I västkyrkan skulle efter de långdragna patristiska striderna och kyrkomötenas avgöranden inte någon rent fideistisk-literalistisk linje etablera sig som den dominerande, trots motståndet mot filosofin. Alltjämt skulle filosofin ha en plats inom den kristna läroutformningen, och det var alltså just detta som skapade vad vi kallar teologin i västerlandet. Inom denna nya ram kunde platonismen i vid mening delvis fortleva, inte bara hos de grekiska fäderna utan hos Augustinus och senare medeltida riktningar i väst, och framför allt i de dogmatiken minst närstående riktningarna, som hos Pseudo-Dionysios och Scotus Eriugena, där den emellertid genomgick andra icke oviktiga förändringar.
Dock fasthölls lärorna om frälsningens natur och den kroppsliga uppståndelsen som grundläggande. Den filosofi som kunde användas av den nya kristna ortodoxin måste därför underordnas och tjäna dessa dogmer. Senare visade det sig att aristotelismen tjänade dem bättre än platonismen. Detta innebar emellertid mest att nya teoretiska redskap tillfördes för den allmänna och principiella förklaringen av “kroppspersonlighetens” och “själspersonlighetens” nödvändiga förening, och inte i sig något nytt erkännande och betonande av den unika individualiteten av det slag som i övrigt följde med dessa läror.
Men filosofin måste också underordna sig hela den grundläggande, bokstavligt-exoteriskt förstådda läran om skapelsen. Den platonska uppfattningen om det högsta som, i den mening jag antytt, höjt över varat avfärdas som oförenlig med Gudsuppfattningen: Gud som det högsta varat blir istället den kristna uppfattningen, vilket naturligtvis motsvarade den gamla bibliska läran (Septuagintas ὁ ὤν). Men stundom började genom filosofiskt inflytande skapelsens vara nu anses bero av delaktighet i Guds vara inom en enhetlig varaordning. Gränsen blir ibland mindre skarp mellan å ena sidan den åskådning som etablerar ett nödvändigt sammanhang mellan skapelsen som manifesterad ur Guds väsen, och därmed Gud som del av denna helhetsordning, och å andra sidan vad som kan utläsas som den obegripliga bibliska läran enligt vilken Gud visserligen förlänar världen vara, men i sin radikala transcendens och “personliga” frihet gör detta i en skapelse ur “intet” genom sin blotta viljeakt.
Skillnaden mellan Gud och det skapade betonades i den senare alltså inte bara starkare utan på annat sätt, på annan åskådningsmässig grund. Nedtoning av den så dogmpåbjudna ontoruptyren kunde misstänkas som Guds personligt-teistisk-transcendenta annorhet förringande panteistiska och deterministiska irrläror. Augustinus och Thomas av Aquino bemödade sig att förstå sammanhanget mellan Gud och skapelse i andra termer, som den senares participation i Guds idéer, den förres exemplariska kausalitet, och det varandes analogi. Endast på så sätt ansågs en ändå på något sätt nödvändig kontinuitet kunna ortoaffirmeras.
