Höger, alternativhöger, fascism

Varför skriver jag om alternativhögern, undrar Daniel Friberg i en replik på min artikel Alternativhögerns öde. Det är en förvånande fråga. Jag gör det för att jag tycker begreppet är viktigt. Jag vill beskriva varför jag tycker det, och kort kommentera hur den rörelse som antog denna term som självbeteckning tyvärr inte tog fasta på det viktiga utan utvecklades till något annat än det jag hoppades på.

För Friberg, som tillsammans med Christoffer Dulny för inte många år sedan startade Nordisk Alternativhöger, är allt detta tydligen fullständigt överspelat. “Begreppet förlorade sin relevans och övergavs av de flesta redan för fyra år sedan”, förklarar han. Det vill säga bara ett halvår efter att rörelsen genom honom fick en svensk gren. Och “sedan minst ett par år tillbaka finns mig veterligen ingen rörelse eller person som kallar sig för ‘alternativhöger’.” Det är till och med ett “utdött begrepp”, och det är bara “pedantiskt” att ägna sig åt dessa “ideologiska detaljfrågor”, ett slöseri med värdefull tid och energi. Ämnet är inte “relevant” och “tidsenligt”, nej det är knappt ens “seriöst” att diskutera det. Enligt Friberg hade begreppet redan från början en “kosmetisk och marknadsföringsmässig funktion snarare än som benämning på någon sammanhållen ideologi eller organisation, och denna avsaknad av precision gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en meningsfull idédebatt kring alternativhögern som fenomen.” 

Jag håller inte med om det här. Fribergs inställning blir än mer förbryllande när han också skriver: “Även om det säkert, likt många andra initiativ, går att hitta detaljer att kritisera, är det min övertygelse att verksamheten har inneburit ett positivt netto för den svenska debatten, och bidragit till att väcka och vägleda många nya lyssnare.” För mig är det fortfarande i hög grad meningsfullt – och relevant, tidsenligt och så vidare – att diskutera alternativhögern: begreppet, den positiva potential jag inledningsvis identifierade i rörelsen, och orsakerna till och innebörden av rörelsens urspårning.

Det viktiga var, som jag skrev, strävan att bryta med libertarianismen och teapartyrörelsen, och tendensen att överskrida även paleokonservatismen, i riktning mot vad jag menade att en term som Gottfried introducerat kunde beteckna: en post-paleokonservatism. Detta framstod för mig som ett projekt av stor relevans för den utveckling, modifikation och komplettering av populistnationalismen till en ny form av socialkonservatism bortom såväl dagens höger som dagens vänster, som varit huvudtemat i mitt till SD relaterade politiska skrivande. En svensk anknytning till denna riktning från Fribergs sida framstod som naturlig, i ljuset av den i sak alternativa höger som han redan i artikulerat i anslutning till den europeiska “nya högern”, och med starkt fokus på Europa snarare än på nationalismen. Kapitlet med “politiska orienteringspunkter” i Fribergs bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen från 2015 var, som jag framhållit, i mycket utmärkt.

Men i Trump-yran gick tyvärr dessa ansatser förlorade i en grötig, urskillningslös eklekticism där det i stället handlade om att “ena högern”: “Unite the Right” var parollen för den stora demonstration i Charlottesville 2017 som Friberg själv kallar “katastrofal”. Det dominerande intrycket var att nationalismen i olika radikala varianter helt dominerade. Av Fribergs replik framgår hur han idag, efter att ha övergivit alternativhögern som självbeteckning, starkt anknyter till just nationalismen som definierande den höger han vill stå för, och reduktivt betraktar den övergivna termen alternativhöger som endast en “samlingsbeteckning som användes på den breda nationalistiska och populistiska utomparlamentariska höger som växte fram och hade sina glansdagar under Trumps första presidentvalskampanj”.

Som jag såg det betecknade alternativhöger i stället initialt en ny ideologisk orientering utöver även denna nationalism och populism. Om man överhuvudtaget ska utveckla en ideologi och bedriva en politik i termer av högern, måste det för mig inte bara självklart vara en i sak alternativ höger, inte dagens vanliga borgerliga, liberala och neokonservativa etablissemangshöger, svensk eller amerikansk. Att Friberg nu så kraftfullt avvisar termen alternativhöger är därför problematiskt, en entydig förlust.

Varför gör han det? När han i rubriken på sin replik säger att ‘Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ’, måste, hoppas man, “riktig höger” fortfarande syfta på ett alternativ till den vanliga borgerliga och alltid i hög grad definitionsmässigt liberala högern, den så att säga “oriktiga” högern. Men det beklagliga övergivandet av den explicita bestämningen “alternativ” gör att denna skillnad nu är långt mindre skarp och central. Det är lätt att uppfatta “riktig höger” som bara något slags uppstramning och renodling av den vanliga högerns välkända åskådning, som den ursprungliga alternativhögern så tydligt ville avskilja sig från. Övergivandet av alternativterminologin sammanfaller med och förstärker den svenska populistnationalismens pågående fusionering med den vanliga högern i det “konservativa” blocket.

“Det som behövs”, preciserar Friberg, “är en riktig höger – som av naturen är och rent historiskt alltid varit konservativ, nationalistisk, hierarkisk och traditionalistisk. En höger som är stark, orädd och inte ägnar sig åt den av våra fiender listigt gillrade fällan där vi regelbundet förväntas ‘ta avstånd’ och visa underkastelse inför de krafter som vill förgöra oss.” Varför är då Friberg då så rädd för att fortsätta använda termen alternativhögern? Varför tar han avstånd från den? Hur kan han säga att “begreppet saknade en framtid efter den katastrofala Charlottesville-manifestationen i augusti 2017 och det mediala narrativ som skapades därefter”? Visar det inte bara svag underkastelse inför de krafter som förgjorde manifestationen?

Friberg fortsätter: “För att bryta den långvariga cykeln av nederlag och eftergifter till våra motståndare behöver vi rentav en höger som är lika kompromisslös som vänstern, i meningen att vi håller en enad front, helt hänsynslöst driver de egna intressena i alla institutioner vi tar oss in i och aldrig backar utan ständigt är på offensiven.” Här vidmakthåller han ju Charlottesvilles tema, “en enad front”. Samtidigt som han just motsagt det han här säger genom att backa och bli mer än defensiv ifråga om alternativhögern. Hur kan han kräva denna anda och samtidigt skylla alternativhögerns misslyckande på “en propaganda- och repressionskampanj av tidigare ej skådat slag från en övermäktig motståndare som de flesta hade underskattat”?

Vad Friberg beskriver här är väl just det han ville att alternativhögern skulle vara? Jag har i många år skrivit om denna politiska hållning, som, framför allt i ljuset av vad som i alternativhögern, sådan den kom att utvecklas, innefattades i den enade fronten, inte i allo motsvarar det jag trodde på. Men att det inte behövs ett alternativ betyder här för Friberg att det inte behövs ett alternativ till högern i allmänhet, till högern sådan han definierade den före alternativhögern, en höger som han inte längre vill använda termen alternativ för att skilja från den vanliga.

För det är detta jag avslutar min artikel med att hävda: det behövs inte en alternativ höger, utan ett alternativ till högern. Friberg uppfattar detta som “en slutsats som inte alls logiskt följer av artikelns tidigare resonemang”, som “plötsliga påståenden, som Jan Olof behandlar som självklara sanningar utan att underbygga dem på något sätt”. Att han uppfattar det så beror enbart på att det var just denna artikel som nu råkade publiceras på Motpol, och att han uppenbarligen inte läst mina många annorstädes publicerade artiklar under senare år. Alla resonemang kan inte finnas med och upprepas i alla artiklar. Den ena artikeln kompletterar, varierar och utvecklar den andra, i de fall artiklar överhuvudtaget hänger samman och uttrycker en någorlunda enhetlig åskådning och dess inre utvecklingsprocesser.

Exempelvis innehåller nästan alla mina artiklar på Insikt24 de resonemang som min slutsats följer logiskt av, underbyggnaden av vad Friberg uppfattar som plötsliga påståenden. Och det finns ännu fler. De artiklar som Motpol publicerat ger en ofullständig förståelse av min argumentation. Det är inte jag som bestämt vilka artiklar som publicerats på Motpol, inte jag som gjort urvalet. Hade Friberg läst dessa andra artiklar skulle han förhoppningsvis också insett att den övriga kritik han riktar mot mig är missvisande. Men även i beaktande av att han inte läst dem är hans påstående att min artikel innehåller “mer dygdesignalering och statusmarkering än faktisk idédebatt” förbluffande.

När han skriver att också “många andra artiklar” av mig mer har “karaktären av en produktrecension på Amazon, där han ur ett konsumentperspektiv pekar ut vad som inte faller honom i smaken”, syftar det tvivelsutan på den typ av artiklar som ägnats bland annat Fribergs eget under flera år återkommande evenemang Identitär Idé, artiklar som han definitivt läst. Förvisso har de karaktären av recensioner av evenemangen ifråga, även i andra avseenden än idéinnehållet. Men var och en kan lätt se att de lika mycket innehåller “faktisk idédebatt”. Av ytterst oklar anledning tycker Friberg också att jag borde ha reflekterat över om jag “tillhör den tilltänkta målgruppen” för alternativhögern, ja huruvida mina “personliga preferenser är representativa för folkflertalet”! Detta har jag sannerligen inte reflekterat över.

Friberg kommer också med den lika obegripliga invändningen att det läggs “stor tonvikt vid att förklara vad Jan Olof inte är”. Artikeln uttrycker givetvis de positioner jag försvarar, men absolut ingenting i den handlar i övrigt eller i någon annan mening om mig. Friberg försöker få fram en särskild personlig hållning från min sida: jag vill “skapa distans” till de “subjekt” jag anser mig “stå över på ett moraliskt och filosofiskt plan”, och jag talar om radikalnationalism i ett “nedlåtande tonläge”.

I verkligheten är denna typ av inlägg alltså en del av en kontinuerlig kritisk analys av vissa politiska och ideologiska riktningar, en analys som självklart inte på detta sätt kan reduceras till uttryck för något slags personligt och socialpsykologiskt motiverad förklaring av vad jag är eller inte är som person, något behov av “dygdesignalering och statusmarkering”. De borde Friberg förstå redan utifrån de artiklar han trots allt har läst, även om de är få.

Friberg ägnar sig åt ett rent defensivt avståndstagande från och distansskapande till fascismen, å radikalnationalisternas vägnar. Det är inte bara så att begreppet fascism är “tröttsamt uttjatat och flitigt missbrukat”. Det är också så att jag använder detta begrepp och begreppet radikalnationalism “utan att närmare definiera eller förtydliga” dem. Men jag gör anspråk på att använda dessa ideologiska beteckningar med tillräcklig precision och på tillräckliga grunder för mina analytiska syften. “Jaså, vilka då?”, frågar Friberg dygdesignalerande när jag talar om de radikala grupper vid sidan av SD (Friberg återger det som “till höger om SD”) i vilka fascism inte sällan används som självbeteckning. Han kan inte vara i god tro. “Om någon av dessa ‘självbetecknar sig som fascistisk’ är det något som gått mig helt förbi”, påstår han. Det är omöjligt. Friberg kan inte ha missat den utsträckning i vilken folk vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, eller benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten. Det är inte kontroversiellt för dem. De står för sin fascism. Det är Friberg som inte tycks vilja kännas vid dem.

Till de mer kända personer som explicit beskrivit sig som fascister hör gamle Salt-redaktören Jonas De Geer och Det fria Sveriges Magnus Söderman, vilken senare genom åren flera gånger återkommit med utläggningar om det högst relevanta och i fascismforskningen använda begreppet “generisk fascism”. Söderman återvänder ständigt i tal och skrift till särskilt den svenska fascismens historiska företrädare. Tidigare var han en av ledarna för Nordiska Motståndsrörelsen, som förstås är en av de viktigaste bland dem jag åsyftade. Den är explicit nationalsocialistisk, och nationalsocalismen är en underkategori av den generiska fascismen. Visserligen har den svenska rörelsen ideologiskt delvis utvecklats i linje med nationalsocialismen på annat håll efter kriget, hos sådana som Colin Jordan, George Lincoln Rockwell, Savitri Devi, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, men den värnar också en direkt kontinuitet med det tyska ursprunget, den tyska förebilden. Den har – eller hade åtminstone tidigare – en bokhandel, Kampboden, med en antikvarisk avdelning som hade originalupplagor framför allt av böcker av svenska författare som anslöt sig till nationalsocialismen och rapporterade om Tyskland på 30- och 40-talen.

Södermans nya grupp Det fria Sverige är förstås en annan av dem jag hade i åtanke. Där finner vi ju också Dan Eriksson, som i allo delar Södermans historiska intressen och sympatier, även om det kanske inte primärt är han som är kännaren på detta område. Han är ju, liksom Svenskarnas Partis ledare Stefan Jacobsson, som liksom Söderman också har en bakgrund i Nordiska Motståndsrörelsen, aktiv i Alliance for Peace and Freedom, ledd av den kände italienske fascisten Roberto Fiore som såvitt jag förstår regelbundet organiserar offentliga evenemang för att hylla Mussolini.

De svenska grupperna och individerna vid sidan av SD, utöver de nämnda även Alternativ för Sverige och Nordisk Alternativhögers tidigare ledare, är också, som jag skrev, mer eller mindre nära samverkande. Nordisk Alternativhöger förklarade rentav att Nordiska Motståndsrörelsen var en del av alternativhögern. Alternativ för Sveriges företrädare medverkar i Dulnys podd Vita Pillret och Dulny medverkar, liksom De Geer, i Motståndsrörelsens radio. Allt detta vet Friberg.

Mellan de nämnda grupperna och SD finns partiella överlappningar i en gråzon som omfattar en stor del av “den rika flora av alternativmedier, regimkritiska stiftelser och föreningar” som Friberg nämner. Eftersom denna zon också innefattar många SD:are tillhör den inte den kategori “vid sidan av SD” som jag nämnde, men jag tror att överlappningen ändå är avsevärd hos många individuella aktörer. Det finns, i det distinkta perspektiv jag anlägger i den nu aktuella artikeln såväl som i flera tidigare, ingenting “slarvigt” i mitt sätt att “bunta ihop” olika aktörer vid sidan av SD.

Friberg har ju också själv en välkänd radikalnationalistisk bakgrund, och hans eget förlag Arktos publicerar titlar som seriöst diskuterar och representerar en generisk fascism, nyligen exempelvis Kerry Boltons biografi Yockey: A Fascist Odyssey. Av alla dessa skäl är det svårt att förstå vad det är Friberg finner så problematiskt med min användning av termen fascism. Flera gånger har jag uppmanat hans läger, vad det nu vill kallas, att mer tydligt och explicit utreda och klargöra sin ställning till fascismen, eftersom alla ju ändå kan se dess faktiska närvaro även där den inte uttryckligen namnges. Jag har hävdat att detta vore en välgärning för den alternativa höger jag ville tro på, något som verkligen skulle kunna leda den framåt, förbi vad jag kallat “fascismbarriären”.

Fascismen var ju en central politisk riktning under första hälften av 1900-talet, och som generiskt fenomen försvann den definitivt inte efter kriget. Fascismen är en liten och marginell men levande politisk strömning i västvärlden idag; jag har sett ett flertal explicit fascistiska YouTubers inte minst i post-alternativhögerns USA, och min förtrogenhet med sådana “självbetecknande” fascister också i Sverige är ganska grundlig, förvärvad från deras egna publikationer, poddar och nätradiosändningar, och inte minst olika nationalistiska Facebookgrupper. På de nämnda evenemangen som jag skrivit kundrecensioner av har jag också träffat många av dem i den så kallade köttrymden. Jag anser mig inte äga någon dygd eller status som kräver att jag skapar distans till dem, menar mig inte stå över dem på något moraliskt och filosofiskt plan på ett sätt som skulle ha hindrat mig att med viss utförlighet diskutera med dem genom åren.

Den populistnationalistiska opinionssfären attraheras naturligtvis medvetet eller omedvetet av fascismen såtillvida som den ju erbjuder de makt- och våldsresurser som behövs för att effektivt sätta stopp för allt invandringsrelaterat våld och genomföra en tillräckligt omfattande repatriering. Men är högern, den “riktiga högern” eller ens fascismen tillräcklig för att avskaffa “den liberala globalismen” som system? Är den tillräcklig som alternativ? Friberg säger: “Det som behövs idag är inte ‘ett alternativ till högern’ – utan slagkraftiga och effektiva alternativ till den liberala globalismen.” Jag säger: Ett alternativ till högern i alla former är idag nödvändigt eftersom den inte i någon av dessa har visat sig vara ett sådant slagkraftigt och effektivt alternativ, eller, i centrala avseenden, överhuvudtaget ett alternativ.

Finns det några i den svenska radikalnationalistiska högern som inte direkt eller indirekt stödjer SD:s “konservativa” blockbildning med vad man åtminstone hoppas att Friberg fortfarande menar är den “oriktiga” högern? Eller ens några som inte, i själva verket, i stor utsträckning sympatiserar med denna “oriktiga” höger? Det faktum att hela populistnationalismen har rört sig mot en anpassning till och inordning i just den kapitalistiska atlantkrigshöger jag vid slutet av 00-talet lämnade till förmån för populistnationalismen har tvingat mig att revidera en del av min uppfattning av den. Och det är inte bara så att den liberala globalismen upprätthålls av just denna vanliga, borgerliga höger som är SD:s tilltänkta koalitionspartner. Det är också så att även de andra formerna av höger historiskt visat sig oförmögna att erbjuda ett alternativ till kapitalismen.

Fribergs bundenhet till begreppet höger, såväl före som efter alternativhögern, är missvisande, förenklad och reduktiv i förhållande till det tänkande som faktiskt finns representerat på Motpol, Identitär Idé och Arktos, och därmed olämpligt för fyllande av den “marknadsföringsmässiga funktion” för vilket begreppet alternativhöger var betydligt bättre. Det är ett faktum att inte heller Fribergs egen inriktning rättvisande kan beskrivas helt enkelt som en höger eller ens en “riktig” höger. Och den post-paleokonservatism jag hoppades att alternativhögern skulle utvecklas till är just ett alternativ till högern, belägen bortom höger och vänster.

Som jag nämnde har Alain de Benoist, som den – som jag uppfattade det – Europaorienterade och mot nationalismen kritiske Richard Spencer bjöd in att tala i USA, alltid protesterat mot själva beteckningen “nya högern”. Jag vill också minnas att Friberg eller någon annan till Arktos knuten person sagt att detta förlag startades med det primära syftet att utge översättningar av Alexander Dugins böcker, även om det redan från början också publicerade mycket annat. Dugin kan på intet sätt beskrivas som “riktig höger”; hela hans “fjärde politiska teori” handlar om att formulera något annat och nytt. Slående i Dugins förhållningssätt till de tre föregående politiska teorierna är inte minst hur han tycks stödja kommunismen på flera håll i världen som en nödvändig väg för övervinnandet av den liberala globalismen.

