Anonymitetskulturen ännu en gång

Frågan om anonymitetskulturen på internätet har kommit att bli ett tema i den här bloggen, i inlägg såväl som i kommentarer och diskussioner i kommentarfält.

Orsaken var ursprungligen de delvis kritiska kommentarer om mig som Jonas De Geer skrev som svar till en läsare av hans blogg i bloggportalen Motpol, som fäst hans uppmärksamhet på min artikel Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. De föranledde mig att svara i hans blogg, vilket ledde till en längre diskussion med även flera anonyma deltagare, av vilka några riktade hårda angrepp mot mig. Men till denna orsak har nu kommit också den tråd på Flashback som jag i flera inlägg kommenterat.

Jag ska här inte upprepa allt jag tidigare sagt om anonymiteten och om hur jag menar att det värdefulla i både Motpol och Flashback skulle komma bättre till sin rätt om den bröts – och, i det senare fallet, om de ofta löjliga användarnamn och motbjudande avatarer, som förtar det intryck av seriositet som själva texterna ofta ger, övergavs.

I stället ska jag citera ett utmärkt inlägg av Andreas Braw i Tradition & Fason från november förra året, som sammanfattar mycket av det problematiska jag inte långt före dess publicering fått anledning att reflektera över.

“Något händer med oss när vi blir anonyma”, konstaterar Braw. ”Vi slipper ta ansvar för det vi gör och säger. Vi kan bete oss hursomhelst utan några sociala följder alls. Det öppnar upp massor med möjligheter för oss. Vi kan förolämpa människor vi inte känner. Vi kan använda kraftuttryck som skulle anses otroligt anstötliga i den icke-anonyma, den personliga tillvaron. Vi behöver inte alls ta hänsyn till sociala koder.”

”Den anonyma tonen”, fortsätter Braw, ”tenderar att bli aggressivare än den personliga. Av någon anledning brukar till exempel människor som vill förbjuda slöja själva gömma sig i en Internetburkha av opersonlighet. Tonen blir hätsk, tilltalet elakt. Människor tar sig ’extra’ identiteter och lever ett parallellt liv. Jag har tidigare skrivit om countrylåten ’So much cooler online’ som handlar om en socialt handikappad man som blir internets don Juan på nätterna. Det går bra att låtsas vara tuff i låtsasvärlden.”

Detta är vad också jag vände mig mot, när jag i mitt svar på Jonas De Geers kritik använde formuleringen ”teatraliska lekstugefascister” om Motpol – ett uttryck som säkert skapade en del av det agg som nu plötsligt, gående långt utöver Jonas De Geers kritik, uttrycktes mot mig. Anonymitetens värld är, som Braw säger, en ”låtsasvärld”. Dess ”bekväma frihet från ansvar” resulterar på Flashback i ”att rena lögner sprids för skojs skull, i en slags yster anarki av meningar, ord och åsikter.”

Jag har själv, sedan jag tidigare i år upptäckte Flashback, kunnat konstatera detta. Det finns trådar om mer och mindre kända personer, fyllda med ovederhäftig kritik, ogrundade påståenden, rykten, lögner, förtal; trådar som det ibland skrivs nytt i men också sådana som bara ligger kvar utan ny aktivitet. Jag har i några fall när jag tittat på extrema fall av detta slag tänkt att föremålen för diskussionen borde ingripa och svara. Såvitt jag förstår kommer trådarna nu ligga kvar på detta forum för alltid, och ofta nog kommer en oerhörd mängd personer som googlar dessa personer ta del av alla deras utsagor. Ett gammalt, från slaskpressen välkänt problem har aggraverats av internätets anonymitet och bestående lättillgänglighet.

Tråden om mig var positiv; endast mild och marginell kritik framfördes, av sådant slag som det inte finns några skäl att besvara. Detsamma gäller de andra trådar där jag nu sett att jag också omnämnts. Ändå gav spekulationerna om mina ståndpunkter anledning till klargöranden på flera punkter. Det är viktigt att komma ihåg att det problematiska innehåll Braw fäster uppmärksamheten på inte är det enda på Flashback. Det finns också mycket som är bra. Och det är därför jag också har fått anledning att fundera på vilket förhållningssätt jag bör ha till detta forum. Jag har nu blivit medlem. Dock bara för att kunna få sammanställningar av inlägg från de skribenter som intresserar mig och för att kunna prenumerera på de trådar som intresserar mig (den senare funktionen har dock tyvärr visat sig fungera mycket dåligt). Jag är fortfarande obenägen att själv ge mig in i diskussionerna och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla deltagare har användarnamn av detta slag, och att alla inte heller har frånstötande avatarer. Men det kan inte förnekas att alldeles för många har det. Och tonen i diskussionerna är också alltför ofta den man av dessa kan förvänta sig.

Hela forum-fenomenet står här inför en väldig utmaning. Kan det avfärdas enbart på grund av denna ton? Jag tror inte det, och jag tror inte heller att många mediaforskare tror det. Men vi har att göra med ett centralt problem som måste hanteras. Anonymitetens missbruk kan, liksom annat missbruk av internätet, bli en förevändning för dem som vill inskränka yttrandefriheten. Och redan dessförinnan leder det till att det värdefulla som också sägs ignoreras och inte tas på allvar.

”Forumtrollen”, fortsätter Braw, ”ska vara kaxiga bakom sina masker – skratta år självmord, hota med skolmassaker eller prata snusk om före detta flickvänner. För en maskerad människa behöver inte ta ansvar för sina handlingar. De finmaskiga sociala filter som byggts upp genom tusentals år dras plösligt bort och allt det vidriga vi har inom oss strömmar ut.”

Vi har att göra med vad som antagligen är ett tämligen generellt problem med internetfora. I själva verket skulle det behövas många fler fora av detta slag (jag vet dock inte hur många andra som finns), om än rimligen mer specialiserade. Flashback får väl ses som en början. Och förhoppningsvis kan det förbättras. En av poängerna med att protestera mot anonymitetens avarter är, förhoppningsvis, att det kan ha denna effekt. Jag vill uppmuntra fortsatt fri diskussion, inte avråda från den på grund av de nuvarande bristerna. Men för att få verklig betydelse måste dessa fora på något sätt göras mer seriösa och kvalificerade, vilket framför allt kräver strängare regler för bidragens form och ton. De måste på något sätt bättre anpassas till de på intet sätt självklara, alltid hotade normer för det civiliserade demokratiska politiska (och övriga) samtalet när det varit som bäst. Åtminstone måste så ske om internetforumens potential till fullo ska förverkligas och de ska kunna få den tyngd och tas på det allvar en del av deras innehåll redan nu förtjänar.

Även en person som såvitt jag förstår är en erfaren Flashback-deltagare har i en kommentar här avrått mig från att själv ge mig in i diskussionerna. I stället har jag här i min blogg gjort det som efterfrågats av mig: kommenterat tråden om mig utförligt. På så sätt har jag visat jag att jag tar deltagarna på allvar, och, hoppas jag, uppmuntrat vidareutvecklingen och förbättringen av Flashback. Att ta den för mig aktuella diskussionen till utgångspunkt för blogginlägg har passat mig bra också därför att flera av de saker man där tagit upp verkligen är viktiga även för mig. Och det är inte omöjligt att jag också kan komma att ta upp innehållet i andra trådar.

Men något slags styrning och differentiering är nödvändig för att undvika de problem Braw pekar på. Hans argument är klassiskt konservativa. Vi har ansvar för vad vi säger, ty ”[v]ad vi säger får konsekvenser. Om varken skribent, ansvarig utgivare eller upphovsman finns – vem tar ansvaret för konsekvenserna då?” Vi står inför den inte minst i vår tid centrala frågan om yttrandefriheten: ”Ofta talas det om internet och dess anonymitet som en garant för yttrandefriheten. Men i själva verket blir det en förvrängd frihet som anonymiteten ger oss. En frihet utan tillhörande ansvar.” Den konservativa frihetssynen skiljer sig från den liberala, och vi känner igen kritiken sedan århundraden: ”Är det den frihet som vi har drömt om? Friheten att sprida dynga över vår omgivning? Jag har svårt att tro det.”

Men signifikativt nog konstaterar Braw att inte heller på konservativa Tradition & Fason skribenterna alltid vågar stå för sina åsikter. Yttrandefrihetens problematik är naturligtvis en annan under dagens politiska korrekthetens regim. Denna dimension av problematiken faller dock tyvärr utanför Braws ramar i hans inlägg. När han menar att åsikter inte bör undertryckas, och bejakar och välkomnar internets vidgande av yttrandefriheten, handlar det ju idag i en utsträckning som han kanske ändå inte fullt uppfattar om rätten att yttra just konservativa åsikter. Hans i sig riktiga kritik gäller sådant som konservativa kritiserade även för tvåhundra år sedan. Internets frihet är välkommen ”så länge man aktar sig för fallgroparna. En av fallgroparna är möjligheten att bete sig som ett svin, att inte ta ansvar”.

Alla åsikter kan uttryckas, menar Braw. Vad som oroar honom är bara det sätt på vilka de uttrycks. Detta är dock två sidor av diskussionen som i själva verket är i högre grad åtskilda än Braw här uppmärksammar. Han gör rätt i att betona deras sammanhang så långt detta sträcker sig. Detta är mycket väsentligt och angeläget. Men idag är också frågan om de olika – och för olika grupper av olika skäl – kontroversiella åsikternas substans oundviklig.

Instämmanden i min analys av anonymitetskulturen följde även från Motpol och Flashback. Men också motargumentet att vi har ett faktiskt åsiktsförtryck, som innefattar fysiskt hot och våld. Oavsett exakt hur nödvändig anonymiteten faktiskt är i enskilda fall, är det uppenbart att diskussionerna på Flashback inte skulle vara vad de är, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan anonymiteten. Jag  uttryckte stöd för Flashbacks grundidé om ”yttrandefrihet på riktigt” just på grund av att man måste motsätta sig dagens illegitima inskränkningar av yttrandefriheten i enlighet med den politiska korrekthetens till distinkta intressegrupperingar ofta lätt spårbara påtryckningar och diktat, och jag förstår att anonymiteten för forumets skapare såväl som för de allra flesta medlemmarna alltifrån början var en självklar förutsättning, även om det också finns undantag som skriver under eget namn.

Det anonyma politiska skrivandet är förstås inte något historiskt nytt. Det har visat sig att den historiska erfarenheten av totalitära ideologiska system, där motståndet absolut måste göra bruk av anonymiteten, inte är en erfarenhet vi övervunnit, som många kunde tro under tiden närmast efter Berlinmurens fall. Den fortsätter, i nya former. Men går vi längre tillbaka i tiden, är det lättare att se skuggan av ansvarslöshet – hos det georgianska Englands ”Junius” till exempel, trots sanningarna och de litterära kvaliteterna. Situationen är inte densamma när det är en falsk frihets radikaler som blivit förtryckarna och de konservativa som tvingas till anonymitet – en situation som tidigt prefigurerades under loppet av den franska revolutionen. Det är beklagligt om ansvarslöshetens skugga faller också över de mer eller mindre och i olika avseenden konservativa som bekämpar dagens illegitima åsiktsförtryck.

Frågan om anonymiteten har andra dimensioner än de Braw tar upp. Den är större och svårare. Men han lyfter alltså på ett utmärkt och med mitt eget i sak överensstämmande sätt fram anonymitetens kanske mest allmänna och grundläggande problematik.

5 Responses to “Anonymitetskulturen ännu en gång”


  1. 1 Nils July 4, 2011 at 11:47 pm

    När det gäller din (eller Andreas Braws) analys av anonymitetskulturens baksidor kan jag bara instämma. Men om anonymiteten inte fanns skulle många av artiklarna på Motpol och de bättre inläggen på Flashback aldrig ha skrivits. Det är inte så många som är beredda att riskera karriär, socialt umgänge och, i vissa fall, till och med liv och lem, bara för att skriva intressanta artiklar om kontroversiella ämnen. Debattklimatet i Sverige är så sjukt att det på många sätt kan liknas vid det som rådde i öst under kommunismen.

    En annan anmärkning är att de skribenter som är läsvärda sällan hemfaller åt de oskick som anonymiteten kan föra med sig. Problemet är knappast att skribenter som de som är verksamma på Motpol missbrukar anonymiteten, utan att anonymiteten har släppt lös en pöbel av dumskallar som inte har mycket vettigt att säga, men tycker det är desto roligare att sprida dynga.

    • 2 Jan Olof Bengtsson July 5, 2011 at 6:54 am

      Jag håller med, med vissa undantag för Motpol som är viktiga i detta sammanhang åtminstone av det skälet att det var de som gjorde att jag först kom in på detta ämne. Vi kan, och bör, diskutera tonvikter, men jag tycker att jag i inlägget, gående utöver Braw, täcker in det du tar upp.

  2. 3 svensson July 5, 2011 at 1:30 pm

    Jag bloggar på Motpol under eget namn, Lennart Svensson. Jag har inte märkt av några trakasserier alls:

    http://princip.motpol.nu/

    Anonymitetsdriften är överdriven. Folk bryr sig egentligen inte så himla mycket. Visst är det lätt att vara “kontroversiell” idag men steget därifrån till att överfallas på gatan och frukta för ens liv och lem är ganska långt.

    En grov, hårtslående bonnrasist kan åka på däng. Jodå. Men kan man formulera sin kritik av dagens samhälle på ett intelligent vis så har man angett tonen för en civiliserad debattnivå.

    Vi bör trappa ner rädslan för AFA-attacker, brännmärkning, avsked och social stigmatisering och istället sikta in oss på vad Mao framhöll: “Säg vad du tycker, klart och utan förbehåll”.

  3. 4 Irma July 7, 2011 at 6:55 pm

    Lennart Svensson:

    Att du blivit lämnad ifred beror kanske på att det inte finns någon organiserad våldsvänster i din stad. Det finns många nationalister och Sverige-vänner som debatterat civiliserat men ändå blivit trakasserade, nu senast Stellan Bojerud som fått sin lägenhetsdörr förstörd. Så ta ingenting för givet!


  1. 1 REDAKTIONENS MÅNADSBREV – juli 2011 « Tradition & Fason Trackback on August 1, 2011 at 2:48 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi