Den platonska själsuppfattningen

Mycket kunde naturligtvis sägas om den platonska uppfattningen om anden, själen och förnuftet i de kommetarer om personbegreppets historiska utveckling och relaterade ämnen som jag börjat publicera här. Platonismen på dessa områden har haft ett utomordentligt inflytande inte bara på det europeiska och västerländska tänkandet, filosofin, utan också, ja i ännu högre grad, på dikten, konsten och religionen.

Att gå närmare in på detta blir dock lätt alltför vidlyftigt för mina syften, och jag begränsar mig därför här till några grundläggande och mer elementära iakttagelser. I hela den historiska diskussionen av personbegreppet är det nödvändigt att rekapitulera sådana allmänna, för idéhistoriker kända filosofihistoriska fakta och sammanhang för att tydligare kunna belysa deras förhållande till personbegreppet och dess utveckling. I sådana avsnitt, där jag endast upprepar mer okontroversiella, vedertagna fakta, begrepp eller sammanhang, redovisar jag icke i noter textutgåvor och filosofi- och teologihistoriska standardverk. De senare hänvisas till endast när särskild anledning föreligger.

De olika termerna för ande och själ (ψυχή, νούς, πνεῦμα) används på en mångfald olika sätt i den grekiska filosofin, och de systematiska definitionerna och distinktionerna varierar mellan de olika tänkarna och skolorna. Hos Platon, och, med vissa modifikationer, stoicismen, återfinner vi uppfattningen om en världssjäl, av vilken den individuella själen blott är ett fragment. Men också den individuella själsuppfattningen förekommer hos Platon och utvecklas i den senare platonska traditionen. De många skilda uppfattningar om själens väsen som diskuteras i Platons skrifter, och bland vilka det på grund av den vanliga dialogformen och av andra skäl alltid varit svårt att urskilja ståndpunkter som entydigt kan identifieras som Platons egna, utreds exempelvis i T. M. Robinsons Plato’s Psychology från 1970.

Vidare skiljes hos Platon mellan olika slags själ, eller mellan olika ”delar” av själen, i vilka fall oftast endast den högsta eller den högsta delen, förnuftssjälen, förstås som evig, preexistent, odödlig och gudomlig i enlighet med Vernants beskrivning av l’âme-daimon (undantag finns dock, som ser förnuftet och sinnligheten som förenade i själen och båda därmed eviga). [Se utöver Robinson också exempelvis John Dillon, The Middle Platonists (1977), 174-7, Erwin Rohde, Psyche (1890-94 (1910)), II, 170 f., not 2. (Jag upprepar tills vidare fullständiga författarnamn, titlar och årtal för verk som citerats  i tidigare inlägg i denna “serie” med dessa uppgifter.)] Såväl världssjälen som de individuella själarna står över materien men under idéerna. Världssjälen är hos Platon själv inte heller helt andlig/intellektiv/förnuftig, men denna uppfattning av det själsliga börjar överges av de platonska efterföljarna. Platons själ är ändå bärare av förnuftet.

Aristoteles’ själ är identisk med kroppens immanenta ”form” och dödlig, men sägs samtidigt äga förnuftet som en av sina förmågor. Förnuftet i sig är dock separat, universellt och odödligt. Människan har fått del av ett fragment av detta förnuft. Det är viktigt att förstå att aristotelismen kan sägas under antiken så småningom ha uppgått i den större platonska strömningen och därmed omtolkades och modifierades. De flesta stora filosofiska riktningarna kom med tiden alltmer att blandas och förenas i nya synteser.

Den platonska själsuppfattningen förblev väl dock i stora drag, med många variationer och uppfattad på olika nivåer av djup och med olika grader av fullhet, dominerande. Med undantag för Aristoteles själv och de materialistiska systemen är själen i dess individuella aspekt i de förkristna filosofiska systemen och de orientaliskt inspirerade religionerna på det hela taget i hög grad vad man gärna är benägen att med R. Hirzel – diskuterad i tidigare inlägg – beteckna som åtminstone den verkliga, essentiella identiteten i vad vi kallar personen: ett immateriellt väsen, oftast av förnuftig natur, som endast temporärt dvaldes i en vad som uppfattades som en materiell kropp. [Se även Dillon, 375, 377 (om nypythagoréen Numenius’ åskådning), där också talas om själens odödlighet som ”personlig”.]

Avskiljandet av denna högre identitet – som alltså också ibland uppfattades i opersonliga termer – som bärare av personskapet från det lägre psykiska och det kroppsliga, står emellertid i konflikt med flera andra betydelselager i personbegreppets historia, såväl tidigare som senare. I den tidigare historien finns spänningen i förhållande till det etymologiska ursprunget i teatern och den överförda sociala rollbetydelsen. I den senare blir det svårförenligt med den utveckling som vill se just det psykiska i dess helhet och med tiden även det invididuellt kroppsliga som hörande till, ja definierande det essentiellt personliga.

Signifikativt nog har därför inom den esoteriska traditionens eget systematiserande av de olika nivåerna (ande, själ, kropp och deras “underavdelningar”), som fasthållit vid en i vid mening platonsk uppfattning om det andliga och det på olika nivåer ”materiella”, inte sällan kommit att ta avstånd från personbegreppet som relevant för den högsta, andliga identiteten och hänföra det enbart till människans temporära, dödliga sida.

Det är viktigt att komma ihåg när man diskuterar Platons själsuppfattning att det inte bara är fråga om en begränsad filosofisk begreppsbestämning. Det handlar om en beskrivning, ofta poetisk och ibland i platonsk mening “mytologisk”, av en hel livsdimension, en livsinriktning och -orientering, en helhetlig karaktärsdaning, innefattande och framvuxen ur ett brett spektrum av konkreta yttringar av det mänskliga medvetet reflekterande och förnimmande livet, inte bara rent förnuftiga utan också intuitiva, estetiska, sociala och andra. Denna rikedom får inte reduceras till en abstrakt rationell formel.

0 Responses to “Den platonska själsuppfattningen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi