Rädda det historiska Stockholm

Stockholm på 1860-talet.

Stockholm på 1860-talet.

Den exempellösa rivningsvågen från 1950- till 1970-talet drabbade hela Stockholms innerstad. Katastrofen, som blev möjlig genom politiskt samarbete mellan Hjalmar Mehrs och Joakim Garpes socialdemokrater och fastighetsägarnas och byggherrarnas höger, dokumenterades bland annat i Anders Sjöbrandts och Björn Sylvéns två böcker om Stockholm – staden som försvann, som också publicerades som uppskattad artikelserie för något årtionde sedan i stadens lokaltidningar.

Miljonprogrammets brutalism gjorde oerhörda ingrepp i Stockholms själva stadskärna. Några årtionden av konsensus bland stockholmare av alla politiska färger om att detta aldrig fick upprepas, om det självklara vaktslåendet kring den återstående äldre bebyggelsen och bevarandet av stadens historiska karaktär, följde. Nybyggnation fortsatte givetvis, även problematisk sådan, men mildrades till sina resultat åtminstone något av den postmoderna erans teoribildning.

Idag står huvudstaden emellertid otroligt nog åter inför något som börjar likna samma typ av hot. Vi märker det i det hämningslösa förtätningsraseriet, som obönhörligen förstör historiska stadsdelar sådana de ursprungligen var tänkta och gör att de långt överskrider den acceptabla gränsen för stilmässig eklekticism. Vi märker det i tillståndsgivningen för okänsliga påbyggnader av nya våningar på äldre hus, som har samma effekt. Vi märker det i beredvilligheten att lyssna på dem som insisterar på att Stockholm, en gammal europeisk kulturstad, i en av världens äldsta nationer, måste se ut som unga amerikanska (eller för den delen kinesiska) städer, med många fler skyskrapor mitt i centrum.

Och vi märker det till och med i det att rivning av den kvarstående 1800-talsbebyggelsen har börjat kommit igång. En rad förmodernistiska byggnader har de senaste åren jämnats med marken – även trots att privata intressen erbjudit sig att rusta upp, och visat hur byggbolagen bluffar när de skyller på ohjälpliga skador.

Och fler hotas. Utöver tullhuset och magasinet på Blasieholmen som ska ge plats för Nobelcentret, är det mest uppmärksammade fallet just nu den s.k. ”flygeln” bakom Astoriahuset vid Nybrogatan 15-17. Det har av ägaren oclså beskrivits som ett ”gårdshus”, fastän det i själva verket är en huvudfasad mot den lilla gata som här ursprungligen tänktes leda fram till Grev Turegatan. Det är ett utsökt 1870-talshus som det hade varit otänkbart att röra på 1980- och 90-talen, men som man nu vill ersätta med en tröstlös kontorslåda och nedsänkt galleria.

Sker detta, sätts ett förödande prejudikat som kan hänvisas till av andra som på samma sätt vill ödelägga stadens själ för att bygga nytt och högre och större, och därmed tjäna mer pengar på samma ständigt alltmer efterfrågade yta.

Allra mest anstötligt påträngande blir den nya radikalmodernistiska pietetslösheten med projekt som Stockholm Waterfront, nya Slussen och Nobelcentret. Slussen är visserligen ett specialfall, eftersom den i dess nuvarande form också är ett radikalmodernistiskt projekt som hänsynslöst prioriterade bilismen i en grotesk trafikkarusell alldeles invid Gamla Stan och Söders vackra ansikte mot norr. Men det nu gällande förslaget gör det hela än värre. Ett nytt Slussen är säkert nödvändigt, men här finns flera olika, möjliga alternativ. För egen del vill jag betona att det lätt kan byggas i förnyade historiska stilar, förslagsvis i linje med Isak Gustaf Clasons förslag från 1905. Det är på intet sätt oförenligt med moderna trafiklösningar.

Nybyggnad är självklart också nödvändig. Men att den i Stockholm uteslutande förblir extremmodernistisk är ett beklämmande bevis på en i tid och rum alltmer provinsiell estetisk diskussion. Arkitekturen är en samhälleligt central konstform. De gamla enkla modernistiska teserna överlever bland annat på grund av att de rika, fullt tillgängliga alternativa perspektiven aldrig introduceras i den kritiska och akademiska diskussionen. Folk reagerar spontant med negativa epitet, men det räcker inte för att påverka beslutsfattarna. Motståndet artikuleras inte i adekvata analytiska termer.

Internationellt har exempelvis den engelske filosofen Roger Scruton i någon mån lyckats bryta igenom den institutionaliserade modernismdogmatikens bedövande propaganda. Runtom i världen finns rikhaltiga exempel på hur en nyskapande traditionalistisk arkitektur vinner framgångar och förverkligas, naturligtvis i högteknologiskt anpassade former. Här finns i verkligheten inga som helst hinder – annat än obefintlig arkitektutbildning och föråldrad, stelnad och ohållbar ideologi.

Men nybyggnad ska naturligtvis inte annat än i undantagsfall ske i Stockholms centrum, utan i de stora tillgängliga expansionsområdena utanför den nuvarande stadens gränser. Även hos oss finns faktiskt åtminstone ett lysande exempel på ett arkitektkontor, Stadsliv AB, vars VD och drivande kraft, Dr Jerker Söderlind, har visat hur den nyhistoriska stadsexpansionen lätt skulle kunna finansieras, och vilka politiska förändringar detta skulle kräva. ”Bygg det folk gillar!” är deras paroll.

Modernismen har fått sina monument i Stockholm, och den kan förslagsvis få fortsätta experimentera i avskilda enklaver, exempelvis med fler skyskrapor i Kista. Men den kan inte få vara Stockholms framtid. De enda städer i världen som i framtiden överhuvudtaget kommer vara av intresse och besökas av turister kommer vara de som bevarat sin historiska karaktär.

Kulturarvsskövlarpartierna förstår ingenting av detta. Återigen ser vi idag hur Socialdemokraterna och Moderaterna finner varandra i samsyn om hur Stockholm ska fortsätta förstöras. Men än värre är numera det bisarra nya Centerpartiet, som inte tycks ha några som helst hämningar i vad gäller rivning och som driver på för massor av nya skyskrapor. ”Vi kan inte bo i en historiebok”, heter det.

Vad som krävs är en resolut politisk opposition. Folkpartiet och i viss mån Vänsterpartiet gör motstånd och förtjänar erkännande för det. Men deras helhetliga vision räcker inte och de är för svaga. Endast det principiella kulturarvspartiet i Stadshuset kommer kunna bli den drivande kraft som stoppar vansinnet. Sverigedemokraterna motsätter sig kompromisslöst de nya skövlingarna och insisterar på stadens försiktiga, organiska utveckling med bevarad kontinuitet och identitet.

0 Responses to “Rädda det historiska Stockholm”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi