The Stalinallee had several architects: Hermann Henselmann, Richard Paulick, Kurt W. Leucht, Hanns Hopp, Egon Hartmann, and Karl Souradny.
Recent Comments
 | Anon on Populistnationalismen och själ… |
 | mässing diskho on “Interjuv” |
 | John Anngeister on 15th ICP: Photo |
 | Jan Olof Bengtsson on Alternativa bokmässan |
 | Anonym on Oikos och McCain |
 | Viktor Johansson on Alternativa bokmässan |
| Jan Olof Bengtsson on Valfusk i USA? |
 | Anonym on Valfusk i USA? |
 | BPB on Twitter on Bowne’s Idealistic Perso… |
 | Anna Lindén on Matter |
| Jan Olof Bengtsson on What Is Humanism? |
 | Per Johansson on Utan like |
| Jan Olof Bengtsson on Immanens och transcendens |
| Jan Olof Bengtsson on Idealism and the Renewal of Hu… |
 | axelwkarlsson on Teori i svensk idé- och l… |
Stalinalle heter sedan länge något annat. Minns inte riktigt vad på rak arm, möjligen Franfurther Alle eller något annat på … Alle. Leutheusser Alle? . Det är ganska rejäla stabilt byggda hus, givetvis avsedda för personer viktiga för staten. Det finns ytterligare några sådana rejäla kvarter byggda mitt i östberlin efter kriget.
Den gavs av chrusjtjovistiska skäl namnet Karl-Marx-Allee i början av sextiotalet, med undantag för den östligaste sträckningen, bortom Frankfurter Tor, som i stället återfick det gamla namnet Frankfurter Allee. Men den är naturligtvis Stalinallee och ingenting annat. Den är ett av de främsta exemplen på den klassisk-traditionalistiska arkitektoniska strävan, den första postmodernismen i strikt kronologisk mening, som präglade uteslutande Stalintiden, och som finns att se i hela det gamla “östblocket”. Nationella variationer uppmuntrades, vilket i detta fall, inte minst vid Frankfurter Tor, kan ses i en tydlig anknytning till Schinkel. På Stalinallee var det meningen att även vanliga arbetarfamiljer skulle bo, och det gjorde de också, åtminstone i början. Jämför Moskvas stalinistiska tunnelbana, som skulle vara “palats för folket”.