SD och vänstern

När SD närmar sig den gamla högern i syfte att uppnå parlamentariskt samarbete, blir det av allt att döma viktigt för bevarandet av partiets självständiga socialkonservativa identitet att skapa en motvikt genom att eftersträva en större symmetri i det ideologiska förhållningssättet till vänstern och högern.

Som jag påpekat tidigare saknar mitt eget politiska skrivande den rätta balansen i detta avseende, av det skälet att min politiska väg gick genom den existerande högern, efter att jag på 80-talet satt tilltro till dess förmåga att utveckla en meningsfull kultur- och värdekonservatism.

Mycket av det jag skrivit sedan jag började försvara SD har naturligt kommit att handla om detta partis förhållande till högern, och främst sådan denna i Sverige representeras av M och KD. När jag tog steget till SD var det förvisso i en strävan att rädda det som gjorde att jag en gång trodde – i den begränsade utsträckning som tro i detta sammanhang överhuvudtaget är motiverad – på högerns partier. Men det var naturligtvis också ett steg bort från den höger som gjort mig besviken och visat att den inte var ägnad att upprätthålla ett verkligt försvar för och verka för det jag engagerade mig för.

Steget till SD var ett steg i riktning mot vänstern, såtillvida som partiet stod för en ekonomisk- och socialpolitisk linje som högern inte kunde acceptera, den borgerliga höger som inte primärt intresserade sig för kultur- och värdekonservatism utan i stället “fri marknad” och privat ägande – och därmed inte heller en distinkt konservativ uppfattning av staten, dess väsen och dess uppgifter. Den höger som just därför inte kunde eller ville tillräckligt värna och befrämja det för vilket jag en gång tagit ställning för den.

Den “liberalkonservatism” som nyliberalismen ibland var beredd att sträcka sig till att förespråka genom att ge visst utrymme åt andra och mer genuina konservativa personer, var inte längre trovärdig. SD stod i jämförelse med högern för en profilskarp socialkonservatism, och inom kort lyfte partiet också på utmärkt sätt fram denna term som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning.

I någon mån har jag försökt uppväga det ensidiga skrivande som betingats av min högerorientering på 80-talet genom att då och då kort ta upp den svenska socialdemokratins värdefulla traditioner (som den numera hanterar på problematiskt sätt) och vänsterns tänkande i övrigt, och genom att i inläggen om högern åtminstone nämna vikten av det symmetriska förhållandet som dessa inlägg inte själva representerade, den lika stora betydelsen av att uppmärksamma vänstern.

Jag har också gått utöver uppfattningen att socialkonservatismen bara är en variant av högerns ideologi (KD och till och med M har periodvis använt termen för att beteckna sin egen politik), och för att förtydliga dess självständiga karaktär gentemot denna uppfattning har jag använt termerna “socialistisk konservatism” och “konservativ socialism”.

Det kan synas innebära att jag menar att socialkonservatismen lika gärna skulle kunna ses som en variant av vänsterns socialism. Men mitt syfte har endast varit att betona att socialkonservatismen – i den europeiska mening som det för mig är fråga om, liksom för SD, åtminstone fram till de senaste årens nya högerorientering – inte bör vara en del av vare sig den gamla högerns eller den gamla vänsterns ideologi, utan måste fortsätta utvecklas till en distinkt och självständig sådan.

Detta innebär inte att det alltid skulle kunna finnas någon mer exakt proportionerlighet i socialkonservatismens förhållningssätt till vänstern och högern. Dessa är ju relativa termer, och deras mening förändras kontinuerligt.

Men i sin strävan att etablera sig som självständig i förhållande till dem, i en “egen” mittenposition, en dimension bortom den vanliga politiska mitt där stora delar av högern och vänstern sedan länge samlats, liksom i sin strävan att uppvisa det i centrala avseenden missvisande och irrelevanta i själva höger-vänsterskalan, måste socialkonservatismen idag i större utsträckning reflektera över sitt förhållande till åtminstone den historiska vänstern och dess idéarv.

Det gäller inte bara mina egna anspråkslösa förslag rörande denna ideologi. Hopp finns, som Dick Erixons kommentar idag till en artikel om hur SD tar över folkhemsideologin visar. Men mycket annat, även från Erixon och Samtiden, visar att en vänstermotvikt är nödvändig om SD:s nyorientering och strävan efter ett “konservativt block” med högern inte ska leda till att den egna ideologiska identiteten kompromissas bort och går förlorad.

0 Responses to “SD och vänstern”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi