Grammatikens och dramats personer

Bibeln saknar termer som mer exakt motsvarar de senare personbegreppen, även om naturligtvis vad vi förstår som såväl Guds som människors personligheter ändå begreppsligt och bildligt beskrivs i hög grad.

Dock finns särskilda ord som i Septuaginta översätts med πρόσωπον och sedermera i Vulgata med persona. I Septuaginta motsvaras det hebreiska ordet panim (ansikte eller tingens framsida) av πρόσωπον (Gen. 3:8, 1 Sam. 19:8), och πρόσωπον används också i nya betydelser i NT (Matt. 22:16, Luk. 20:21, Rom. 2:11, Gal. 2:6), exempelvis ”πρόσωπον ὁ θεὸς ἀνθρώπου οὐ λαμβάνει” – ”Deus personam hominis non accipit” (Gud har inte anseende till personen, Gal. 2:6). Denna betydelse är i hög grad densamma som den samtida romerska: innehavaren av yttre ställning, bäraren av värdighet, eller i lika hög grad positionen eller värdigheten i sig själv.

Utvecklingen av det teologiska personbegreppet sker under inflytande av grammatikens åtskiljande av verbformernas första, andra och tredje person. Trendelenburg hävdar att grammatikerna i sin tur valt termen person eftersom de arbetat med dramatikens dialoger som modell. [’Zur Geschichte des Wortes Person’, Kantstudien, 13 (1908), 10 f.] Grammatikerna sökte i episka och dramatiska texter fastställa respektive partis talare genom att sätta sig in i deras distinkta perspektiv.

Detta studium av perspektivet tillämpades också av filosofer i tolkningen av Platons dialoger, där det ofta ansetts angeläget att försöka fastställa vilka av de talande som framförde Platons egen uppfattning. Oavsett detta filosofiska syfte uppräknas deltagarna i de platonska dialogerna enligt ”rollförteckningen” i Loeb-utgåvan som τὰ τοῦ διαλόγου πρόσωπα; jag är osäker på när detta bruk infördes. [Jag har försökt förhöra mig hos klassiska institutionen i Lund om detta.]

På samma sätt började de kristna studera och utlägga Bibeln. Gradvis växte uppfattningen fram att Guds ord talats av de tre Gudomspersonerna. När Gud i sina monologer säger ”vi” och ”oss”, måste det, fann man, vara fråga om att en person i Gudomen talar till en annan – och stundom om att dessa två talar med varandra om den tredje. Beroende på respektive teologis utformning av trinitetsläran, hänfördes på detta sätt olika passager till olika Gudomspersoner (exempelvis Gen. 1:26, Jes. 53:1-2, Joh. 12:38).

I synnerhet som termen οἰκονομία förekommer i den antika litteraturkritiken anses Tertullianus och Hippolytos också kunna direkt ha inspirerats av den dramatiska betydelsen i utformningen av sin ”ekonomiska” treenighetslära – denna innebär ju ett stort skapelse- och frälsningsdrama. Den grammatiska och ”dramatiska” betydelsen var nära lierade. S. Schlossman hävdar i Persona und Prosopon im Recht und im christlichen Dogma (1906) att persona aldrig i den latinska teologin används som attribut, utan endast som grammatiskt subjekt, som ett slags pronomen. [Pierre Hadot, ’De Tertullien à Boèce. Le développement de la notion de personne dans les controverses théologiques’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 125-8, med hänvisning till Schlossman, 102.]

0 Responses to “Grammatikens och dramats personer”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi