Jan Olof Bengtsson

Daniel Friberg återkommer med ännu ett inlägg på Motpol, efter mitt svar på hans första, där han vände sig mot min artikel Alternativhögerns öde. Det nya inlägget inleds med en anekdot om Spartas kung Kleomenes. En ambassadör höll en gång “ett långt och utdraget tal” inför kungen, varpå denne svarade: “Vad du sade i början kommer jag inte ihåg, och vad du sade i mitten kunde jag därför inte förstå, och av den anledningen kan jag heller inte hålla med om dina slutsatser.”

Vad Friberg vill säga med detta är att mitt svar är för långt. “Spartanerna gjorde en dygd av att hålla sitt tal kort och effektivt. När jag läser Jan Olof Bengtssons senaste debattartikel är min första tanke att han har mycket att lära av spartanerna.”

Min första tanke när jag läser Fribergs nya svar är att han har mycket att lära av athenarna. Om Friberg är som Kleomenes, och inte kommer ihåg början och därför inte kan förstå vad jag skrev i mitten, är det förstås inte konstigt att han inte håller med om mina slutsatser. Allt han i nästa mening säger om mitt svar på hans första kritiska inlägg – att det är omotiverat långt, att det är osammanhängande, och att det inte adresserar något väsentligt i hans genmäle – förklaras av denna spartanska mentalitet. Om Friberg i stället gått i athensk skola borde han ha sett varför allt detta är fel. Men Sparta har alltid varit mer kongenialt än Athen för den typ av höger som Friberg representerar. Jag tror detta är själva kärnan i den här debatten.

Korthet har förvisso sin plats. Idag tillhandahåller Twitter exempelvis ett format som bara tillåter det lakoniska (det vill säga lakedaimoniska, spartanska), och som skribenter av alla slag numera använder, så också jag. Även just Alternativhögerns öde var en mycket kort text. Men korthet är otillräcklig för just den fördjupning, nyansering och utveckling som är nödvändig i detta och många andra fall. Och den är verkligen inte alltid förenlig med någon meningsfull effektivitet. Det här är ett problem med hela populistnationalismen. Man möter där samma invändning gång på gång, år efter år. Nu alltså även från en bokförläggare.

I tryckta publikationer, akademins såväl som vissa av kulturlivets och politikens (främst vänsterpolitikens), får man skriva långt, så långt som stora och svåra ämnen kräver. Varför får man inte göra det på nätet? Det finns ingen som helst anledning till det. Och varför får man inte göra det inom populistnationalismen? Det är idag förstås särskilt allvarligt att just populistnationalismen är ovillig att skriva och läsa texter av erforderlig längd på nätet. Det är i själva verket ett avgörande hinder för dess nödvändiga ideologiska utveckling. Dessvärre är det förstås också ett uttryck för just populism i den lägre meningen. Här var det väl meningen att just Motpol skulle vara annorlunda?

—

I sak borde det visserligen vara överflödigt att göra även detta inlägg långt. Det borde egentligen räcka att uppmana Friberg att försöka överge den spartanska inställningen och förvärva tillräckligt mycket av den athenska för att läsa mitt förra en gång till. Men eftersom ämnet är viktigt och alltså i största allmänhet motiverar stor utförlighet, går jag igenom även vad Friberg denna gång säger. Han kommer åtminstone med litet nytt.

Av obegriplig anledning ser Friberg en motsägelse mellan mitt upprepade påstående att alternativhögern misslyckades på grund av sin identifikation som höger och att jag ger honom rätt angående dess kollaps i kölvattnet av Charlottesville. Naturligtvis var Charlottesville en av följderna just av högeridentifikationen i den urskillningslösa enhetsfrontens form – avståndstagandet från avståndstagandet, som jag brukar kalla det – under parollen “Unite the Right”, en paroll som Friberg fortfarande håller fast vid. Och denna enhet inkluderade ju trumpismen, som, som i alltför hög grad ett faktiskt stöd för den lätt populistiskt maskerade etablissemangshögern, givetvis inte kunde leda till framgång.

Friberg återkommer alltså med anklagelsen att jag inte underbygger mitt påstående om orsaken till alternativhögerns misslyckande, och nu med mindre rätt än efter den korta artikeln Alternativhögerns öde. Men vad som generellt gäller är alltså det jag förklarade i mitt förra svar. Min huvudpoäng rörande problemet med högeridentifikationen kräver i själva verket mycket större utförlighet än den ges i de artiklar av mig som Motpol publicerat. Den större utförligheten finns i min enkla “privata blogg” och på Insikt24. Om man ska välja den enskilda artikel som ger den fullständigaste underbyggnaden är det Invandringspolitik och världspolitik.

Åtminstone en del av bakgrunden bör dock finnas också i flera av mina tidigare artiklar på Motpol. När Alternativhögerns öde återpublicerades på Motpol försvann också de efter texten tillagda länkarna till sju andra artiklar specifikt om alternativhögern som jag skrivit de senaste fem åren. Efter att Patrik Ehn återpublicerat Alternativhögerns öde, dagen före Fribergs svar på den, försökte jag faktiskt påverka vad som skulle återpubliceras genom att skriva till Ehn och påpeka att det fanns flera artiklar som jag tyckte så att säga “saknades” på Motpol. Jag var nämligen själv medveten om vilken ofullständig bild hans urval gav av min argumentation. Jag nämnde Högern och konservatismen, som framstod som lämpligast att först fylla luckorna med, eftersom den direkt vidareutvecklar ett avgörande historiskt tema från den på Motpol i mars 2019 publicerade artikeln Tradition och revolution. Men det finns många fler.

—

Det är svårt att veta var man ska börja nysta i Fribergs märkliga utläggning om varför jag inte gör nytta i egenskap av intellektuell, varför jag i bästa fall är irrelevant och i värsta fall skadlig för “oppositionen”. Givetvis har jag motståndare, givetvis är media en objektiv kraft, givetvis berodde alternativhögerns nederlag på existerande krafter. Men det här med mig och oppositionen är avslöjande. Oppositionen, “alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig”. Friberg menar sig företräda “den av Julius Evola definierade tidlösa, ‘sanna högern’, baserad på eviga värden”. Denna höger, skriver han, “befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger”, den “liberala och borgerliga” höger, som han menar att jag inte bara “verkar ha som bedömningsgrund” utan som jag enligt Friberg påstår är vad högern “nödvändigtvis är”.

Här är mina tidigare artiklar på Motpol fullt tillräckliga för att ta Friberg ur sin villfarelse. Det finns flera om den traditionalistiska skolan och en om begreppet “djuphöger”. Men tog sig Friberg till bloggen kunde han tänkas upptäcka att jag också skrivit specifikt om just Evolas förståelse av den sanna högern. Dock illustreras min poäng i Alternativhögerns öde tydligt just av Fribergs formuleringar om den sanna högern och oppositionen. Det står klart att den senare för honom består av dem som, som jag beskriver det, för en urskillningslös kamp mot vänstern, vill “stoppa sosseriet” och så vidare. Förvisso finns bland dem en del evolianer som vill återupprätta feodalismen, men det är så att säga inte de som dominerar torgmötena och mediadebatten. Det gör i stället den liberala, borgerliga, ekonomiska högern – och den populistnationalism som nu, i Sverige, anstränger sig för att bilda ett block med den. Det gör även de radikalnationalister och generiska fascister som också kämpar mot samma vänster, och som genom libertarianismens påverkan blivit alltmer okritiska till den ekonomiska högern i en allmän mening.

Det är det här som Fribergs spartanska tänkande inte tycks uppfatta. Såtillvida som även de enstaka företrädarna för den sanna högern stödjer den falska i en gemensam opposition mot allt vad vänster och socialism heter, saknar den distinktion som Evola förebrår marxisterna för att inte uppfatta betydelse. Där råder i stället i högsta grad den absurda identifikationen, “this insidious confusion”. Om Friberg verkligen tog på allvar att “there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis”, borde han ju lätt kunna förstå och acceptera åtminstone hälften av min argumentation.

På den enade högeroppositionens möten hörs inte så mycket om att den försvarar “forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.” Det är exempelvis inte vad alternativhögerns gamle gudakejsare Trump talar om. Tvärtom är det uppenbart att högerenhetsfronten i stället till helt avgörande del formas av “the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges”. Men även när “sanna” konservativa och populistnationalister faktiskt tar upp något av det Evola talar om i det första citatet, har detta ingen chans att verkligen göra sig gällande så länge de är allierade med det han talar om i det andra citatet.

Friberg å sin sida talar om det “pågående ställningskriget” mellan högern, det vill säga denna samlade opposition, och vänstern. Efter de utförliga Evola-citaten blir det litet svindlande att se allt som de beskrev spartanskt nedkortat, reducerat, förenklat, ja förvanskat till ett ställningskrig mellan “nationalister och globalister”. Det strider direkt mot Evola. Att högern kort och gott är lika med nationalister och vänstern med globalister följer inte logiskt ur någonting i Fribergs inlägg, underbyggs inte på något sätt.

Om man som traditionalist räknar den liberala, borgerliga, ekonomiska högern till vänstern blir visserligen hälften av översättningen till den spartanska kortformeln adekvat. I ett historiskt perspektiv är det förvisso fullt möjligt. Men i så fall undrar man hur den sanna högern någonsin kunde tro på och stödja Trump. Och den måste ju då kompromisslöst förkasta dagens svenska konservativa block. Trump och SD försöker förvisso i någon mån gå emot globalismen, men ingen tvekan kan ju råda om att det är den liberala, borgerliga ekonomin – huvuddelen av Trumps parti, huvuddelen av det konservativa blocket, kort sagt dagens etablissemangshöger – som skapat och som upprätthåller den. Dessutom kvarstår som uppenbart fel reduktionen av den sanna högern till nationalismen. Denna kan naturligtvis lika historiskt välgrundat som den ekonomiska högern hänföras till vänstern.

—

Fribergs fascismnoja producerar nu ytterligare, märkliga kontorsioner. Vad är det, frågar jag mig igen, som är så problematiskt med min användning av denna term? Varför måste Friberg få bort den, avvisa min användning som ett “monomaniskt ältande”? Det är just denna reaktion som jag skulle vilja se ersatt med den typ av utredning och klargörande, i syfte att genombryta “fascismbarriären”, som jag efterlyst på Identitär Idé.

Friberg avvisar begreppet generisk fascism som syftande till att “bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som ‘fascister’, t. ex. nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp”. Så kan det, liksom fascism överhuvudtaget, förvisso användas: som ett “vapen mot den invandringskritiska oppositionen”. Jag instämmer här till fullo med Paul Gottfrieds av Friberg citerade ord, och har förstås även själv skrivit om detta. Jag har ju själv buntats ihop med fascister.

Men även om termen generisk fascism må ha introducerats av Griffin är begreppet verkligen inte nytt eller originellt. Det betyder helt enkelt föreställningen att det finns en generell, allmän fascism som går utöver den italienska, har funnits redan från början, från 20-talet. Tidigast återfanns det hos marxistiska forskare, men i början av 60-talet är det centralt också för den konservative tyske historikern Ernst Nolte, i hans inflytelserika tidiga verk Der Faschismus in seiner Epoche: Action française – italienischer Faschismus – Nationalsozialismus. Det finns ingenting oseriöst med begreppet i sig. Jag ser det tvärtom som oumbärligt, och accepterar helt dess rimligt utvidgade tillämpning av termen fascism, även om det givetvis också är en terminologisk fråga och missförstånd uppstår genom att den italienska termen på detta sätt prioriteras. En stor mängd samhällsformationer av liknande typ har utan tvekan förekommit: fascismen kan därför i en mening legitimt förstås som ett generiskt fenomen i 1900-talets historia, som en fascism i utvidgad mening, och kan såtillvida på intet sätt reduceras till Mussolinis regim i Italien. Det är även så Det fria Sverige ser det.

Fribergs krumbukter inför fascismen snarare förstärker än bryter ned fascismbarriären. Han säger nu att det är omdömeslöst att överhuvudtaget använda termen “fascism” (och även “nazism” och “rasism”), eftersom det är ett fiendens verktyg i ställningskriget, som används för att “tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder”.

Det är alldeles för förenklat. Termens missbruk får inte hindra dess rätta bruk. Givetvis är det inte bara legitimt utan nödvändigt att introducera nya begrepp. Men en del av Fribergs avfärdande av begrepp leder också till en språkets fördumning och ett omöjliggörande av samhällskritik, när fienden och vänstern förstås i förenklade, urskillningslösa, spartanska termer. Fribergs terminologi äger utan tvekan sina förtjänster. Men den är inte tillräcklig för att “förstå och förklara vår samtid”.

Jag “klistrar vilt” fascism omkring mig, heter det. Var? Mycket av längden i mitt första svar upptogs av att jag precist och noggrant angav min tillämpning av termen medels konkreta exempel. Fribergs upprördhet framstår som en blandning av att han å ena sidan tror att jag är ute efter att stigmatisera, å andra sidan själv vill dygdsignalera avstånd från fascismen. Det senare implicerar ett accepterande just av den fiendens terminologi där fascism bara är en stigmatiserande term.

—

Den förenklande bundenheten till högerbegreppet är missvisande ifråga om innehållet i de tankeriktningar som förmedlas av Friberg och hans projekt, Motpol och Arktos. Friberg framställer det som om endast Evolas “sanna” höger är representativ för detta innehåll. Det stämmer inte. Den traditionalistiska skolan – som Evola inte heller är en typisk företrädare för – är bara en av de riktningar som Fribergprojekten ansluter till. De andra är den nya högern och den konservativa revolutionen. Både historiskt och i nuet finner vi här blandningar och föreningar av två eller alla tre, med olika tonvikter och kanske vidareutvecklade med nya idéer (“identitarismen” framstod åtminstone tidigare som möjligen tillförande några sådana). Åtskilligt här går inte att hänföra till någon höger överhuvudtaget.

