Jan Olof Bengtsson

Jag har aldrig riktigt förstått entusiasmen för Alice Teodorescu. Som de flesta borgerliga ledarskribenter och politiska kommentatorer idag säger hon bara, såvitt jag kan minnas, antingen trivialiteter eller nonsens. Eftersom inte ens triviala politiska sanningar av Teodorescus typ är eller åtminstone tills nyligen inte varit allmänt accepterade eller kända i Sverige, har det funnits ett stort opinionsmässigt fält här, där några av de borgerliga skribenterna gjort karriär genom att med tillräckligt god språkbehandling och stilistik uttrycka dem. Trots allt detta säger om debattnivån, och trots det bristande s.a.s. objektiva läsvärdet, är detta inte något det funnits anledning att onödigtvis beklaga sig över. Denna opinionsbildning har varit oundviklig, och har bidragit till att föra Sverige, eller åtminstone den svenska debatten, i rätt riktning.

Värre är det med allt nonsens. Teodorescu gjorde från första början med största entydighet och emfas klart att hon står för fri invandring och öppna gränser. Ändå sägs hon vara, ja anklagas hon för att vara, “SD-omhuldad”, och jag kan också själv se att hon verkligen är det. Detta är ännu ett vittnesbörd om debattens fantastiska torftighet: så stor är hungern efter sanning att även den trivialaste välkomnas med oreserverat omhuldande av dess förmedlare, även när den blandas med ståndpunkter som är raka motsatsen till de egna.

När jag har påpekat detta har SD:are t.o.m. engagerat sig till Teodorescus försvar och försökt hävda att hon ändrat sig ifråga om de öppna gränserna. Eftersom min entusiasm är begränsad, även om jag förstår att fenomenet Teodorescu är oundvikligt, läser jag långtifrån allt hon skriver, och jag kan därför inte med säkerhet säga om eller i vilken utsträckning hon ändrat sig på denna punkt. Men flera gånger har jag, strax efter att jag fått förklarat för mig att hon ändrat sig och jag därför tillfälligt blivit mer uppmärksam på hennes krönikor, kunnat konstatera att hon upprepat den oförändrade åsikten.

Hennes senaste inlägg i GP ligger ideologiskt helt i linje med den. SD:s Richard Jomshof måste, säger hon, be om ursäkt för att han på moderaten Kahin Ahmeds påstående – med anledning av något som kallas “politikerveckan i Järva” – att Jimmie Åkesson “inte är välkommen i förorterna”, svarade att Ahmed “inte är välkommen i Sverige”. Hon invänder också mot Jomshofs uttalande att det är “provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet”.

Ahmeds uttalande är visserligen också problematiskt enligt Teodorescu: det “säger mycket som inte är så smickrande om Ahmeds demokratiska insikter”. Men detta är “sekundärt i sammanhanget”; det är “Jomshofs syn på vem som är svensk och vem som inte är det” som för Teodorescu är det allvarliga.

“Man kan inte”, skriver hon, “aspirera på riksdagsmakten [jag tror Teodorescu menar “regeringsmakten”] och samtidigt dela upp människor utifrån etnicitet på det sätt som Jomshof gör.” Varför kan man inte det? Kan man dela upp människor utifrån etnicitet på något annat sätt än Jomshofs, eller kan man överhuvudtaget inte göra det? Oavsett svaret på den frågan tycker jag Teodorescus formulering säger en del som inte är så smickrande om hennes demokratiska insikter.

“Men inte bara Sverigedemokraterna dras med detta oacceptabla förhållningssätt”, fortsätter hon; “alla som använder identitetspolitiska förklaringsmodeller, oavsett bevekelsegrund, behöver sluta definiera människor som ‘invandrare’ och ‘svenskar’.” Det här är en helt fantastiskt långtgående utopistisk-ideologisk formulering, och som sådan karaktäristisk för dagens svenska borgerlighet. Definitionen av människor som invandrare och svenskar, Jomshofs uppdelning utifrån etnicitet, är ju en självklar del av identitetspolitiska förklaringsmodeller; om de som använder dessa förklaringsmodeller skulle sluta med denna definition eller uppdelning vore de naturligtvis inte längre identitetspolitiska. Om man på fullt allvar tror att etniska skillnader inte bidrar till identitetspolitiska modellers förklaringsvärde förstår man mycket litet av världen, historien, mänskligheten, samhället och kulturen.

Teodorescu kräver att Jomshof och SD “omgående” ska kunna svara på frågan om “vad som krävs för att bli svensk”, eftersom, som hon implicerar, alla som aspirerar på “riksdagsmakten” måste kunna det. En stark moralistisk ton anslås när detta simplistiska krav framförs. Teodorescu själv menar sig förstås själv omedelbart kunna svara på detta: “skiljelinjen mellan människor” bör helt enkelt “inte baseras på blodstillhörighet”, och med hänvisning till sig själv inskärper hon att “också den som är utrikesfödd kan vara svensk”. “Är inte”, frågar hon, “hela poängen med integration att man ska få bli betraktad som svensk oavsett varifrån man kom?” Men Teodorescu kan inte undvika frågans svårigheter. Inte heller hon godtar endast det formella medborgarskapet som definition, eftersom hon med “integration” menar något mer. Därmed uppkommer oundvikligen en fråga om något slags gränsdragning i kulturella termer. Teodorescu är missnöjd med Jomshofs svar till media att frågan om vad som krävs för att bli svensk skulle tas vid ett senare tillfälle, men just en sådan separat och utförligare behandling är vad även hennes egna formuleringar nödvändiggör.

Jag måste erkänna att det, utöver den oerhörda naiviteten ifråga om etnicitet, även finns annat som jag inte förstår i de här åsikterna om svenskhet och integration. Teodorescu tycks anta att de är gemensamma för henne och SD, eftersom hon anger problemet med Jomshofs uttalande om Ahmed för SD:s del som att det ogynnsamt “påverkar partiets trovärdighet i integrationsfrågor”.

Det finns trots allt en sak jag, för ett antal år sedan, fann intressant med Alice Teodorescu, och det var att hon kom från Rumänien, att hon var rumänska. Därför försökte jag en gång diskutera Bukarest med henne. Men utan framgång. Hon tycktes hela tiden vara restlöst absorberad i strävan att bli svensk. Mycket av det hon skrivit, och pratat om i radio, handlar om hennes eget svenskblivande, och hon använder alltid sig själv som ett exempel som ska illustrera riktigheten i hennes extrema invandringspolitiska position.

Men varför är det så viktigt att bli svensk, att “få” bli betraktad som svensk? Varför är det så farligt att inte betrakta Ahmed som svensk? Vill Teodorescu inte kännas vid sitt rumänska ursprung? Varför i så fall? Vad är det för fel på Rumänien? Har hon inga släktingar där som hon står i kontakt med? Att hon i vissa avseenden anpassar sig till den svenska kulturen är självklart för en utbildad europeisk kvinna. Men att hon aldrig på något sätt identifierar sig som rumänska framstår som fullständigt abnormt och onödigt. Det finns ingen anledning för en rumänska att ta i så till den milda grad för att framstå som svenska. Det går alldeles utmärkt att med bara några smärre anpassningar vara rumänska i Sverige. Teodorescus barn eller barnbarn kanske en gång inte alls kommer uppfattas som rumäner utan bara som svenskar. Men att hon själv, som invandrade tillsammans med sina föräldrar, insisterar på det sätt hon gör på att bara vara svensk är enbart krystat.

Skulle jag behöva anstränga mig på samma sätt att bli uteslutande rumän om jag utvandrade till Rumänien? Jag skulle inte vilja det. Skulle rumänerna kräva det? Jag tror inte det. Än mindre skulle jag vilja eller för den delen kunna helt förändras om jag utvandrade till Irak eller Nigeria.

Det vore naturligtvis en annan sak om hundratusentals okultiverade rumäner invandrade till Sverige och vägrade anpassa sig överhuvudtaget. Men det finns väl för närvarande ingen anledning att tro att vi kommer ställas inför det problemet. Ett kanske relativt stort men ändå begränsat antal utbildade invandrade från övriga Europa som anpassar sig i de få avseenden detta är nödvändigt, är något som Sverige lätt kan hantera.

En helt annan sak som vi däremot verkligen står inför är många hundratusentals invandrade från Afrika och Mellanöstern. Det bisarra i Teodorescus argumentation ligger inte minst i att hon använder sitt eget exempel som bevis för riktigheten av invandringspolitiska positioner som berör även alla dessa. Men det är ju endast en liten minoritet av dem som kommer hit för att bli svenskar och som vill “få” bli betraktade som sådana i någon som helst kulturell mening. Detta är ett helt annat och långt större problem än även hundratusentals okultiverade och oanpassade rumäner skulle vara.

Såvitt jag förstår antas Afrikas befolkning komma att öka med flera miljarder under detta århundrade, och enligt bl.a. tidigare finansministern Anders Borg är det en självklarhet att en mycket stor del av dessa kommer invandra till och omforma Europa. Även Mellanösterns befolkning ökar mycket kraftigt, och invandrar ju till Europa. Samtidigt kommer den europeiska befolkningen fortsätta minska. I ljuset av dessa enkla demografiska fakta framstår Teodorescus generaliserade tro på den integration hon själv menar sig framgångsrikt exemplifiera som grotesk. Med en sådan utveckling är det givetvis i stället Europa som kommer integreras – ja assimileras, uppgå, försvinna – i Afrika och Mellanöstern.

Sverige och Europa kan förstås absorbera också ett mått av anpassade människor från Afrika och Mellanöstern. Utan tvekan finns även bland dessa sådana som vill integreras, och många som gjort det. Men i jämförelse med andra européer blir det svårare med dem som inte anpassar sig eller som anpassar sig i otillräcklig utsträckning. Det är främst här Teodorescus och jämförbara opinionsbildares argumentation kollapsar. Teodorescu delar själv upp människor och räknar med skiljelinjer. Men för henne får detta bara gälla integration contra icke-integration. Det är uteslutande fråga om kulturella skillnader av ett slag som alltid med rätt vilja och ansträngning kan upphävas. Detta är en ytlig förståelse. Den generella integrationen är ett orealistiskt och ibland även ett icke önskvärt mål.

Nationella, etniska och kulturella identiteter är från det högsta andliga perspektivet givetvis alla ytliga och temporära. Men det förhastade steget från en sådan insikt till dess förmenta politiska tillämpning i en värld och bland människor som inte har tillgång till detta perspektiv blir alltid katastrofalt när det, som så ofta bland de få som omfattar detta perspektiv, tas via den abstrakta ideologiska individualismen. Den enhet som förenar oss som människor måste hävdas och de civilisatoriska normer som vi kan komma att gemensamt erkänna måste etableras, i den mån de kan etableras, på ett långt mer försiktigt och historiskt förankrat sätt.

Eftersom det är uppenbart omöjligt på längre sikt för de kvantiteter utomeuropeiska invandrare Europa nu tar emot att integreras på sådant sätt att de blir européer i någon rimlig mening, är denna invandring givetvis principiellt fel och måste stoppas. Trots alla de utmärkta invandrade som kunnat anpassa sig i tillräcklig utsträckning (utan att för den skull helt ge upp sina ursprungsidentiteter, vilket vore än mer artificiellt för dem och i de flesta fall omöjligt), gör själva omfattningen att den integritetspolitiska retoriken i detta fall blir rent illusionsmakeri.

Alice Teodorescus fall däremot är så annorlunda att den identitetsförändring hon eftersträvar för egen del är helt onödig och oönskad. Men det är litet provocerande att hon säger att Jomshof måste be om ursäkt. Trots de stora skillnaderna mellan henne och Ahmed har de det gemensamt att ingen av dem är svensk. Och det är helt OK.