Vidare är det i högsta grad signifikativt att fascismen eller radikalnationalismen i Sverige numera uppblandas med den klassiska borgerliga liberalism som går under namnet libertarianism, det vill säga just det som alternativhögern syftade till att bryta med. Såvitt jag kan se är det nästan bara Nordiska Motståndsrörelsen och De Geer som, fullt konsekvent, avvisar denna utveckling. Framträdande libertarianer som Klaus Bernpaintner och Boris Benulic figurerar numera i Dulnys och före detta alternativhögerns podd Vita Pillret, såväl som på Det fria Sveriges evenemang. Även Friberg har uttryckt sympati för den, vilket bidrar till att belysa arten av hans högerfixering. Som del av den vanliga högern var ju libertarianismen helt avgörande för den globalistiska nyliberalismens utveckling som, i mycket, en förlängning av den atlanticistiska imperialismen under det senaste halvseklet. Det har förvisso även tidigare funnits antiglobalistiska libertarianer som är mer benägna att försvara nationalismen, men det innebär givetvis inte att de djupaste och efter kriget oförändrade sanningarna om fascismens faktiska koppling till borgerligheten och kapitalismen inte här skulle bekräftas. Den har inte bara varit oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till dessa; den står oftast direkt i deras tjänst.

Kan västerlandets gamla, borgerliga, kapitalistiska höger genom metapolitiskt inflytande förvandlas till en “riktig” höger i Fribergs mening? Att den genom SD:s opinionsbildning och parlamentariska agerande kan förvandlas till något som tillåter genomförandet av deras invandringspolitik är åtminstone vad hela populistnationalismen i Sverige nu hoppas, tror och satsar på – möjligen till och med vänsternationalisterna, som drivs i denna riktning eftersom de också är populistnationalister och tenderar att följa denna poulistnationalismens allmänna rörelseriktning.

Jag förnekar givetvis inte att en sådan påverkan kan förändra den existerande högern i rätt riktning. En mer genuin konservatism har i alla fall lyckats med det. Parallellt med förfallet under den nyliberala eran har utan tvekan i vissa samhällssegment skett begränsade kulturella och sociala framsteg, som lyckats få bort de värsta avarterna av 68-vänstern. “Tradition och fason” har där åter kommit till heders. Även introduktionen av de bästa tänkarna i vår tid inom den angloamerikanska konservatismen har här varit av stor betydelse, och jag har själv försökt ge små bidrag till den.

Men detta har tyvärr inte kunnat uppväga den allmänna nedgången. Tron på en tillräckligt långtgående förvandling av högern med de nämnda medlen är en illusion. All populism, all nationalism, all konservatism, all traditionalism som lierar sig med kapitalets etablissemangshöger sådan den idag existerar kommer misslyckas, kommer neutraliseras eller reduceras till dess stödtrupp och instrument, så länge denna högers grundläggande ekonomisk-institutionella maktstruktur finns kvar. Att fortsätta försöka påverka den är förstås legitimt och till och med meningsfullt, så länge det inte innebär otillbörliga anpassningar och kompromisser. Men att satsa på detta som den enda eller huvudsakliga vägen framåt är hopplöst, överspelat. Och inte ens en alternativ höger är här tillräcklig.

Trump sa en hel del bra och viktiga saker under sin första presidentvalskampanj, och vann lätt över alla dem som Hillary Clinton med stilenlig globalliberal arrogans kallade “the deplorables”. Något bättre alternativ för dem fanns inte och kunde inte finnas i USA. Alternativhögern satte sin tilltro till honom, men slogs redan i Charlottesville ned av etablissemanget på det sätt Friberg beskriver. Dess illusioner skingrades, men den kollapsade också, kapitulerade, upplöste sig själv, på det sätt Friberg också beskriver. Ingen seriös bedömare kan längre tro att Trump och hans republikanska parti, stödda av de kvarvarande QAnon-tomtarna som medan Netanyahu-anhängarna, Miami-kubanerna, Falun Gong och andra liknande stannade kvar i demonstrationen utanför stormade Capitolium den 6:e januari, skulle kunna bli ett “slagkraftigt och effektivt alternativ till den liberala globalismen”. Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.

0 Responses to “Höger, alternativhöger, fascism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi