Olle Bengtsson

Vänsterpartiet meddelar att Sandro Scocco blir deras nya chefsekonom. Nyheten upprepas i alla media: Scocco blir Vänsterpartiets chefsekonom.

Ingen tycks reagera på användningen av denna term. Chefsekonom.

Har politiska partier verkligen chefsekonomer? Partikassörer förstås, och ekonomisk-politiska talespersoner. Men chefsekonomer?

Det är något jag associerar med stora banker och fackförbund.

Men en snabb googling visar att även andra partier numera har chefsekonomer. Detta är utan tvekan ett dystert tidens tecken, som säger mycket om vad politiken idag är.

Den alternativa bok- och mediemässan i Stockholm i höstas var en massiv men något urskillningslös manifestation från den populistnationalistiska oppositionen.

Några gånger har invändningar framförts mot min frekventa användning av termen “populistnationalism”, och de gäller det första ledet, “populism”. Men det är uppenbart att vad som kommer till uttryck på den alternativa bokmässan är just populism och ingenting annat. Inte bara det sakliga greppet om temat, yttrandefriheten, utan hela andan är populistisk – huvudsakligen men inte uteslutande i positiv mening.

Behovet av att komplettera denna spontant symptomfokuserade populism, samtidigt som det värdefulla och autentiska i den bevaras, kvarstår. Lämnad till sig själv kommer den hamna fel, låta sig manipuleras, bli ett instrument för problematiska krafter. Det handlar inte bara om den vanliga oklara gränsdragningen mot olika former av radikalnationalism och fascism: Nordisk Alternativhögers memetik presenterades på mässan som om den enbart handlade om humor, och detta skedde utan tvekan i god tro. Ett annat exempel på den outvecklade populismens hjälplöshet är SD:s rörelse i riktning mot inte bara parlamentarisk blockbildning utan ideologisk fusion med den gamla vanliga högern – både svensk och amerikansk – och dess liberalkonservatism.

Några få av deltagarna gick dock på allvar, om än bara mycket kort, utöver den vanliga populistdiskursens ramar, till de bakomliggande, större och djupare sammanhang som i verkligheten är avgörande: Lars Bern, Mikael Willgert, Joe Nilsson.

“Nytt terrordåd i Frankrike. Tre döda. Det nya normala är fan inte normalt.”

Så twittrade Ivar Arpi i slutet av oktober efter att tre personer dödats i en knivattack i en kyrka i Nice, knappt två veckor efter att en lärare i en förort till Paris halshuggits efter att, i sin undervisning om yttrandefrihet, som blott illustration ha visat en karikatyr av Muhammed.

Arpi hade rätt, givetvis. Men de allt viktigare svenska borgerliga opinionsjournalisterna av hans typ, vars åsikter idag i mycket konvergerar mot SD:s politik och ideologi, utgör, som jag tidigare många gånger konstaterat, knappast något intellektuellt avantgarde. Det behöver man förvisso inte utgöra som konservativ. Men inte bara i den europeiska populistnationalismen och den nya högern, utan även i den egentliga intellektuella konservatism som finns i USA vid sidan av neokonservatismen, har dessa åsikter i många årtionden varit vitt spridda självklarheter.

Andra svenska journalister avfärdar idag den mer egentliga amerikanska konservatismen genom att retrospektivt och ytligt reducera den till ett inaktuellt “kulturkrig” i början av 90-talet (när Pat Buchanan lanserade denna term), utan att någonsin ha trängt in i, eller tidigare ens ha upptäckt, den intellektuella konservatismens historia, omfattning och innebörd, vare sig i USA eller Europa.

Det allvarligaste är dock inte att Arpi och de andra borgerliga opinionsjournalisterna är senfärdiga ifråga om tillägnelsen av SD:s profilfrågor. Där har de, i sin senfärdighet, rätt, och där uttrycker de sig nu ofta väl. Det allvarligaste är att de fortfarande förstår dem utifrån en föråldrad och otillräcklig liberalkonservatism, som de påverkar SD att ta över. Denna liberalkonservatism, som omfattande borgerlighetens sedan länge definierande nyliberalism och allmänna amerikanism, är i själva verket i mycket orsaken till de problem de nu upptäckt.

De värdefulla analyser och den kritik de nu nått fram till måste extraheras från detta problematiska liberalborgerliga sammanhang. Bortom de frågor de nu – med rätta – specialiserar sig på, förfaller de partiellt politiskt inkorrekta liberalkonservativa ofta till, eller kvarstannar de i, schablonartade allmänborgerliga ohållbarheter och ytligheter. Därmed överlappar de fortfarande på fatalt sätt med alla journalistkollegor som saknar deras relativa självständighet.

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.

Såvitt jag förstår är det ännu bara ett förslag till nytt idéprogram som M presenterat. Men några större ändringar blir det väl inte. Har inte hunnit läsa det än, men man hade kanske hoppats på åtminstone litet mer än vad Simon O. Pettersson finner: “Läser Moderaternas nya idéprogram. Tyvärr saknas i stort sett idéutveckling — gamla paroller som liberalkonservatism, det öppna samhället etc. präglar hela dokumentet. Den begränsande sakpolitiska omorientering som kan skönjas i vissa formuleringar går inte på djupet.” Jämför med detta omdöme mitt inlägg om M:s “Sverigemöte” i våras.

Jakob Söderbaum är däremot positiv. Grundorsaken till det är att för honom konservatism i Burkes anda är identisk med liberalkonservatism. Det går förvisso att argumentera för detta. Enligt Söderbaum har M:s idépolitiska arbetsgrupp förmått ge en “i allra högsta grad rättvisande bild av liberalkonservatismen – i Burkes, Smiths, Tocquevilles, Reagans och Thatchers anda – i uppdaterad form för 2020-talet”. Därmed har M, enligt Söderbaum, efter att “mycket länge ha varit ett liberalt parti, därefter under Reinfeldt ett pragmatiskt sosse-light-parti”, åter blivit “ett regelrätt liberalkonservativt parti”.

För min del har jag utförligt argumenterat för att dess historiska resultat visat att även denna “regelrätta” liberalkonservatism är otillräcklig och ohållbar idag. Det är signifikativt att programutkastet fortfarande tycks använda Poppers och Soros gamla, rent liberala begrepp “det öppna samhället”, som särskilt utsatts för konservativ filosofisk kritik. Här skulle åtminstone behövas en genomtänkt omdefinition.

Slutligen (jag får kanske anledning att återkomma när jag läst det definitiva programmet) har enligt Söderbaum intellektuella konservativa haft höga förväntningar p.g.a. att Alice Teodorescu skulle leda programarbetet. Men hon är ett typiskt exempel på de borgerliga opinionsjournalister vars omhuldadhet av SD tenderar att förhindra detta partis nödvändiga, självständiga ideologiska utveckling, och därmed visar problemen med det konservativa blocket.