Detta gäller ju även i viss mån den generiska fascismen. Den borgerlig-liberal-ekonomiska högern brukar distansera sig från den nationalsocialism den historiskt ofta stödde mot kommunismen genom att säga att blotta namnet visar att den är socialism, vänster. Men många nationalsocialister och generiska fascister brukar också bekräfta detta genom att distansera sig från denna höger och själva betona de socialistiska inslagen.

Jag exemplifierade emellertid med Dugins stöd till kommunismen på flera håll i världen idag, men kunde också nämnt Alain de Benoists kontakter med franska kommunistpartiet på 90-talet, då han bland annat föreläste på deras tankesmedja Institut de recherches marxistes, eller Francis Parker Yockeys och Jean Thiriarts visioner om och arbete för enhet mellan Europa och Sovjetunionen. Allt detta finns prefigurerat redan i den tyska konservativa revolutionen, och inte bara hos den extreme, lägre-romantiske och vildvuxne Ernst Niekisch, utan även hos den mer måttfulle Ernst Jünger.

Motpol domineras helt av Joakim Andersen. Under långa perioder är hans artiklar i själva verket de enda som överhuvudtaget publiceras där. För de flesta är han helt enkelt Motpol. I rutan Om skribenten under varje artikel, såväl som på sidan med presentationer av medarbetarna, beskrivs att han “har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist…Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ‘höger’ och ‘vänster’ som något som skymmer vår tids verkliga frågor.” Genom Andersens dominans är denna inriktning i själva verket vad som definierar Motpol; den är vad Motpol faktiskt står för. Och det är vad som gör Motpol bra och intressant. Utan Andersens breda orientering, stora kunskaper, oavbrutna produktivitet och återkommande texter om Marx och andra kända och mindre kända vänstertänkare skulle Motpol inte finnas.

Att paketera allt detta som bara en höger, dessutom snävt definierad som nationalism, låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens som en alternativ höger. Friberg ger i Högern kommer tillbaka rådet till den “äkta oppositionen” att överhuvudtaget inte förhålla sig till vänstern: “Frigör dig från vänsterns falska världsbild. Förhåll dig inte till den alls, annat än som en produkt av vansinniga människor som vill dig ont…om du inte har en fallenhet för att dekonstruera nonsens, eller har något perverst intresse för korkad politisk ideologi, förhåll dig inte ens till vänsterns idéer.” Det är den här sant extrema inställningen som ligger bakom Fribergs plötsliga och ovanliga inhopp på Motpol med kritik av mig. Men rådet följs alltså inte heller av vare sig Motpols eller Arktos viktigaste och mest typiska författare.

Såväl de här nämndas som Evolas politiska tänkande är oförenligt med den liberal-borgerlig-ekonomiska högern. Ingetdera kan infogas vid sidan av denna etablissemangshöger i en gemensam opposition mot vänstern. Historien borde, föreslår jag, visa att en sådan enhet inte har fungerat, vare sig för evolianska eller exempelvis katolska traditionalister. Att identifiera sig som höger och urskillningslöst avfärda vänstern, eller åtminstone den väsentliga socialismen sådan den existerade inom vänstern innan denna blev postmodern och postmarxistisk, skymmer i sanning vår tids verkliga frågor, medför en inadekvat förståelse av dagens verklighet, som i sin tur leder till en helt otillräcklig och ofta direkt kontraproduktiv politik. Därför är det ett framsteg att Motpols paroll “Höger om åsiktskorridoren” nyligen ändrats till “Metapolitik för 20-talet”.

Som svar på kritiska frågor och missuppfattningar av min position har jag flera gånger förklarat skälen till att jag tillåtit Motpol att återpublicera artiklar av mig. Motpol är mig veterligen den enda publikation i Sverige som på sympatiskt och djupgående sätt uppmärksammar den kontinentaleuropeiska nya höger som jag eftersträvar en av urskillning präglad dialog med, och den så kallade traditionalistiska skolan, som jag också delvis försvarar. Det förklaras att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Och Motpol uppställer endast några få och mycket allmänt formulerade ståndpunkter som gemensamma för samtliga skribenter, och jag har inte några problem att ställa mig bakom dem.

Men till dessa ståndpunkter hör inte Fribergs insisterande på ett numera inte ens som alternativt preciserat högerbegrepp. Jag föreslår alltså att detta är problematiskt för såväl den metapolitiska diskussion som den politik som idag krävs. Det omöjliggör både den nödvändiga urskillningen ifråga om vänstern och, delvis som en följd av detta, de för åtminstone vissa syften lika oumbärliga distinktionerna rörande fascismen. Det begränsar och försvagar den meningsfulla oppositionen på ett sätt som gör den oförmögen att motstå den globala kapitalismens imperialistiska system och därmed uppnå sina mål. Och det är en följd av en spartansk mentalitet som är i akut behov av att kompletteras med en athensk.