Jan Olof Bengtsson

Mattias Karlsson skrev efter det amerikanska valet att Trumps påståenden om valfusk innan saken utretts rättsligt var djupt oansvariga och inte anstod en ledare. Så är det.

Men Trump är Trump. Det verkligt anmärkningsvärda, allvarliga och signifikativa var att dessa påståenden överhuvudtaget var möjliga i den omfattning vi nu sett. Det visar att det mått av tilltro till och förtroende för det gemensamma formella systemet och dess procedurala funktion som är nödvändigt för demokratin saknas.

Detta förtroende är ett förtroende för ens politiska motståndare som medborgare. För att alla har ett både personligt och gemensamt intresse av att upprätthålla denna neutrala och opartiska funktion för demokratins skull. Det är en demokratins förutsättning i form av en viss demokratisk kultur. Den amerikanska politiken och debatten i synnerhet under den senaste mandatperioden visar att denna förutsättning numera saknas.

Demokraterna har under fyra år på det mest spektakulära sätt agerat utifrån en bisarr konspirationsteori om att Trump manipulerade det förra valet i samarbete med Ryssland. Dessa anklagelser har knappast gjorts i god tro. De har varit ett uttryck för en fantastisk omognad och ansvarslöshet, som undergrävt demokratin och kanske i sig är ett uttryck för den amerikanska demokratins definitiva förfall.

Demokraternas agerande under dessa fyra år visar att de själva, i samarbete med djupstatliga organ och media, denna gång faktiskt mycket väl skulle kunna ha manipulerat valprocessen.