Olle Bengtsson

När SD närmar sig den gamla högern i syfte att uppnå parlamentariskt samarbete, skulle man ha kunnat hoppas att det vore viktigt för bevarandet av partiets självständiga socialkonservativa identitet att skapa en motvikt genom att eftersträva en större symmetri i det ideologiska förhållningssättet till vänstern och högern.

Som jag påpekat tidigare saknar mitt eget politiska skrivande den rätta balansen i detta avseende, av det skälet att min politiska väg gick genom den existerande högern, efter att jag på 80-talet satt tilltro till dess förmåga att utveckla en meningsfull kultur- och värdekonservatism.

Mycket av det jag skrivit sedan jag började försvara SD har naturligt kommit att handla om detta partis förhållande till högern, och främst sådan denna i Sverige representeras av M och KD. När jag tog steget till SD var det förvisso i en strävan att rädda det som gjorde att jag en gång trodde – i den begränsade utsträckning som tro i detta sammanhang överhuvudtaget är motiverad – på högerns partier. Men det var naturligtvis också ett steg bort från den höger som gjort mig besviken och visat att den inte var ägnad att upprätthålla ett verkligt försvar för och verka för det jag engagerade mig för.

Steget till SD var ett steg i riktning mot vänstern, såtillvida som partiet stod för en ekonomisk- och socialpolitisk linje som högern inte kunde acceptera, den borgerliga höger som inte primärt intresserade sig för kultur- och värdekonservatism utan i stället “fri marknad” och privat ägande – och därmed inte heller för en distinkt konservativ uppfattning av staten, dess väsen och dess uppgifter. Den höger som just därför inte kunde eller ville tillräckligt värna och befrämja det för vilket jag en gång tagit ställning för den.

Den “liberalkonservatism” som nyliberalismen ibland var beredd att sträcka sig till att förespråka genom att ge visst utrymme åt andra och mer genuina konservativa personer och idéer var inte längre trovärdig. SD stod i jämförelse med högern för en profilskarp socialkonservatism, och inom kort lyfte partiet också på utmärkt sätt fram denna term som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning.

I någon mån har jag försökt uppväga det ensidiga skrivande som betingats av min högerorientering på 80-talet genom att då och då kort ta upp den svenska socialdemokratins värdefulla traditioner (som den numera hanterar på problematiskt sätt) och vänsterns tänkande i övrigt, och genom att i inläggen om högern åtminstone nämna vikten av det symmetriska förhållandet som dessa inlägg inte själva representerade, den lika stora betydelsen av att uppmärksamma vänstern.

För att tydliggöra att det handlar om mer än uppfattningen om socialkonservatismen som bara en variant av högerns ideologi (KD och till och med M har periodvis använt termen för att beteckna sin egen politik), och understryka dess självständiga karaktär gentemot denna uppfattning, har jag rentav använt termerna “socialistisk konservatism” och “konservativ socialism”.

Det kan synas innebära att jag menar att socialkonservatismen lika gärna skulle kunna ses som en variant av vänsterns socialism. Men mitt syfte har varit att betona att socialkonservatismen – i den europeiska mening som det för mig är fråga om, liksom för SD, åtminstone fram till de senaste årens nya högerorientering – inte bör vara en del av vare sig den gamla högerns eller den gamla vänsterns ideologi, utan måste fortsätta utvecklas till en distinkt och självständig sådan. Jag har försökt betona vikten av en ny socialkonservatism.

Detta innebär inte att det alltid skulle kunna finnas någon mer exakt proportionerlighet i en sådan socialkonservatisms förhållningssätt till vänstern och högern. Dessa är ju relativa termer, och deras mening förändras kontinuerligt.

Men i sin strävan att etablera sig som självständig i förhållande till dem, i en “egen” mittenposition, en dimension bortom den vanliga politiska mitt där stora delar av den gamla högern och vänstern sedan länge samlats, liksom i sin strävan att uppvisa det i centrala avseenden missvisande och irrelevanta i själva höger-vänsterskalan, måste denna socialkonservatism idag i större utsträckning reflektera över sitt förhållande till åtminstone den historiska vänstern och dess idéarv.

Det gäller inte bara mina egna anspråkslösa förslag rörande denna ideologi. Dick Erixons kommentar till en artikel om hur SD tar över folkhemsideologin visar att det fortfarande finns åtminstone en viss liten medvetenhet om dessa ideologiska frågor kvar också i partiet. En vänstermotvikt är akut nödvändig om SD:s nyorientering och strävan efter ett “konservativt block” med högern inte ska leda till att den egna ideologiska identiteten helt kompromissas bort och går förlorad. Tyvärr ser det ända sedan valet 2018 ut som om det vore för sent; som om hela blockprojektet innebär att SD som den självständiga och nya politiska kraft det såg ut att kunna vara är slut.

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar skriver i Dagens Arena ett inlägg mot Stockholms stads försäljning av Vällingby Centrum, som Moderaterna nu tycks ha genomdrivit.

Lawen Redar är född och uppvuxen i Hässelby, som ligger bara en liten bit utanför Vällingby, två tunnelbanestationer bort, och man märker att frågan berör henne personligen. Det är också begripligt att hon kopplar försäljningen till hennes partis motstånd mot nyliberalismens allmänna process av bostadssegregation: “Innerstaden reserveras för invånare med högre inkomster. Resten bor utanför tullarna och de med lägst inkomster fördrivs snart till kranskommunerna…Den blågröna utförsäljningsbasaren har öppnat.”

Om Per Anders Fogelström skrivit ännu en del av sin romanserie om Stockholm skulle, tycker hon, Den utsålda staden varit en passande titel. Utan tvekan skulle en fortsättning av Fogelströms serie, som följde Stockholm fram till de senaste decenniernas reversion i vissa avseenden av den sociala utveckling han beskrev, varit av största intresse. Men Redar tycks förutsätta att staden normalt och generellt ägs av kommunen, så att säga av sig själv. Så är det ju inte. Så långt kom – eller ville – inte socialdemokratin i sin reformistiska politik. Vissa fastigheter avsedda för den offentliga verksamheten har historiskt varit offentligt ägda, men i övrigt har staden bestått av privatägda fastigheter – under hela den tid Fogelströms romanserie skildrar.

Vad Redar förutsätter är den som ny historisk norm etablerade socialismen. Vad man kan säga är ätt vi under den socialdemokratiskt dominerade svenska välfärdsstatens hegemoni hade ett större inslag av kommunalt fastighetsägande, även av bostadsfastigheter, än under det privata ägandets föregående, borgerliga period. När hon skriver att Husby, Rinkeby, Hässelby Gård, Grimsta, Sätra, Skärholmen, Rågsved, Fagersjö, Hökarängen och “Bagis” nu står “näst på tur”, länkar hon signifikativt nog till en artikel som bara handlar om hur Stockholmshem och Svenska bostäder kommer ombilda ett – förvisso stort – antal hyresrätter till bostadsrätter. Men visst har även hela kommunalt ägda centrumanläggningar tidigare sålts.

Parentetiskt kan kanske också noteras att Fogelström när han fullbordade sin romanserie var en uppburen socialdemokratisk etablissemangsförfattare som bodde på Fjällgatan på Söder och hade begränsad förståelse för de nya förorterna. I en debattartikel i Expressen 1956 gick han till hårt och orättvist angrepp mot Vällingby, och i den sista delen, Stad i världen, är, som jag minns det, det strax före Vällingby, vid början av 50-talet, byggda Blackeberg – den västligaste delen av Bromma, också bara två tunnelbanestationer från Vällingby – knappt förståeligt för romanfigurerna med deras i de föregående delarna utförligt skildrade arbetarbakgrund. Det vid den tid handlingen utspelas ännu blott planerade Vällingby ter sig helt främmande för dem, eller möjligen berättarjaget.

Förvisso var Vällingby ett delvis nytt koncept, “satellitstaden”, en annorlunda och större självständig enhet än Blackeberg. Men utan tvekan tedde sig sedermera miljonprogrammets nya förorter i norra Västerort från 60- och 70-talen i sin tur främmande för Vällingby- och Hässelbyborna. Den här psykologin är ju sannerligen inte ny. Östermalm var på 1880-talet ett avlägset utmarksprojekt för stockholmarna.

Härom året skrev jag själv ett inlägg om Vällingby, där min huvudpoäng var att den modernistiska arkitekturen har en legitim plats i sina egna, nya områden, skilda från de äldre, där den inte genom rivning följd av nybyggnation eller bara genom förtätning blandas med tidigare arkitektoniska stilar och mer eller mindre enhetlig och helhetlig stadsplanering. Och att den expanderande stadens naturliga årsringar präglade av modernismen också äger ett kulturhistoriskt värde och bör bevaras, i stället för att även de förstöras genom ombyggnad och förtätning, på det sätt som i stor utsträckning redan skett i Vällingby.

Man kan, som jag nämnde i detta tidigare inlägg, tycka att även det ursprungliga Vällingby var för kommersiellt. En ny tid var på väg, det kalla kriget hade börjat, arbetarrörelsens efterkrigsprogram hade avvecklats, den under jazz- och den tidiga klassiska Hollywooderan på bred front påbörjade amerikaniseringen tog förnyad populärkulturell fart, och allmän politisk “väst”-orientering stod på agendan för grupper med avgörande inflytande. Detta präglade också i viss mån detta nya förortscentrums konception. Neonskyltarna var många, och biografen Fontänen intog den mest prominenta platsen vid torget.

Som jag påpekade var Vällingby inte bara ett socialdemokratiskt projekt, även om det snabbt blev känt också som platsen för Olof Palmes hem och många av välfärdsstatens radikala akademiker flyttade dit. Under sin tid som vice VD för Stockholms handelskammare var även Gösta Bohman en av de främsta pådrivande för dess tillkomst. Men även andra kulturinstitutioner än Fontänen fanns ändå, främst, alldeles nedanför biblioteket, det kända medborgar- och kulturhuset Trappan. Peter Celsings kyrka, karaktäristiskt hänvisad till en delvis undanskymd position bortom Fontänen och Trappan, tillkom något senare.

Hursomhelst var Vällingby, som jag framhöll, ett monumental, internationellt uppmärksammat fenomen, och det kulturhistoriska värdet av dess epoks autentiska skapelser av denna typ kan inte förnekas, vad som än i övrigt är att säga om denna del av Sveriges moderna historia. De som flyttade in under industrisamhällets stora planerade urbanisering präglades utan tvekan av den tidsanda, de ideal och den självbild som vi idag kan avläsa som fysiskt manifesterade i såväl centrum som de omkringliggande bostadsområdena med deras anmärkningsvärda arkitektoniska variation inom ramen för en gemensam och enhetlig modernistisk estetik.

Lawen Redar förstår denna kulturhistoriska betydelse. Det är positivt, eftersom hennes parti sedan länge, vid sidan av Moderaterna, är det värsta kulturarvsskövlarpartiet. Någon generell kulturkonservativ politik står Redars parti givetvis inte för. Men här handlar det ju om en del av Stockholms kulturhistoria som hon och hennes parti vurmar för av politiska skäl. Så långt är åtminstone Socialdemokraterna intresserade av kulturarvet, vilket alltså är legitimt i just Vällingbys fall, en förort för vars byggnad ingen gammal vacker stadskärna behövde rivas. Här skiljer sig Socialdemokraterna rentav fördelaktigt från Moderaterna, som är lika lite intresserade av vad de skulle kunna tänkas ha sett som “sin” borgerliga epoks arkitektur och dess bevarande som av Vällingbys.

Det handlar, fastslår Redar, om “Sven Markelius flaggskepp. ABC-stadens högborg. Vår moderna kulturhistoria.” Det stämmer förvisso. Men vad hon implicerar är att det är självklart att flaggskeppet och högborgen är kommunalt ägd. Här blir det litet vänsterpopulistiskt förenklat. Fastighetsborgarrådet förklaring att kommunen endast bör ägna sig åt “kärnverksamhet”, till vilken denna del av fastighetsbeståndet enligt honom inte hör, avfärdar Redar detta begrepp som ett “hittepåord”, som om det inte alls funnes någon väsentlig distinktion mellan mer central och mer perifer verksamhet eller rentav verksamhet som kommunen överhuvudtaget inte bör ägna sig åt.

