Piratpartiet (P) har rätt i frågan om EU:s datalagringsdirektiv. Partiledaren Anna Troberg sammanfattar om inte alla så dock många av argumenten och de ofta skrämmande fakta på utmärkt sätt (2-6):
Hon har dock inte helt rätt ifråga om SD:s motiv för att stödja minoritetsbordläggningen. Partiets huvudsakliga och i slutdebatten enda krav var att lagringen inte ska kunna ske på i olika avseenden osäkert sätt i andra länder.
Dessutom finns en intern debatt i SD i denna fråga. Partiveteranen Joakim Larsson i Uppsala delar Trobergs och P:s ståndpunkt: SD borde enligt honom med MP och V röstat nej till direktivet som sådant, i dess helhet.
Larsson är SD:s hopp i denna fråga. Han visar vägen. I Alliansregeringens partier tycks ingen motsvarande dissidens finnas. Av attityderna hos dem som å dess vägnar handhar den här frågan, Johan Pehrson och Krister Hammarbergh, blir man rent fysiskt illamående.
Genom SD:s insats har frågan nu i alla fall bordlagts i ett år. Och som Larsson säger: på den tiden kan mycket hända. Det gäller nu att använda detta år till att stoppa direktivet. Det måste finnas en bredare opinion inom SD för att ompröva den allmänna ståndpunkten i denna fråga.
En sådan omprövning är inte bara sakligt och moraliskt nödvändig. Om partiet fortsätter att inkonsekvent stödja EU-kolossen på denna punkt, och, i framtiden, på liknande punkter, tror jag att det riskerar att tappa eller stöta bort stora delar av hela generationer av yngre väljare. Debatten om FRA-lagen och SD:s därmed sammanhängande misslyckande och P:s framgångar i förra Europaparlamentsvalet visar på denna risk, liksom MP:s bestående starka ställning. Till och med ett V under Jonas Sjöstedt – som trots sina uppenbara svagheter är jämförelsevis kompetent i allmänhet – kunde faktiskt i någon utsträckning temporärt bli ett hot.
Jan Olof Bengtsson 
Bra att du tar tydlig ställning mot detta, Jan Olof!
Förresten, har du fått kontakt med ledande inom SD nu och börjat föra diskussioner om hur du kan tänkas arbeta på bästa sätt för partiet? SD behöver verkligen någon som dig.
Tack för vänliga och uppmuntrande ord! Det finns en SDare som jag träffade innan han gick med i partiet och som jag korresponderat litet med; han har nu en del idéer. Utöver det är jag fortfarande inte alls klar över om, hur eller i vilken utsträckning jag skulle kunna arbeta för partiet. Jag har helt enkelt inte tänkt så mycket på det själv. Det kanske finns fler andra som har bra förslag – på sidan där jag anmälde mig stod det att partiet kommer höra av sig om detta, så vi får se då. Jag är glad över de positiva reaktionerna här i bloggen och all uppmuntran till engagemang, men jag kan inte lova något särskilt!
Du borde ju börja verka som ideolog för SD. De kan publicera dina artiklar på sin hemsida, i tidningar, du kan vara talskrivare för riksdagsledamöter, hjälpa till att formulera den ideologiska plattformen osv.
Du kan dessutom därmed hjälpa till att hindra att SD drar åt det USA-vurmande och neokonservativa hållet, vilket vore katastrofalt. Istället borde man motsätta sig liberalismen och den amerikanska skräpkulturen som breder ut sig över världen. Man måste tydligt ta ställning för organiska kulturers fortlevnad och värna “rätten till olikhet”.
Och även om Islam är ett hot mot Europa kan man inte ha det som huvudfråga. Det som huvudsakligen måste kritiseras är massinvandringen, normupplösningen, kulturrelativismen, rasismen och våldet mot svenskar osv.
Det är vänligt av dig att föreslå allt detta. Och ja, om partiet är intresserat kan jag försöka bidra med att göra något för den ideologiska plattformen, i linje med vad jag skrivit här i bloggen.
Artiklar – ja, definitivt. Talskrivare – tja, kanske något mer allmänt ideologiskt tal. Jag brukar ju annars s.a.s. själv hålla mina “tal”, d.v.s. föreläsningar och föredrag. Men sådana kan jag däremot ställa upp med, om ideologiska ämnen, och kanske kunde det inspirera mer specifika talskrivare. (Dock måste jag ta mig friheten att säga att jag, om jag bestämde på partikansliet, omedelbart skulle anställa en språkkonsult åt några – inte alla – av partiets talesmän, och jag skulle också för säkerhets skull själv övervaka hans eller hennes arbete.)
Men lägg märke till att politiken bara är ett av mina intresseområden. Dessa hänger nära samman, och på sådant sätt att politiken är en nödvändig, integrerande del, men det finns också stora, andra områden som i väsentliga avseenden är skilda från denna, i den mening områdena kan vara skilda från varandra inom en sådan enhetlig helhet.
Jag är själv litet förvånad över hur många inte bara allmänt politiska utan partipolitiska inlägg jag har skrivit här under den senaste tiden. Men det hänger naturligtvis samman med min upptäckt av just SD, som gjort att jag för första gången med en hög grad av övertygelse och med gott samvete kunnat skriva med partipolitisk anknytning. Det blev ju, som jag beskrivit i flera inlägg, aldrig så för min del när jag var med i KD och M. Jag har nu helt enkelt s.a.s. fått tillfälle och möjlighet att göra något som jag tidigare velat göra och känt att jag borde göra, men inte kunnat p.g.a. de andra partiernas utveckling.
Men trots att jag redan upptäckt SD när jag startade bloggen – redan det allra första inlägget för snart två år sedan försvarar partiet – visste jag då inte att den skulle bli huvudsakligen politisk. På About-sidan kan du se att Politics bara är ett av de intresse- och verksamhetsområden jag beskriver, vid sidan av Spirituality, Humanities, Psychiatry och Arts, och avsnittet Politics handlar dessutom bara till liten del om partipolitik. (Jag är rädd att det ser pretentöst ut när jag räknar upp dessa områden, men det är inte alls fråga om några anspåk på att mina insatser inom dem är märkvärdiga och betydelsefulla utan bara om en faktisk, konstaterande beskrivning av vad jag är intresserad av, tror på, och gör.)
Vad jag vill säga med allt detta är att politiken inte är dominerande i mitt liv på det sätt det kommit att se ut som här i bloggen. Jag ägnar mycket mer tid åt de andra områdena, tagna tillsammans – ja även, med undantag för Psychiatry, tagna var för sig – än åt politiken. Och frågan om faktiskt partipolitiskt engagemang är alltså helt ny för mig. Men som sagt, de andra områdena har implikationer för politiken, och jag finner den nya situationen där det visar sig att jag plötsligt naturligt kan anknyta till ett parti för en del av mitt engagemang på detta område intressant.
Vilka former detta skulle kunna tänkas komma att ta sig kan jag dock alltså inte bedöma för närvarande, med undantag för förslagen från den SD-medlem jag nämnde och redan diskuterat med. Jag känner att detta måste bli beroende av om även andra i partiet partiet visar den typ av intresse som han uttryckt, och som även du här vänligen uttrycker. Under tiden har jag, som jag skrev i inlägget om Nydahl, försökt lära känna partiet och dess medlemmar genom Facebook, något som i förhållande till tids- och energiinsatsen kan ge en hel del värdefull förtrogehet och insikt.
Men låt mig säga att jag tror att den ideologiska utvecklingen och fördjupningen är avgörande för partiet på lång sikt, och att jag därför redan här och nu i bloggen har försökt lämna ett litet bidrag till dem genom att beskriva åtminstone vad jag menar är den rätta och önskvärda riktningen.
Och att detta hänger samman med partiets utveckling i allmänhet, den allmänna partikulturens utveckling. Jag finner vad som beskrivits (se inlägget om Thomas Nydahl) som det sekteristiska, misstänksamt avvisande intryck partiet tyvärr fortfarande inte sällan tycks kunna ge problematiskt. Jag vill göra vad jag kan för att förändra eller få bort det. Jag vill inte försvinna in i vad som fortfarande sägs i alldeles för stor utsträckning vara en sluten, isolerad sekt med en massa gamla bunkervarelser som bara umgås med varandra (även om jag inte har någon anledning att betvivla att de alla visar sig trevliga om man lyckas vinna deras förtroende, och att gemenskapen i bunkern är varm). Med all säkerhet är partiet i verkligheten inte längre detta i lika hög grad som tidigare, men det är ändå problematiskt att det fortfarande uppfattas så.
Jag förstår varför dessa drag utvecklats, att en hel del av detta varit historiskt oundvikligt, och att ett ofta heroiskt arbete utförts i sådana former och under sådana omständigheter. Jag erkänner och respekterar verkligen detta. Men likafullt krävs nu, för uppnåendet av partiets mål, något helt annat.
Partiledningen tycks, som jag beskrivit, vara på rätt väg och sedan länge ha gjort ett utmärkt arbete, och jag har också nämnt att mitt intryck är att partiet har mängder av bra och trevliga företrädare. Men det tycks samtidigt vara en bit kvar till den allmänna partikultur som i framtiden kommer krävas. SD måste ju nu inta och växa in i rollen av en fullt mogen och kulturellt kompetent, ledande aktör på den nationella och internationella scenen. Man önskar därför att partiet så snabbt som möjligt blir en bred, öppen, utåtriktad rörelse med en rik och vital intern debatt, inklusive en ideologisk sådan på hög nivå. Det är utan tvekan centralt för konsolideringen av den hittillsvarande framgången och därmed för fortsatt framgång och det avgörande, reella inflytande som hela verksamheten syftar till. Det står inte, i det större och längre perspektivet, i motsättning till ideologisk enhetlighet och en fast politisk kurs, utan är bara s.a.s. ett nödvändigt moment i utvecklingen till att bli ett stort och med tiden dominerande parti. Den nödvändiga styrningen återkommer i ett senare skede i annan form, på högre nivå.
Därför skulle jag, om jag aktiverade mig enligt dina och andras förslag, framför allt vilja vara en brobyggare och s.a.s. en normaliserare. Jag tror också att det är något jag naturligt skulle bli p.g.a. min typ av bakgrund och genom min hittillsvarande verksamhet. Därmed skulle jag också vilja försöka bidra till att värva till partiet de många fler av samma slag som behövs.
Men detta är ganska allmänna, ideologiska och kulturella målsättningar. Om eller i vilken utsträckning jag äger kvalifikationer och talanger för mer specifikt politiskt arbete vet jag inte, eftersom jag ännu aldrig ägnat mig åt det. Här respekterar jag verkligen alla de kunniga partiarbetare som byggt upp SD genom att i många år, på lägre politiska nivåer, ha arbetat hårt och tålmodigt med de många enskilda sakfrågorna.
Om du inte just nu lyckas få den respons av partiet som du eftersträvar vore det ändå av värde om du fortsätter precis som nu.
Jag tror att partiledningen är rädd för vad en öppen nationalistisk debatt skulle föra med sig och att man är rädd för att tappa kontrollen. Även det faktum att de nu har hamnat i en privatekonomisk situation som de aldrig tidigare upplevt kan också delvis förklara oviljan att släppa fram nya röster. Ett parti med uppåt sju procent av väljarna bakom sig utövar en enorm lockelse på just den typ av välutbildade karriärister som partiet skulle ha nytta av, men det innebär ju samtidigt ett hot mot de som nu sitter i ledningen.
Allt detta är mänskligt och lätt att ha förståelse för. Samtidigt är det ett hot mot hela den nationella rörelsen. Sverigedemokraterna är inte bara vårt främsta hopp (om inte utvecklingen i Europa, särskilt i Frankrike är det som kommer att rädda oss), man är också en propp som förhindrar framväxten av ett annat nationellt parti.
Jag besöker den här bloggen därför att jag liksom du känner en stark lojalitet med partiet, men i likhet med dig så ser jag att nuvarande struktur inte kommer att funka. Just nu tycks det fungera, och det är rent märkligt hur rätt man ligger i alla frågor. Men förr eller senare går man på en mina (i någon sakfråga eller personfråga). Finns det då inte ett maktcentrum utanför bunkern som kan kräva ny politik eller ny ledning, då riskerar man att helt överges av väljarna och därmed kasta oss tio år bakåt i utvecklingen. Det har inte Sverige råd med.
Jag måste säga att jag ännu inte har tänkt i termer av någon bestämd respons från partiet, och därför heller inte eftersträvat någon sådan. Men jag uppskattar både att du värdesätter det jag gör nu och att du önskar mer engagemang från min sida som resultat av respons från partiet.
Låt mig upprepa det jag skrev i mitt första svar till Ernst ovan, att jag redan har fört en diskussion med en SD-företrädare som föreslagit visst engagemang, och tillägga att, om jag förstått honom rätt, vad vi kommit fram till i denna diskussion kommer att leda till konkreta resultat senare i år. Och att det alltså stod att partiet kommer höra av sig i frågan om aktivering.
Den öppna debatt som behövs är naturligtvis delvis nationalistisk, men eftersom nationalismen (eller “inslaget” av nationalism) enligt vad jag utläst ur partiprogrammet och själv argumenterat i flera inlägg bara är en av flera ideologiska grundpelare, är den inte enbart nationalistisk. Den måste, menar jag, i lika hög grad beröra de andra grundpelarna, och inte minst det inre förhållandet och sammanhanget mellan de olika grundpelarna.
Det är mycket svårt, ja omöjligt för mig att bedöma vad du säger om partiledningens faktiska nuvarande förhållningssätt.
De risker du pekar på, som allmänna, åtminstone potentiella sådana, är viktiga att beakta, och du formulerar dem mycket väl.
Men vill partiledningen verkligen bibehålla nuvarande struktur i den betydelse av slutenhet och sekterism som journalister pekat på? Är det inte bara fråga om ett kvardröjande tröghetsmoment?
Förstår de inte i själva verket mycket väl förutsättningarna för fortsatt växt och framgång, och de ytterligare förändringar denna för den eftersträvade framtida maktutövningen nödvändiga växt och framgång i sin tur i sig själv måste medföra?
Det vore i så fall, tycker jag, förvånande, i ljuset av allt de hittills gjort rätt.
Mitt inlägg här ovan andas en pessimism som är mig främmande och som jag vill ta avstånd ifrån.
Det är bara det att man blir lite frustrerad när det saknas de strukturer som man från sitt tidigare engagemang i politiken vet skulle lösa många av de problem som partiet brottas med.
Ett exempel: hur kommer det sig att alla medier kunde rapportera att Sverigedemokraterna skämde ut sig i samband med det berömda uttåget ur Storkyrkan, när sanningen egentligen var att de övriga partierna skämde ut sig genom att sitta kvar? (En del borgerliga politiker var faktiskt inte så långt från att medge det själva)
Jo därför att en journalist som hoppar på SD aldrig behöver vara rädd för mothugg från någon som betyder något. Men anta nu att det hade funnits en politisk tidsskrift med intelligenta skribenter som har tid och ork att ta reda på vad som faktiskt hände. Då hade saken kommit i ett annat läge.
Eller anta att samma tidsskrift betalade bra för genomarbetade journalistiska produkter med en politiskt inkorrekt udd, en våt dröm för en hunsad frilansjournalist. Då tänker man sig för så att man inte skriver något som för alltid stänger den möjligheten till försörjning. Eller tänk om det fanns ett “Nationella studentförbundet” som anordnade talarkvällar en gång i veckan på någon krog i Gamla Stan. Eller ett förlag som gav ut Sarrazins Deutschland schafft sich ab på svenska. Eller en genomarbetad bok om Marine Le Pen av en svensk författare som senare anlitas som frankrikeexpert i radions Studio Ett när det franska valet närmar sig, osv osv.
p.s. Ber om ursäkt för att jag tar din blogg i anspråk för ändlösa off topic diskussioner. Jag ska lugna ner mig på den fronten från och med nu.
Du är alltid välkommen att ta min blogg i anspråk, det finns ingenting att be om ursäkt för. Du tar inte bara upp viktiga frågor utan skriver också bra.
Jag tänker nu på denna senaste kommentar från dig och återkommer ev. om den.
Mats: Ang. dina önskemål om tidskrift, förbund och bokutgivning: man måste väl säga att vi har kommit en bra bit på väg under de drygt fem år som gått sedan vi diskuterade här!
I min andra kommentar efterlyser jag bl.a. ett “Nationella Studenter” eller liknande. Idag blev jag medveten om att det faktiskt finns ett nystartat studentförbund för nationalistiska studenter, “Svensk Student”.
http://www.svenskstudent.se/
När man läser deras hemsida framgår det att man figurerat en del i massmedia den senaste tiden. De exempel som länkas till är så totalt genomsyrade av moralisk panik att man inte kan ta dem på allvar. Jag vågar därför inte ha någon bestämd uppfattning om vad de egentligen står för men deras egna ord på hemsidan ger åtminstone mig skäl för optimism.
Det är precis det här som SD skulle behöva. Förbundet är oavhängigt Sverigedemokraterna, men genom att ge t.ex. förbundsordföranden en framskjuten roll i partiet så skulle man signalera att ett medlemskap i Svensk Student är en möjlig karriärväg för en ung jurist eller ekonom som inte ser det privata näringslivet som en lockande framtid.
En student som blir medlem idag är färdig med sin utbildning om fyra år och kan med nöd och näppe bli statssekreterare i en SD-regering efter nästa val och minister om två val. Nu tror jag inte att SD kommer att bilda regering efter valet 2018, än mindre 2014, men om SD ska kunna attrahera den stora majoritet av väljare som inte proteströstar utan röstar på ett regeringsalternativ så måste man kunna ställa ett slagkraftigt lag på banan, och det är en lång process.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är rätt så imponerad av dagens svenska ungdom som trotsar våld och hot för det som är rätt. Jag var själv aktiv studentpolitiker, men jag tvivlar på att jag hade haft modet göra vad de nu gör för att i någon mån rätta till våra misstag. Att vi behandlar dem på det sätt vi gör är oerhört chikanerande för oss själva och för vårt eftermäle.
Tack, mycket intressant, ska snarast titta på detta! Du har helt rätt om nödvändigheten av det kompetensmässigt slagkraftiga laget och den långa processen. Det är denna process som, menar jag, nu måste komma igång ordentligt, ställas i centrum för uppmärksamheten och de långsiktiga satsningarna, och snabbas på.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/eus-datalagringsdirektiv-ogiltigt_3444270.svd