Jan Olof Bengtsson

SDs Joakim Larsson skrev i början av mars förra året om EUs s.k. datalagringsdirektiv: “Det är min uppfattning att direktivet är synnerligen integritetskränkande. Nota bene: jag har inget alls emot att spaning bedrivs mot personer eller grupper som bedöms som farliga, men att lagra trafikuppgifter från alla, hela tiden? Nej, det här går för långt. Vi borde istället ha röstat nej till direktivet helt. Nu blir det ju (vad det verkar) ändå en minoritetsbordläggning eftersom regeringen inte ville ta hänsyn till våra synpunkter i utskottet. Frågan kommer i så fall att läggas på is i ett år och på den tiden kan mycket hända.”

Den stora frågan här är naturligtvis vilka personer och grupper som “bedöms som farliga”. Man måste skilja mellan legitim övervakning och den som bedrivs i syfte att kontrollera och tysta kritiker av den framväxande  totalitarism som finansglobalisterna i förening med vänstern in absurdum fortsätter arbeta för. SD måste naturligtvis stödja den förra (och borde inkludera inte bara verkliga brottslingar och brottsmisstänkta utan också de nuvarande övervakarna,  den nuvarande makten, en verkligt farlig grupp), och motsätta sig den senare. Partiet borde också bli mycket tydligt på denna punkt. Det gäller att inte gå vilse här på grund av strävan efter hårdare tag mot brottslighet.

Jag skrev två inlägg om frågan om datalagringsdirektivet (Problemet med datalagringsdirektivet och Stoppa datalagringsdirektivet!) där jag bland annat citerade Larsson. Denne motsatte sig att SD endast förespråkade ändringar på några punkter och i övrigt godtog direktivet. Enligt honom borde det förkastats i dess helhet.

Larsson hade rätt. Och datalagringsdirektivet ingår naturligtvis som endast en i en lång rad liknande åtgärder för ökad övervakning och kontroll, och dessutom övernationellt centraliserad sådan. Den enda som lett till en mer märkbar debatt i Sverige är FRA-debatten, men den tycks snabbt ha glömts bort, trots att alla kritikernas argument och misstankar bekräftats och andra liknande initiativ fortsatt drivas från EUs och de internationella intresse- och lobbyorganisationernas sida.

Larsson hänvisade till Piratpartiet i denna fråga, och jag återgav in extenso Anna Trobergs argumentation som trots hennes partis uppenbara svagheter i övrigt är föredömlig så långt den sträcker sig. Alla dessa åtgärder av datalagringsdirektivets typ är inte bara tvetydiga och potentiellt problematiska i deras tillämpning, utan det har redan från början varit uppenbart att de är delar av ett större maktpolitiskt sammanhang av ideologisk, politisk styrning och kontroll i distinkta intressens tjänst. Även om de förvisso kan användas för legitim brottsbekämpning, används de också för och är de avsedda att användas för illegitim maktutövning i form av på distinkt innehållsligt-ideologiskt sätt bestämt åsikts- och annat förtryck.

Därför bör, upprepar jag, SD följa Joakim Larssons linje och rösta nej till Datalagringsdirektivet i dess helhet, liksom till alla liknande förslag och åtgärder. Tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet genomdrev SD, trots att man i de egna argumenten bortsåg från många av de verkliga problemen, den s.k. minoritetsbordläggningen, mot vad som i debatten i mars förra året med få undantag såg ut som de i dessa frågor genomkorrupta frihetsfienderna Alliansregeringen och Socialdemokraterna, som ofta tycktes på arrogant sätt – inte minst hos Johan Pehrson (FP), i Thomas Bodströms (S) efterföljd – ignorera dessa frågors verkliga dimensioner. Och Miljöpartiet och Vänsterpartiet är naturligtvis inte pålitliga partners på områden som detta, vare sig ifråga om motivation eller ståndaktighet. Men snart har ett år gått, i mars kommer riksdagen såvitt jag förstår åter kunna ta upp och driva igenom direktivet.

På ett år kan mycket hända, skrev Larsson, och ställde därmed i utsikt en omprövning av partiets otillräckliga ställningstagande. Därför undrar jag nu: Har något hänt? Togs frågan upp på SDs landsdagar? Utanför partiet, såväl i EU-kommissionen, vars utlovade utvärdering kommit, som i riksdagens konstitutionsutskott, har en del hänt under året. Som ytterligare bekräftar att Joakim Larsson hade rätt.