Borgarrådet “reducerar” enligt Redar det hela till en fråga om försäljning av kommunens fastighetsbestånd. “Moderaterna i Stockholm är ett parti som sysslar med försäljning”; när de sitter vid makten ägnar de “all sin vakna tid” åt affärer. “Ja, tacka vet jag historielösheten”, svarar hon sarkastiskt. “Vill man förgöra allt vi gemensamt äger så bör det väl ändå finnas en kulturhistorisk ventil? Vällingby Centrum är det första försöket i Europa där det byggs en satellitstad runt storstaden som växt klart. Hit åker fortfarande arkitekter från hela världen, kulturhistoriker och kulturgeografer för att inspireras av dåtidens ambition att minska segregationen och öka den sociala sammanhållningen i huvudstäderna.”         

Det sistnämnda känns något överdrivet, men Redar bör veta bättre än jag, och det allmänna kulturhistoriska värdet kommer under alla omständigheter att kvarstå. Men vad Redar outtalat förutsätter här är att det kulturhistoriska värdet generellt är oupplösligt förbundet med det kommunala ägandet. Förgörandet av det vi gemensamt äger måste göra halt vid det som är av kulturhistoriskt värde. Men detta kräver en separat argumentation, inte minst i ljuset av hur det socialdemokratiskt styrda gemensamma ägandet, och politiska styret i allmänhet, i övrigt, över hela landet, har hanterat fastigheter av kulturhistoriskt värde. Varken kommunalt eller privat ägande är någon garant för kulturhistoriska värden, och dessa kan ju värnas genom annan reglering.

Trots allt detta har Redar rätt i att försäljningen är “en skam för Stockholm”. Det finns ett samband mellan det kulturhistoriska värdet och det offentliga ägandet, även om det måste ideologiskt och politisk-filosofiskt förstås och förklaras på ett sätt som Redar och vänsteroppositionen inte gör eller kan göra. Även föreningen Vårt Vällingby framhåller att den maktägande koalitionen i stadshuset ser på Vällingby enbart som ett kommersiellt centrum, och att man “inte har uppfattat att det har utvecklats bortom det till en essentiell kultur- och mötesplats framförallt”. Detta synsätt, eller helt enkelt oförståelsen för värdet av kultur- och mötesplatsen, har utan tvekan varit avgörande för försäljningsbeslutet.

Vidare är det obestridligt att försäljningen av centra av Vällingbys slag tidigare visat sig förödande. “Få av oss har”, skriver hon”, “glömt det stora försäljningsåret 2007. För 10,4 miljarder såldes det kommunala centrumbolaget till brittiska Boultbee. På en natt gick tio lokala centrum i Stockholm över till en privat fastighetsägare som snabbt ville få tillbaka de investerade pengarna. Det hela resulterade i chockhyror, bristande service och iskalla vintercentrum. Vill man veta något om hur man tar knäcken på det lokala näringslivet så kan man fråga småföretagarna i Hässelby Gård.”

Det är en del av den av Moderaterna politiskt ledda nyliberala katastrofen som Redar beskriver. Oppositionsborgarrådet Karin Wanngård, som själv bor i Olof Palmes område i Vällingby, fyller i genom att konstatera att försäljningen av köpcentra i bland annat Högdalen, Bredäng, Tensta och Rinkeby fick till följd att dessa områden “gick ner sig”. Föreningen Vårt Vällingby skriver att försäljningen “högst troligt” kommer innebära “att vårt centrum blir mer likriktat i linje med de övriga kommersiella centrum staden har sålt, och MP bekräftar att det kommer minska centrumets attraktionskraft och antagligen lida om vi går in i en ny ekonomisk svacka, då incitamentet att underhålla och utveckla ett centrum i ytterstaden är avsevärt lägre än i innerstaden.” Det är entydigt konstaterbart att privatiseringarnas lössläppande av dagens borgerlighet, som alltså inte ens, som representerad av Moderaterna, varit intresserad av sin egen kulturhistoria, ofta är förödande, och verkligen inte bara när det gäller denna typ av fastigheter.

Fastän Redars allmänna likställande av staden som sådan med det kommunala ägandet är principiellt ogrundat, åtminstone antyder hon också kort en annan aspekt av denna fråga. “Bortsett från att det uppvisar en oerhörd historielöshet inför platsen, så påminner försäljningen också om hur lite stad Stockholm håller på att bli. Till försäljningspolitikerna kommer konsekvenserna långt senare. Det sker när allt är sålt och inget i staden har ett värde för någon.”

När allt är sålt. Ja, det är fortfarande förenklat och överdrivet. Men det kan inte förnekas att Redar också har en poäng här, i ljuset av hur långtgående den nyliberala marknadiseringen och privatiseringen redan varit, hur de privata ägarna hanterat det de övertagit, och hur fullständig högerns allmänna ideologiska och politisk-filosofiska förvirring är ifråga om relationen och själva distinktionen mellan det allmänna och det privata. Det här med “hur lite stad Stockholm håller på att bli” är verkligen ett generellt problem som åtminstone de facto har att göra med ägandet. För att staden ska vara stad krävs definitivt mer kommunalt och annat offentligt ägande än Moderaterna önskar.

Vällingby är ett stort centrum som alltid ägts av ett av de kommunala bostadsbolagen. Dess ordförande idag, tillika det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson, vill nu tillsammans med det likaledes moderata bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin kunna tjäna pengar till staden på att sälja det – men det sägs bli mindre pengar än vad staden nyligen betalade för dess misslyckade om- och utbyggnad. Ingenting tyder på att Moderaterna känner något som helst ansvar för vad som därefter kommer hända. Att det blir ett enormt inkomstbortfall för Svenska bostäder är uppenbart.

Även i små centra eller bara små torg med några få privatägda hus ser vi hela tiden hur butiksägare och andra lokalhyresgäster hotas av att ägarna inte anser sig tjäna tillräckligt på dem. Naturligtvis finns motsvarande problem även i innerstan, även om denna givetvis är för stor för att kunna behandlas som ett enhetligt centrum. Erfarenheten här är inte bara den från 2007 års försäljning. Ett avsevärt mått av kommunalt och annat offentligt ägande, såväl som långtgående reglering av det privata, framstår på detta område som uppenbara nödvändigheter. Vårt Vällingby påpekar att både Östermalmshallen och Hötorgshallen, “som förser innerstadsborna med delikatesser, till skillnad från Vällingby som förser västerort med en hel samhällsservice”, anses ingå i stadens kärnverksamhet, och anses “viktigare kulturhistoriskt”.

Vad det handlar om här torde ha framgått tydligare än hos Redar på senaste Socialistiskt Forum i ABF-huset, där Mapping the Unjust City, eller, som de också heter, Vem äger staden?, presenterade en kartläggning av centrumägare i Stockholm vid ett seminarium med temat “Vem äger staden?” Det beskrevs med följande ord:

“Då torg och stadsdelscentrum byggs in eller blir privatägda, uppstår en osäkerhet kring vad allmänheten har för befogenheter. Genom utförsäljningar av stadens offentliga platser sker en omfördelning av resurser från fler- till fåtalet. Det leder också till en förskjutning av idén om torget som demokratins urscen: agoran.

Att de som använder platserna främst tilltalas i egenskap av konsumenter blir signifikativt för ett stadsliv förknippat med skyldigheter snarare än rättigheter. Detta väcker frågor kring vilka möjligheter stadens offentliga rum erbjuder och varför vi ska bry oss om ägandeförhållanden.”

Detta är tydligt skrivet från ett ideologiskt vänsterperspektiv, och ett sådant kan inte tillräckligt hantera den helhetliga problematik vi här står inför. Men mycket av det borde också ha kunnat sägas från konservativt håll, och det är beklagligt att ingen sådan röst hörts. Snarare än mer kritik från vänster skulle det ha kunnat påverka frågans behandling och det slutliga utfallet. Mer specifikt är detta ett självklart fält för en i europeisk mening socialkonservativ politik.

De citerade formuleringarna visar att frågan inte ens bara handlar om vilka de faktiska effekterna av den här typen av privatisering blir, hur det hela kommer fungera, utan att den också rör den rent principiella förståelsen av stadens väsen. Det finns mer att säga om denna senare aspekt, och givetvis om det offentligas mer allmänna dimension, som ju är den som primärt aktualiseras även på de många andra områden där nyliberalismen genom en uppenbart feltänkt tillämpning av marknadsmodeller härjat de senaste årtiondena och avser att fortsätta härja. Och det handlar både om stadens och statens väsen. Agoran är i högsta tänkbara grad en gemensam, samhällelig angelägenhet, och inte bara en civilsamhällelig i betydelsen privatägt samhällelig.

Moderaternas liberalkapitalistiska samhällsförståelse, eller icke-förståelse, som kontinuerligt fjärmar partiet från all meningsfull konservatism, konkretiseras hela tiden på de mest löjligt övertydliga sätt. I vilken utsträckning det bara handlar om medveten ideologisk rationalisering av de krassa ekonomiska intressen som alltifrån dess början kontrollerat och i stor utsträckning helt enkelt är partiet, eller i hur hög grad vi faktiskt har att göra med personer som uppriktigt tror på den gamla ohistoriska analysen att, på alla områden, endast homo oeconomicus’ marknadsincitament kan generera effektivt mänskligt handlande och välstånd, är oklart. Det är en visserligen på sitt sätt fascinerande men samtidigt också beklämmande frågeställning, som man idag hela tiden måste leva med.

De resulterande besluten presenteras oavsett vilket även som just principiellt riktiga, bortom de empiriska argumenten. Det spelar ingen roll vad exempelvis, som i det här fallet, kommunens ekonomi i verkligheten nödvändiggör, vilka bevis rörande effekterna som ackumuleras, vilka opinioner av berörda och i övrigt engagerade medborgare som mobiliseras, och naturligtvis minst av allt vilka politisk-filosofiska argument som anförs. Det oavbrutna, överväldigande mediala indoktrineringstrycket är tillräckligt för att möjliggöra det hela.

Förutom Socialdemokraterna, som alltså – detta kan inte nog betonas – annars tillsammans med Moderaterna sedan länge är det värsta kulturarvsskövlarpartiet, motsatte sig Vänsterpartiet förtjänstfullt försäljningen. Även det både social- och kulturkonservativa SD säger sig ha röstat mot den, något man ju också förväntade sig. Men jag är osäker om i vilken utsträckning de i övrigt verkligen tog strid om detta, i den debatt som i stadshuset föregick budgetomröstningen och i andra fora – mot det parti med vilket de tror sig kunna bilda ett konservativt block.

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor.

Det stämmer visserligen att populism av det sämre slaget generellt kan sägas kännetecknas bland annat av att ge enkla svar på svåra frågor. Men frasen används som en tillräcklig beskrivning av vad populismen är, och som ett tillräckligt skäl att förkasta den. Detta är uppenbart felaktigt.

Jag skulle vilja föreslå att en annan sak som populismen, åtminstone populismen av det bättre slaget, kännetecknas av är att den ofta bättre än, ja idag inte sällan helt enkelt till skillnad från andra typer av politiska inriktningar, kan korrekt identifiera enkla frågor och ge de enkla svar på dem som på grund av deras enkelhet är adekvata och tillräckliga. Populismen ger med andra ord också enkla svar på enkla frågor.

Ofta får man intrycket att de kritiker som förebrår populismen att den bara ger enkla svar på svåra frågor nästan tycks förutsätta inte bara att den är oförmögen att ge de adekvata svåra svaren på svåra frågor, utan också så att säga att alla frågor är svåra, att det inte finns några enkla frågor, och att enkla svar därför alltid är fel.

Och orsaken till att man får det intrycket, trots att kritikerna inte explicit säger detta, tror jag är just att det är så uppenbart att de politiska riktningar de försvarar gentemot populismen ofta inte är förmögna att identifiera enkla frågor. Eller snarare, att dessa riktningar inte vill identifiera enkla frågor, utan tvärtom har ett politiskt behov av att beskriva dem som svåra fastän de i verkligheten inte är det. För att därmed erhålla en ursäkt för att inte ha några svar på dem, det vill säga, för att inte behöva åtgärda de förhållanden som de handlar om, förhållanden som av dem är eftersträvade eller åtminstone i stor utsträckning nödvändiga att acceptera, men enligt populisterna enbart är problem som måste åtgärdas.

