturarvet, eftersom det innebär hyckleri: i själva verket, hävdar Dulny, är det ingen som intresserar sig för det längre. Den enda kultur folk tar till sig är den amerikanska masskulturen. Och de gör det i mediala former och medels kommunikativa teknologier, och med ett av dessa formaterat allmänt medvetande, en av dem betingad receptiv sensibilitet, som i sig själva definierar det i mycket vid mening postmoderna tillståndet.

Det är obestridligt att det postmoderna tänkandet beskrev viktiga kulturella och sociala tidsfenomen såväl som filosofiska tendenser på ett riktigt sätt, och flera av dess analyser är utan tvekan tillämpbara på alternativhögern. Förståelsen av dessa saker är ett arv av bestående giltighet från postmodernismen, och i sådana termer är det helt rimligt att alternativhögern hänvisar till den. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det var ganska länge sedan postmodernismen var ett centralt tema i filosofin, ja att den väl egentligen bara var det under 80-talet, åtminstone i den kontinentaleuropeiska diskussionen. Att dagens nya alternativhöger, och i synnerhet den nordiska, helt enkelt presenterar sig själv som postmodernistisk och gör detta till ett centralt moment i sin självdefinition, är av flera skäl problematiskt. Det känns inte bara något inaktuellt, utan begränsar också rent principiellt möjligheterna till ideologisk utveckling och fördjupning.

Förkastandet av SD:s fokus på det svenska kulturarvet är begripligt såtillvida som deras uppfattning av detta, som jag många gånger påpekat, är torftig, ensidig och inskränkt. Med rätta har Dulny exemplifierat med töntutspelet att folkdanslag borde skickas till Rinkeby för att befrämja integrationen. Men är detta ett skäl att, så som i stället sker, lika ensidigt bejaka, ja begränsa sig till den amerikanska popkulturen?

Den nordiska alternativhögern går mycket långt i identifikationen med denna. I ett avsnitt av sin podd Vita pillret talar de uteslutande svenska deltagarna amerikanska med varandra, och även när de talar svenska kallas Dulny nu “Chris” i stället för Christoffer. Den reservationslösa amerikaniseringen, av vilken noga taget även den postmoderna självbeteckningen är en del, är helt explicit och  programmatiskt tematiserad. Uttryckligen byggande på den redan sedan mycket länge ovanliga graden av amerikanisering i Sverige, hävdar man ominöst nog att amerikanisering är särskilt lämplig just här. Det går hittills inte att urskilja något specifikt ”nordiskt”; benämningen ”nordisk” tycks enbart vara en formell organisatorisk beteckning, en del av namnet på en lokal filial. Om SD:s populistiska nationalism med hänvisning till en förment politiskt-strategisk nödvändighet i praktiken bortdefinierat huvuddelen av det verkliga svenska kulturarvet, representerar den nordiska alternativhögern en turbopopulism som helt ignorerar detta arv och ersätter det med den masskultur man i stället bejakar som det enda folk numera kan ta till sig. Invändningar avfärdas som uttryck för en förkastlig högbrynthet eller snobbism.

Hela legitimeringsgrunden för denna halsbrytande strategi är att det, oaktat de postmoderna formella dimensionernas oskiljaktighet från eller åtminstone oundvikliga påverkan på innehållet, faktiskt ska finnas tillräckligt mycket av traditionella samhälleliga, kulturella, moraliska och andliga värden, insikter och budskap i popkulturen. Denna, och främst såvitt jag förstår vissa typer av film och spel, ska vara en huvudsaklig och nödvändig form för dessas uttryck, kommunikation och tillägnelse idag.

Är så fallet skulle det förvisso kunna vara ett legitimt komplement till försvaret för det verkliga och fulla svenska kulturarvet, det som inkluderar också, och främst, det gemensamma europeiska arvet. Det skulle kunna vara ett uttryck för en välkommen traditionalistisk nyskapelse. Givetvis är det inget fel med populärkultur i sig – även den kan vara av god kvalitet, och man måste förstås, som Eliot påpekade och som jag ofta upprepat, kunna röra sig obehindrat mellan alla de olika stil- och genrenivåerna.

Men det är mycket som återstår att bevisa här. Att avvisa det svenska kulturarvet som sådant – d.v.s. utöver SD:s inskränkt populistiska version hela den europeiska högkulturen i dess egna historiska former – som irrelevant, är helt enkelt att avvisa det mesta av den önskvärda och möjliga alternativhögerns raison d’être, det mesta av det som det i verkligheten måste handla om, av det som står på spel. Det är att redan från början, i förväg, ge upp det och försvara något annat, något som aldrig kan ersätta det. Med undantag för några utmärkta artiklar och videopresentationer tycks det som om risken är överhängande att vad som kommer stå i centrum blir något helt annat än den europeiska kulturmänniskan och den europeiska identiteten som baserad på den gemensamma högkulturen, det som den enda nödvändiga och legitima alternativhögern måste stå för och försvara. Dagens amerikanska popkultur med dess grova rekvisita förefaller såvitt man kan se förstärka och frambringa helt andra värden och egenskaper.

Antifa (och jihadisterna) är utan tvekan värre, och om den existerande ordningsmakten inte kan hantera dem är det tyvärr oundvikligt att de frambringar en våldsam reaktion. Men alldeles oavsett dem, och alldeles oavsett polisens skandalösa agerande, var vad vi såg i Charlottesville den ditreste Dulny i förening med vad som av allt att döma till stora delar var en gammal odisciplinerad, ineffektiv och på alla sätt kontraproduktiv troglodythöger. Charlottesville blev en spektakulär manifestation av den nya urskillningslösheten och ett fullständigt obegripligt återfall till sunkbunkern. Vad tror man sig vinna med denna framtoning? Richard Spencer själv blev tvungen att kraftfullt ta avstånd från evenemangets huvudarrangör när denne på grövsta sätt hånade den kvinna som dödades i gatustriderna, ja försvarade att hon dödades.

Det är inte sannolikt att Charlottesville, som många tror, kommer försvaga alternativhögern. Men det gör ju verkligen inte saken bättre, om de inte omprövar sitt märkliga vägval. Man får hoppas att det bara är en tillfällig avvikelse. Den rätta framtidsvägen leder ju sedan länge bort från sunkbunkern, och även förbi SD:s alltmer socialliberala nationalpopulism, i riktning mot det nya tredje.

Relaterade inlägg:

Alternativhöger och neofascism

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Det nya tredje

0 Responses to “Nordisk alternativhöger i Charlottesville”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi