Den platonska själsuppfattningen

När det gäller uppfattningen om själen, det högre förnuftet och anden har platonismen haft ett utomordentligt inflytande inte bara på det europeiska och västerländska tänkandet, filosofin, utan också, ja i ännu högre grad, på dikten, konsten och religionen. Att gå närmare in på detta blir dock lätt alltför vidlyftigt för mina syften, och jag begränsar mig därför här till några grundläggande och mer elementära iakttagelser. I hela den historiska diskussionen av personbegreppet är det nödvändigt att rekapitulera sådana allmänna, för idéhistoriker kända filosofihistoriska fakta och sammanhang för att tydligare kunna belysa deras innebörd och deras förhållande till detta begrepp och dess utveckling. [I sådana avsnitt, där jag endast upprepar mer okontroversiella, vedertagna fakta, begrepp eller sammanhang, redovisar jag icke i noter textutgåvor och filosofi- och teologihistoriska standardverk. De senare hänvisas till endast när särskild anledning föreligger.]

De olika termerna för själ, högre förnuft och ande (ψυχή, πνεῦμα, νούς), och angränsande begrepp, används på en mångfald olika sätt i den grekiska filosofin och, senare, den grekiska bibelöversättningen, och de systematiska definitionerna och distinktionerna varierar mellan de olika tänkarna och skolorna. Hos Platon, och, med vissa modifikationer, stoicismen, återfinner vi uppfattningen om en världssjäl, av vilken den individuella själen blott är ett fragment. Men också den individuella själsuppfattningen förekommer hos Platon och utvecklas i den senare platonska traditionen. De uppfattningar om själens väsen som diskuteras i Platons skrifter, och bland vilka det på grund av den vanliga dialogformen och av andra skäl inte alltid är självklart lätt att urskilja ståndpunkter som entydigt kan identifieras som Platons egna, utreds exempelvis i T. M. Robinsons Plato’s Psychology från 1970.

Vidare skiljs hos Platon mellan olika slags själ, eller mellan olika “delar” av själen, av vilka endast den högsta eller den högsta delen, förnuftssjälen, förstås som evig, preexistent, odödlig och gudig i enlighet med Vernants beskrivning av l’âme-daimon (undantag finns dock, där förnuftet och sinnligheten ses som förenade i själen och båda därmed eviga). [Se utöver Robinson också exempelvis John Dillon, The Middle Platonists (1977), 174-7, Erwin Rohde, Psyche (1890-94 (1910)), II, 170 f., not 2.] Såväl världssjälen som de individuella själarna står över materien men under idéerna. Världssjälen är hos Platon själv inte heller helt andlig/intellektiv/förnuftig, men denna uppfattning av det själsliga börjar överges av de platonska efterföljarna. Platons själ är ändå bärare av förnuftet.

Aristoteles’ själ är identisk med kroppens immanenta “form” och dödlig, men sägs samtidigt äga förnuftet som en av sina förmågor. Förnuftet ska dock i sig vara separat, universellt och odödligt. Människan har fått del av ett fragment av detta förnuft. Det är viktigt att förstå att aristotelismen under antiken så småningom uppgick i den större platonska strömningen och därmed omtolkades och modifierades. Dessa stora filosofiska riktningar, och även andra sådana, kom med tiden alltmer att blandas och förenas i nya synteser.

Den platonska själsuppfattningen förblev väl dock i stora drag, med många variationer och uppfattad på olika nivåer av djup och med olika grader av fullhet, dominerande. Med undantag för Aristoteles själv och de materialistiska systemen är själen i dess individuella aspekt i de förkristna filosofiska systemen och de österländskt inspirerade lärorna på det hela taget vad många är benägna att med Hirzel beteckna som åtminstone den verkliga, essentiella identiteten i vad vi kallar personen: ett immateriellt väsen, oftast av förnuftig natur, som endast temporärt dvaldes i vad som uppfattades som en materiell kropp. [Se även Dillon, 375, 377 (om nypythagoréen Numenius’ åskådning), där också talas om själens odödlighet som personlig.]

Avskiljandet av denna högre identitet (vi bortser här från att detta också ibland kunde uppfattas i vad som entydigt är opersonliga termer) som bärare av personskapet från det lägre psykiska och det kroppsliga, står emellertid i konflikt med flera andra betydelselager i personbegreppets historia, såväl tidigare som senare. I den tidigare historien finns spänningen i förhållande till det etymologiska ursprunget i teatern och den överförda sociala rollbetydelsen. I den senare historien blir den högre identiteten svårförenlig med den utveckling som vill se just det psykiska i dess helhet och med tiden även det individuellt kroppsliga som hörande till, ja definierande det essentiellt personliga.

Signifikativt nog har därför inom vad som kom att identifieras som den esoteriska traditionens systematiserande av de olika nivåerna (ande, själ, kropp och deras “underavdelningar”), som fasthållit vid en i vid mening platonsk uppfattning om det andliga och det på olika nivåer “materiella”, inte sällan tagits avstånd från personbegreppet som relevant för den högsta, andliga identiteten; det har i stället hänförts enbart till människans temporära, dödliga sida, helt i linje med de tidiga mask- och rollbetydelserna som metaforiska.

När man diskuterar Platons själsuppfattning bör man väl komma ihåg att det inte bara är fråga om en begränsad filosofisk begreppsbestämning. Det handlar om en beskrivning, ofta poetisk och ibland i platonsk mening mytologisk, av en hel livsdimension, en livsinriktning och -orientering, en helhetlig karaktärsdaning, innefattande och framvuxen ur ett brett spektrum av konkreta yttringar av det mänskliga, medvetet reflekterande och förnimmande livet, inte bara rent förnuftiga utan också intuitiva, estetiska, sociala och andra. Denna rikedom får inte reduceras till en abstrakt rationell formel.