Eller möjligen, för att kunna ge svåra svar på dessa enkla frågor, svar som är så svåra att de i verkligheten är inadekvata, ja knappt kan sägas utgöra några riktiga svar alls, eller i alla fall inte möjliggör några relevanta, realistiska och effektiva åtgärder.

Eftersom det förhåller sig på det här sättet är, i de fall det verkligen är fråga om enkla frågor, populismens förmåga att identifiera dessa och ge de nödvändiga och adekvata enkla svaren en entydig politisk dygd och styrka, som fördelaktigt skiljer den från dess motståndare.

Enkla svar på svåra frågor är förvisso normalt ett problem om frågorna verkligen är svåra (det finns naturligtvis fall där svaren även på dessa oväntat visar sig vara enkla när de upptäcks). Men enkla svar på enkla frågor är bättre än inga svar, eller, normalt, inadekvata svåra svar på enkla frågor (det är dock inte omöjligt att också enkla frågor ibland faktiskt kan ges verkliga svar som är svåra).

Återstår frågan om populismens förmåga att ge svåra svar på verkliga svåra frågor. Men det är idag en fråga som också måste ställas beträffande populismens motståndare. Det är numera i många fall svårt att se att de som alltmer desperat använder den nedvärderande populismstämpeln om sina motståndare överhuvudtaget är förmögna att komma med några som helst svar, vare sig enkla eller svåra.

Att bekämpa populismen genom denna nedvärdering och genom att definiera den som endast givande enkla svar på svåra frågor, är ett i sanning helt otillbörligt enkelt svar på den svåra fråga som populismens idag nödvändiga utmaning utgör.

GP:s Håkan Boström ger en ljus bild av Boris Johnsons och Tories’ valseger: “Högerpartier – de som förstår sin samtid – tar över arbetarklassens röster med ett socialkonservativt budskap som slår vakt om sammanhållningen och det nationella intresset, utan att förlora näringslivets och företagarnas intressen ur sikte.”

Så kan man förstås hoppas att det blir. Ett nytt, mer socialkonservativt Toryparti med bred folklig förankring vid makten. Men jag minns Johnson från min tid i England, och kan inte släppa min skepsis. Hans utbildningsmässiga bakgrund är förträfflig, men hans politiska desto mer problematisk. Där finns varken något konservativt eller något socialt.

Att han nu ger sken av att ha ändrat sig på några punkter, främst några aspekter av den globalnyliberala ekonomin och migrationen, är förstås i sak bra, men kan lika gärna vara uttryck för opportunism som för verklig insikt och rättrådighet. Om han överhuvudtaget menar allvar återstår att se.

Och han har verkligen inte ändrat sig på alla punkter. Brexit, som han började stödja på grund av Nigel Farages framgångar, är bra som kraftfullaste tänkbara reaktion mot det nuvarande EU, med möjlig efterföljd i andra länder. Men Johnsons vision av vad som ska följa efter det för Storbritanniens del framstår för mig som en vision av något ännu värre. Och inte minst något som inte kommer gynna hans många nya före detta Labourväljare.

Tories har länge varit en katastrof, och att en person med Johnsons politiska historia, inte minst under åren med David Cameron, verkligen skulle representera en tillräcklig kursändring för partiet framstår som osannolikt.

Att man överallt i SD nu utan minsta reservation firar deras seger som sin egen, och inte nog kan understryka hur mycket “systerparti” de är, hur man tillhör samma grupp i Europaparlamentet och samma europeiska parti, säger mer om det svenska än det brittiska partiets politiska nyorientering. Och, befarar jag, inte minst om det svenska “konservativa” blockets innebörd som SD ser den, om hur långt även utöver de hittillsvarande kompromisserna de är beredda att gå för dess skull.

Men trots allt detta är det inte fel att peka på vad som åtminstone skulle kunna vara positiva möjligheter. Liksom Trump när han är som bäst är, åtminstone på det retoriska planet, vad vi nu ser i Storbritannien – eller, bör man väl precisera, i England – ett uttryck för den större populist-nationalistiska och socialkonservativa vågens styrka och potentiella rätta rörelseriktning i hela västvärlden.