2014
Benedikt Kaiser: Querfront
Antaios, 2017
Seit Jahrzehnten kursiert ein Begriff, der nur selten klar definiert wird: Querfront. Zu ihren Akteuren zählen mittlerweile so viele Personenkreise, daß man keinen gemeinsamen Nenner mehr finden kann. Was hat es also auf sich mit der Querfront: historisch, politisch, ideell?
Benedikt Kaiser fordert eine undogmatische Herangehensweise und eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis.
–
Benedikt Kaiser ist Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Sein Forschungsschwerpunkt gilt den Faschismus- und Totalitarismus-Studien, der geopolitischen Lage in der Levante sowie dem Themenkomplex der “sozialen Frage”.
Kaiser unterstützt die redaktionelle Arbeit der Zeitschrift Sezession, publiziert regelmäßig in der österreichischen Quartalsschrift Neue Ordnung und arbeitet als Verlagslektor.
Sein Band Querfront erschien 2017 in der reihe kaplaken; in diesem fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den mannigfaltigen politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.
François Boucher: Euterpe

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts
Jungeuropa Verlag, 2018
Karl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.
Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.
Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.
Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?
Mit einem Vorwort von Philip Stein.
Über die Autoren
Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).
Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der “sozialen Frage”. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.
Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.
Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.
Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).
Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.
In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen “aufhebt”. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.
Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).
Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.
2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.
Carl Stöhr: Regina-Palast-Hotel, München

Stoppa sosseriet?
SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.
Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.
Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.
Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.
För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.
När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt “Handels”-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.
Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.
Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.
Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.
Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.
Ivan Aivazovsky: Dusk on the Golden Horn

Tage Lindbom: I Frithjof Schuons fotspår
Prisma, 2003
Baksida:
Vilket budskap har världsreligionerna i dagens värld? Har de spelat ut sin roll eller kan de bidra med en andlig förnyelse? Har alla religiösa uppenbarelser en gemensam kärna eller avviker de rentav från varandra i sina grundantaganden?
Hur har sekulariseringen inverkat på vår förståelse av det heliga? Har metafysiken någon framtid och vilken roll fyller den i så fall i dagens filosofi?
Frågor av detta slag behandlas i föreliggande bok, vars syfte är att introducera och diskutera några huvudlinjer inom den religionsfilosofiska riktning som brukar gå under namnet philosophia perennis. Tage Lindbom ger här synpunkter på denna lärdomstradition och den visdom som utmärker en av dess nutida företrädare, den schweiziske metafysikern och mystikern Frithjof Schuon.
Inledningen har skrivits av Ashk Dahlén, f. 1972, som disputerade 2002 med en avhandling om den nutida diskussionen om muslimsk kunskapsteori i Iran. Han har även givit ut tolkningar av Jalal al-din Rumis dikter på svenska, Vassflöjtens sång.
Främre skyddsomslagsflik:
Frithjof Schuon (1907-1998), schweizisk religionsfilosof, sufier och författare till många internationellt uppmärksammade böcker om religiös mystik och filosofi, däribland De l’unité transcendante des religions, i vilken han utvecklar en lära om världsreligionernas gudomliga kärna. Schuon räknas till en av vår tids främsta språkrör för philosophia perennis och hans tänkande tillhör en samlad intellektuell tradition som går tillbaka till islams mystiker samt Platon, Shankara och Mäster Eckhart.
Bakre skyddsomslagsflik:
Tage Lindbom (1909-2001) var filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv. Han gav ut en rad böcker om religionsfilosofi, politisk filosofi och europeisk kulturhistoria, däribland Västerlandets framväxt och kris. Lindbom är mest omtalad för sin konservativa modernitetskritik och sin intellektuella uppgörelse med socialismen. Hans tänkande riktar sig mot det moderna sekulära kunskapsbegreppet från en religiöst präglad utgångspunkt och anvisar en väg ut ur vår tids andliga och intellektuella kris.
Lindbom har ägnat ett livsverk åt att introducera philosophia perennis i Sverige, där den förblivit en nästan okänd intellektuell tradition.
JOBs kommentar:
Denna bok utgavs posthumt av den föredömligt intellektuellt öppne och nyfikne Alf W. Johansson i hans serie på Prisma, i vilken också publicerades Carl Johan Ljungbergs översättning av några texter av Irving Babbitt och min inledning till och översättning av en av Eric Voegelins böcker.
Muhammad

Martin Lings: Muhammad
His Life Based on the Earliest Sources
The Islamic Texts Society, 2005 (Allen & Unwin, 1983); 2006 Inner Traditions edition on Amazon
From the Back Cover:
“Before the appearance of this book, Western languages lacked almost entirely a comprehensive and authentic account of the life of the Prophet Mohammad…Now, Lings…has produced a superb narrative that, in its sobriety and dignity of style and its scrupulous and exhaustive fidelity to authentic and reliable sources, constitutes a major addition to Islamic literature in English. While remaining close to the Arabic sources he cites, Lings shows himself able to render Arabic speech in comprehensible and idiomatic English that is neither markedly archaic nor jarringly contemporary, thus conveying what is, for Muslims, the essential timelessness of the events related. Highly recommended.” Hamid Algar in Religious Studies Review
“Despite the vastness of the subject, this biography makes easy and absorbing reading for anyone interested in religion as such. For those interested in Islam in one way or another it is mesmerising.” Seyyed Hossein Nasr in Parabola
“Muhammad is a true work of art, as enthralling and engrossing as the best of novels with the difference that this is no fiction but fact. With the magic of his pen, the author makes all the historical personalities of his book come alive…The skill of narration is enhanced throughout the book with the most regal and dignified English, inspiring the sense of majestic grandeur essential for any literary work dealing with Divine and Eternal Truths.” The Islamic Quarterly
“This great book is a classic.” Frithjof Schuon
“There is a freshness, clarity and gripping suspense throughout the book…As a text in the how and the why and the when of various revelations – both Koranic and Prophetic traditions – it is enlightening and authoritative…Our author’s familiarity with all the complicated inter-family links of tribal Arabia gives us the certainty that he knows his material thoroughly…This work should be translated into Arabic so that the whole Arab world may drink from it.” Muslim World (Cape Town)
“A living and enthralling book. After reading it we put it down with the feeling that we have actually witnessed all the events.” Hadi Sharifi in Nashr-i-Danesh
“I read it straight through, then re-read it, almost in its entirety, fascinated.” Titus Burckhardt
About the Author: