SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.
Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.
Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.
Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.
För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.
När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt “Handels”-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.
Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.
Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.
Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.
Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.
Jan Olof Bengtsson 
”Stoppa sosseriet” är en gammal kampanjidé från Viktor Carlsson som ledde den partilojala falangen i SDU ett tag. Så den är nog i viss mån en genuint ”ungsvensk” idé. Den förklaring jag fått är att det rör sig om en protest mot ”sosseriets” maktfullkomlighet snarare än folkhemstanken i sig. Sedan kan man förstås misstänka att ett närmande till KDU och MUF finns i baktankarna hos de som orkestrerat denna kampanj.
En bra kommentar från dig Jan Olof. Sverigedemokraterna ska inte närma sig borgerligheten ideologiskt. Framförallt ska de inte låta sig inspireras av det lägsta i den kontemporära borgerliga partikulturen. Det jag talar om då är de inslag av osund och perverterad liberalism som återfinns inom alla de borgerliga partierna idag. Kristdemokraterna är det parti som är minst anfrätt av sådana pubertetsliberala inslag. Dock förekommer problemet med dessa inslag också inom KD och KDU.
När jag talar om uttryck för osund liberalism är det jag tänker på de återkommande motionerna inom de borgerliga partierna på partikongresser och ungdomskongresser om att legalisera alla droger eller ifrågasättande av incestförbudet i svensk lagstiftning. Det är inte ovanligt med sådana inslag inom de borgerliga partierna idag. Argumentationslinjen brukar se ut något i stil med att friheten inte ska inskränkas vilket gör att incest mellan samtyckande vuxna är fel. Att alla droger ska legaliseras brukar likaledes motiveras med att varje vuxen medborgare är ansvarig för sin egen hälsa och att det skulle utgöra en inskränkning av den personliga autonomin om varje vuxen medborgare inte fick inta vilka droger som helst. Att konsekvenserna av att utan hämningar genomdriva det liberala projektet är katastrofala ur moralisk och social synpunkt tycks irrelevant.
Om vi ska gå till roten med dagens sociala och ekonomiska problem med invandringen kan vi också tydligt se att det handlar om en konsekvens av det liberala projektet. Det var libertarianer som gick i bräschen inom borgerligheten för en ny syn på migrationspolitiken. Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och Anders Borg är alla smittade av den libertarianska idén om att en värld utan gränser där människor är fria att flytta och bosätta sig var de vill är ett eftersträvansvärt ideal. Alla invändningar som riktats mot denna tanke har avfärdats av den moderna borgerligheten som ett uttryck för rasism. Men idag när vi ser resultatet av denna liberala frihet i praktiken börjar en del bli betänksamma. Integrationen gick inte lika lätt som de föreställde sig. En etnifierad underklass i Sverige har idag växt fram. Denna underklass är i hög grad är beroende av socialbidrag och grundläggande sociala normer i det svenska samhället ifrågasätts av samma grupp.
Allt detta var lätt insedda konsekvenser av den omfattande migrationen från kulturellt avlägsna länder. Endast liberaler försedda med ideologiska skygglappar har kunnat missa att se och förstå att utkomsten av denna politik skulle bli den den har blivit. Därför ska SD och dess ungdomsförbund inte efterapa de borgerliga partierna och uppta delar av dess liberala kultur. Även vad avser de renodlat ekonomistiska argumenten inom borgerligheten mot “sosseriet” så är de osunda. Ett exempel på sådan ekonomistisk retorik och dålig politik är pratet inom borgerligheten om nödvändigheten av fler enkla (och lågavlönade) jobb. Detta är argumentation som SD aldrig ska anamma och konsekvent ska avvisa. Det goda i det socialdemokratiska samhället var dess folkbildningsideal och viljan att möjliggöra för individer att genom egen strävan, understött av generösa ekonomiska bidrag från staten för att möjliggöra studier, låta människor växa och erövra nya sociala positioner.
När Lööf och Kristersson och de andra borgarna talar om enkla jobb är det en linje som i förlängningen kommer att leda till att Sverige blir ett mer utpräglat klassamhälle. Här är linjen för SD självklar. Stå på de svenska löntagarnas sida mot lönesänkarpratet. Motverka all invandring av lågproduktiva invandrare vilket utgör den grupp som motiverar det tramsiga pratet om enkla jobb. I framtidens Sverige ska vi inte ha fler enkla jobb med låga löner. Istället ska vi ska höja den allmänna utbildnings- och kulturnivån i det här landet. Som en konsekvens av det ska vi behålla och höja de allmänna lönenivåerna i Sverige.
Här måste nationella och konservativa krafter stå enade med arbetarrörelsen och grusa borgerlighetens planer på att skapa nya underskikt i samhället. Det är viktigt att tala mycket om att det är den liberalism som Lööf, Kristersson och Björklund förespråkar som utgör ett hot mot välfärden och lönerna i Sverige. Detta kan vi aldrig acceptera. Vi ska nedkämpa liberalismen på denna punkt. För det här är något som är helt oacceptabelt med den kontemporära liberalismen i Sverige.
“Att konsekvenserna av att utan hämningar genomdriva det liberala projektet är katastrofala ur moralisk och social synpunkt tycks irrelevant.”
Förbudet mot droger har såvitt jag vet aldrig varit effektivt. Tvärt om har Sveriges verklighetsfrånvänt ideologiserade narkotikapolitik gett oss Europas högsta narkotikarelaterade dödlighet och trasat sönder än fler familjer, bara för att somliga utifrån en pseudoelitistisk “drugs is drugs”-attityd ska få känna sig moraliskt rentvådda. Bara för att det görs straffrättsligt tillåtet att knarka innebär inte detta att det ska vara moraliskt eftersträvansvärt, vilket somliga tycks ha svårt att inse.