Jan Olof Bengtsson

Nu var det dags igen. På Moderaternas Sverigemöte i Karlstad. Pendeln svängde åter tillbaka från en ytterlighetsposition, Reinfeldts Nya Moderaters radikalliberala kulturella värderingar som samtidigt understödde och understöddes av en lika radikal nyliberal ekonomism. Den svängde tillbaka i riktning mot ett relativt sett mer konservativt läge. Vi känner igen det sedan länge. Moderaterna arbetar ständigt med nya programformuleringar inom ramen för ett alltid åtminstone nominellt “liberalkonservativt” åsiktsspektrum, som dock har den egenheten att det inte rymmer någon mer renodlad konservativ pol. Av det skälet haltar pendelliknelsen betänkligt: en pendel kräver ju två motsatta ytterlighetslägen för att svänga fram och tillbaka. Vad det handlar om är endast hur mycket konservatism som ska tillåtas temperera den i grunden i alla avseenden och i vid mening liberala ideologin.

Moderaternas gamla partisymbol från 70-talet, nu återtagen.

“Var Moderaterna står i dag är det många som undrar”, påpekar Katarina Barrling. “I liberalismen och konservatismen försäkrar de själva.” Att de även står i konservatismen ska nu åter betonas i det nya idéprogram som en arbetsgrupp under ledning av Europaparlamentarikern Christopher Fjellner, och med MUF-ordföranden Benjamin Dousa och den från GP hämtade Alice Teodorescu, ska ta fram under de närmaste åren. “Men hur mycket Moderaterna än säger sig vilja bejaka sitt konservativa arv, och distansera sig från Reinfeldt-liberalismen – särskilt på migrationsområdet – så kvarstår intrycket att härtill känner de sig nödda och tvungna”, fortsätter Barrling, och citerar Fredrik Haages – en gång redaktör för den konservativa tidskriften Contextus – konstaterande att alla ledande moderater har “marinerats i den liberala MUF-bassängen”. För Moderaterna, framhåller hon, “är det litet finare att vara liberal än att vara konservativ”; det är “för den ekonomiska liberalismen Bohman blivit evig moderathjälte, inte för kulturkonservatismen – eller för att han kunde framhärda i att individens intressen ibland måste underordnas statens intressen.”

Trots den tröttsamma beständigheten i denna tendens lyckas Moderaterna faktiskt aldrig definitivt frigöra sig från det konservativa arvet; ständigt återkommer, decennium efter decennium, inom partiet de konservativa kritikerna och nödvändiggör en större eller mindre justering av den liberala kursen på några punkter. Man når liberala ytterlighetspunkter, men partiet är trots allt hela tiden fortfarande så beskaffat att pendeln, i större eller mindre rörelser, måste slå tillbaka. Man är nödda och tvungna att ånyo, i åtminstone någon utsträckning och på något sätt, erkänna och ge plats åt sina konservativa inslag.

Denna gång kommer dock nöden och tvånget i helt ny utsträckning utifrån. Reträtten från Reinfeldttiden nödvändiggörs framför allt av det välgörande trycket från SD, den opinion som stöder SD, och den sociala verklighet som SD först och bäst uppmärksammat och lyft in i riksdagsdebatterna. Det här är rätt typ av inflytande från SD:s sida: Moderaterna anpassar sig till dem där det är politiskt och moraliskt rätt att göra det, i stället för det vi tyvärr samtidigt också ser, nämligen att SD anpassar sig till Moderaterna där det är politiskt och moraliskt fel. Det är bland annat så här SD borde fungera i svensk politik.

Det är visserligen denna gång inte fråga om någon större omprövning, någon större pendelrörelse. Att man inte längre ska vara Nya Moderaterna innebär inte att man nu åter ska bli Gamla Moderaterna, förklarar Kristersson. Man ska helt enkelt vara bara Moderaterna. Det är inget helhetligt avståndstagande från Reinfeldtliberalismen, men rörelsen bort från den är, hur begränsad den än är, entydig, och den markeras inte minst av att man återtar den gamla partisymbolen.

Trycket från SD gäller dock främst invandringsfrågan, och, åtminstone än så länge, mindre en helhetlig konservativ åskådning, och allra minst en socialkonservativ sådan. Det är ju på det området som SD tvärtom har anpassat sig till Moderaterna. Men om inte annat har SD:s blotta användning av termen konservatism ändå säkert betytt mycket för debattens förändring och därmed Moderaternas kursändring.

Möjligheten finns att SD kommer ha mer att erbjuda ifråga om värdefulla konservativa idéer, men i dagsläget är detta litet oklart. Det är det också när det gäller vad Fjellner och Teodorescu kommer prestera. Moderaterna rörde sig i problematisk riktning redan långt före Reinfeldt, och Kristerssons signaler talar enbart om en halvhjärtad, mindre justering av partiets inriktning. Men även denna partiella nyorientering ger anledning att påminna om de inte helt obetydliga egna, historiska resurser från tidigare pendelsvängningar, som partiet åtminstone skulle kunna mobilisera för att rekonstruera sin konservativa sida.

1983 antogs, under Bohman, ett nytt partiprogram i linje med den nyliberala propagandaoffensiven. Individ och marknad stod i ny utsträckning i centrum, trots att Bohman själv också, som Barrling nämnde, hade en konservativ sida. Signifikativt nog föranledde detta program en lång debatt i SvD på temat “Är konservatismen död?”, som sedermera publicerades i bokform. Här kom flera konservativa röster till tals, åter framsläppta under den allmänna tillbakarullningen av vänstern, men inte alltid helt ombord på den nyliberala satsningen. Även ett antal historiker belyste det problematiska i den nya ensidigheten. Det var här idéhistorikern Ronny Ambjörnsson publicerade sitt lysande inlägg från vänster, under rubriken ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, ett inlägg som jag många gånger hänvisat till och fortfarande finner mönstergillt och helt invändningsfritt i dess för debatten på rätt sätt anpassade sammanfattning av mycket av det väsentligaste i en de “överordnade värdenas” konservatism.

Samtidigt som Timbro, den viktigaste idécentralen i den nyliberala attacken, började krympa det utrymme man tidigare gett de kulturkonservativa rösterna och pennorna, tycks tvärtom Moderaterna faktiskt i stor utsträckning ha stämts till eftertanke av debatten och tagit till sig den konservativa kritiken. Några år senare tog man fram ett nytt idéprogram med hjälp av Hans L. Zetterberg, som på helt annat sätt, åtminstone som jag minns det, bejakade och vägde in överväganden bortom individen och marknaden, perspektiv som i sin rikare differentierade förståelse av samhället delvis var av kultur- och värdekonservativt slag. I den konkreta politiken kom detta inte att betyda mycket; tvärtom var det just under de närmast följande åren som de stora stegen togs för att i praktiken sjösätta hela det simplistiskt ideologiska nyliberala programmet. Men man tycks ändå ha insett att den aggressiva nyliberalismen utgjorde en alltför ensidig och som sådan oattraktiv ytterlighetspunkt. Samtidigt hade de mer genuina konservativa rösterna uppenbarligen gjort ett icke försumbart intryck under 80-talet, vid sidan av nyliberalerna. Vad som skedde var således på det ideologiska planet en svängning av i stort sett samma slag som den vi nu ser. Man önskar att Fjellner, Dousa och Teodorescu helt enkelt dammar av det gamla delvis zetterbergska programmet, som jag vill minnas rymmer åtskilligt av bestående värde.

En “ljuvlig presommardag [sic]” 2011 åker Isobel Hadley-Kamptz “ut till Bromma för att prata med Zetterberg om borgerlighet, marknader och en svunnen intellektualism”, berättar hon i en intervju i magainet Neo, som innehåller många för denna publikation mindre typiska tankar, och som är väl värd att citera med viss utförlighet. Tillsammans blickar Hadley-Kamptz och Zetterberg tillbaka på 80- och 90-talen.

“Jag är säkert överdrivet nostalgisk här”, säger intervjuerskan. “Men det är inte bara det att besökare på Timbro i dag möts av tapeter med bokmotiv snarare än 90-talets välfyllda bokhyllor som får mig att se tillbaka med viss längtan. Det som i dag mest tycks vara pr-överväganden var väl ändå lite mer av verkliga intellektuella samtal då?” Zetterberg håller med: “Det mesta kristalliserades på den där tiden, tuggmotståndet gjorde att man tänkte klarare. I dag finns inte mycket motstånd kvar.”

Men Zetterberg är inte nöjd: “I Sverige har vi trott att det mest onödiga, politik och ekonomi, är det enda nödvändiga. Konst, naturvetenskap, litteratur, religion, moral, allt detta har ansetts oviktigt. Riktiga intellektuella är inte statsvetare eller ekonomer, de måste vara humanister också.” (Min kursivering. Samtliga kursiveringar i det följande är mina.) Medan vänstern varit för fäst vid staten, har högern varit för fäst vid marknaden. “Marknadsekonomin är utmärkt i näringslivet, men det ska också begränsas dit. Utanför näringslivet gör vi saker för att vi tycker om varandra, för att vi tycker om att göra något. På områden som vetenskap och konst kan marknadsekonomin tvärtom göra stor skada. Det stora misstaget den svenska högern gjort är att den inte förstått de här begränsningarna.”

Zetterberg är kritisk mot USA, där han varit professor vid Columbia University och Ohio State University. Universiteten har affärsmän i styrelsen. “Man får försöka hålla emot så att det är akademiker som har mest att säga till om.” Men det har varit omöjligt. “Varken konsten eller vetenskapen har kunnat stå emot detta. Vetenskap har kommit att handla om det som är kommersiellt användbart. Det är förstås utmärkt med kommersiellt användbara innovationer, men det är något annat än forskning, och de sakerna bör hållas isär.” Skevheten har brett ut sig i hela utbildningssystemet, och även i Sverige. Svenskt Näringsliv såväl som enskilda företag pressar på för att systemet ska leverera just den arbetskraft de vill ha. “Det kan inte vara den högre utbildningens viktigaste uppgift”, säger Zetterberg, och Hadley-Kamptz kommer att tänka på moderaten Johnny Munkhammar, “som vid ett möte med en student i fornnordiska språk frågade sig ‘om vi har råd att ha sådana utbildningar där kompetensen inte är efterfrågad'”.

Zetterberg kritiserar också friskolereformen och marknadiseringen av vården, på det självklart fundamentalprincipiella sätt som idag bara vänstersocialdemokraterna i Reformisterna och partierna till vänster om S gör: “För att en privatisering ska fungera måste det först finnas en marknad, och varken skolan eller vården är marknader. Det är bara en som betalar, kommunen eller landstinget, det finns ingen risk för företagen.”

Hadley-Kamptz jämför Zetterberg med Bengt Göransson, “vänsterns mesta mysintellektuelle, som brukar säga ungefär samma saker som Zetterberg. Båda två uppehåller de sig gärna i det som varken är stat eller marknad, Göranssons bas är ju ABF och Folkets hus snarare än partiet och staten, Zetterberg har ägnat decennier åt att försöka få svenskar att begripa poängen med civilsamhället. Det som varken är stat eller marknad, den zon där vi gör saker av kärlek, av lust, av engagemang. Det som är gemeinschaft snarare än gesellschaft“. Göranssons uppskattande ord om Zetterberg citeras.

Staten är förvisso inte alltid lösningen, betonar Zetterberg. Föreningar, familj, vänner, folkrörelser kan vara bättre sådana. Men “det är lätt att säga att alla ska ta ansvar, men det betyder ju ibland att ingen tar ansvar. Man kan inte lita på marknaden, men man kan inte heller lita på det civila samhället. Staten måste finnas där som garant.” Att vara för marknadsekonomi, förklarar Hadley-Kamptz, “innebär inte att man måste vara lojal vare sig med allsköns kapitalister eller med hur kapitalismen utvecklats. Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey har skrivit om hur de borgerliga dygderna som måttlighet, strävsamhet, klokskap, bidragit till västerlandets fenomenala ekonomiska framgångar. Om man ser på dagens finansekonomier är det dock ytterligt tveksamt om de alls har några dygder kvar.”

Ett problem med bankväsendet är enligt Zetterberg att “traditionella välskötta sparbanker” är relativt olönsamma: “De går runt, ger trivsamma vinster, men inte särskilt mycket mer. Samtidigt har tradingavdelningarna på bankerna tjänat ofantliga pengar. Därför har rekryteringen till bankernas toppskikt nästan alltid kommit därifrån, medan de försiktigare, tråkigare traditionella banktjänstemännen aldrig blivit befordrade. Den skadliga kulturen har på det sättet kommit att genomsyra hela företagen.” För att lösa detta problem krävs “bättre regleringar för bankerna, de kan inte få fortsätta tjäna pengar på att ta orimliga risker när kostnaderna för riskerna betalas av olika stater”.

Leende medveten om svårigheten att genomföra det, föreslår Zetterberg rentav en ny “formel för att ta från de rika och ge till de fattiga“: “I finansbranschen borde man få del av sin lön i en annan valuta, som bara kan användas till konst, vetenskap, religion, sektorer där det är svårt att tjäna pengar. Finansmännen måste alltså lägga en del av sin inkomst på sådant, och i utbyte kan de väl få sitt namn på museets entré eller så.”

Zetterbergs konservatism kunde inte vara mer aktuell idag. Men det ska sägas att han i intervjun går längre i rätt riktning än i det gamla idéprogrammet – utan tvekan därför att problemen med nyliberalismen hunnit bli mer uppenbara under de tjugo år som gått. Av intervjun kunde SD till och med påminnas om socialkonservativa sanningar som de nu överger.

Men Moderaterna borde åtminstone låta pendeln svänga hela vägen tillbaka till 1990 års program, som dock låg mer i linje med den allmänna, ekonomiska nyliberalismen (eller snarare, för första gången låta den svänga hela vägen dit; i den politiska praxis följde Bildts och Lundgrens Moderater alltså knappast dess mer distinkt konservativa moment). Och se till att den stannar där. Eller snarare: partiet borde avskaffa hela sitt pendelväsen, en gång för alla bestämma sig för att bli enbart ett i rimlig utsträckning frihetligt konservativt parti i en intelligent, nyskapande mening. Man skulle behöva gå längre. Men som intervjun visar vore det logiskt möjligt även från det gamla programmets utgångspunkter. Liberala partier finns det liksom, efter fyrtio års nyliberal revolution, ingen brist på.

Men av de skäl Barrling och Haage nämner är Kristersson inte den som kan eller vill genomföra ens det mer måttfulla återvändandet till vad som dock för inte alltför länge sedan var partiets eget idéprogram. Och Fjellner, Dousa och Teodorescu kommer definitivt inte följa Zetterberg i hans tjugo år senare artikulerade rekommendationer. Kristersson signalerade ingenting sådant i helgen. I själva verket vore en sådan förändring omöjlig, givet partiets nära förflutna och inte minst dess väletablerade, intressebestämda position och funktion i det samhälleliga och ekonomiska systemet. När jag träffade Kristersson under den viktiga period Hadley-Kamptz och Zetterberg diskuterar, var han såvitt jag minns en utpräglad representant för den dominerande, radikala nyliberala linjen. Pendeln hotar att svänga tillbaka åt andra hållet igen som vanligt, trots att Kristerssons position verkligen inte är det motsatta ytterlighetsläge som pendlar vanligen kräver för att svänga. Men ett litet steg i rätt riktning nödgas han nu i alla fall ta.