Jan Olof Bengtsson

7 Responses to “Jethro Tull: Wond’ring Aloud”

1. 1 Swedish Dissident January 31, 2012 at 8:26 pm

   Tar mig friheten att tipsa om progrockgruppen Tool – aktiva från tidigt -90-tal och framåt. Kan mycket väl vara så att bloggupphovsmannen och dennes läsare är bekanta med denna combo så jag gör en liten chansning. Denna kvartett har hur som haver vissa avlägsna beröringspunkter med Jethro Tull men desto fler med King Crimson. Dock betydligt hårdare, stundtals – mer metal. Har skrivit (in)direkt om dem här:
   http://swedishdissident.blogspot.com/2011/12/alex-grey-transfigurations.html

   Ps. Kolla särskilt in låten “Schism” – bra låt och besynnerlig video.

   Reply
   • 2 Jan Olof Bengtsson March 1, 2012 at 2:30 pm

     Tack, jag var inte bekant med Tool, men det beror inte på att jag inte följt utvecklingen efter 1970-talet – det har jag i valda stycken – utan på min relation till metal. Beröringspunkter åtminstone med King Crimson (under deras progressive-metal-period) finns tydligen: de bekräftas, ser jag, av Robert Fripp. Men jag är lite tveksam till hur jag ska förhålla mig till det här, eller, mer exakt, hur jag ska uttrycka mig om det. Jag har diskuterat metal tidigare här i bloggen, med Robert Stenkvist i kommentarfältet till inlägget ‘Bryan Ferry’, tror jag.

     Reply
2. 3 Swedish Dissident March 2, 2012 at 10:21 pm

   Tog del av diskussionen i fråga – det var en del intressanta tankegångar som jag kort ämnar komplettera.

   Ur ett krasst preferensperspektiv så kan man väl säga de gustibus non est disputandum utan vidare, särskilt när det gäller individuella upplevelser i oikos som har minimal inverkan på omgivningen om man rimligen ser det som en helt eller nästan helt (ljud)isolerat fenomen. Men om man ändock vill göra några banala, men inte helt irrelevanta resonemang i ett något vidare perspektiv, då det trots allt påverkar delar av samhället i gemen, så kan man konstatera att det kan krävas en viss hierarkisering – inte nödvändigtivis av olika uttryck för musik i sig, utan att populärkulturupplevelser, liksom t.ex. hedonistisk coitus och lättare drogkonsumtion, blir lågt rangordnade på en värdehieraki som genomsyrar stora delar av samhället. Jag kallar det ibland selektiv dekadens – en dekadens som dock ingalunga är oproblematisk, och förutsätter en tämligen stark inre karaktär och etik.

   Skrev också lite om “anti-civilisatorisk” musik i det här inlägget: http://swedishdissident.blogspot.com/2011/11/under-omprovning.html

   Reply
   • 4 Jan Olof Bengtsson March 2, 2012 at 11:22 pm

     Ja, jag läste din recension av Lundbergs bok. Här finns oerhört mycket väsentligt att diskutera. Men timmen är sen – nu över midnatt – och jag måste be att få återkomma. Med undantag för en punkt där vi verkar ha olika uppfattning och där jag måste få protestera redan nu eftersom den för mig är avgörande: Jag får be dig att läsa även själva inlägget om Ferry, där jag förklarar att, och delvis varför, jag definitivt inte är de gustibus nonnare.

     Reply
3. 5 Swedish Dissident March 3, 2012 at 10:39 am

   Jag läste bara ungefär 1/3 av inlägget i fråga, men nu har jag läst hela. Jag är född under tidigt 80-tal och har, trots stabilt hem och ganska stabil umgängeskrets, vuxit upp med amerikanism, juvenil hedonism och annat som inte är karaktärsdanande, utan närmast motsatsen – en selektiv dekadens som stundtals tog alltför mycket utrymme. I min gymnasieklass var snittbetyget säg 18,3, men cirka 50% provade också hasch och drack sig drucken åtminstone varannan helg. Jag har därför en ganska avslappnad syn på dekadens, inklusive musik, och det är inget jag säger för att kokettera, utan för att det är så det är från mitt perspektiv. Dock, som jag påpekade i Under omprövning-recensionen, så är det viktigt att ta ansvar och erbjuda värdehierarkier och virtus som komplement eller rentav substitut för det juvenila och puerila.

   Reply
   • 6 Jan Olof Bengtsson March 3, 2012 at 4:55 pm

     Jag förstår. Jag växte ju upp mitt under och i efterdyningarna av 68 och hippie- och motkulturrörelserna: även om jag var relativt förskonad från dem, var det naturligtvis en del som inte gick att undvika. Eftersom jag på åttiotalet var absorberad i vad jag hoppades kunde utvecklas till en genuin, kreativ konservativ förnyelse, tog det ett tag innan jag upptäckte att situationen inte hade förbättrats, i de avseenden du beskriver, för den efterföljande generationen av ungdomar. Men på nittiotalet, när 68-vänstern och hippiegenerationen själva tog över makten med Clinton i spetsen, dragande den intellektuellt och allmänkulturellt utarmade och därmed värnlösa borgerligheten med sig inte minst genom att acceptera globalkapitalismen, blev det uppenbart för alla.

     Både ni och jag, och i själva verket alla som är påverkade av modernitetens huvudströmning sedan mycket långt tid, har att brottas med den “lägre romantiken”. Och att framgångsrikt göra det, höja sig över den, är en lång, komplex, och ofta subtil process. Detta innebär inte att man teoretiskt bör acceptera estetisk eller annan här relevant relativism. Men vad jag här vill säga är alltså framför allt att jag förstår dig, i synnerhet som du visar dig medveten om problematiken.

     Jag ska försöka posta något karaktäristiskt sjuttiotalsdekadent – eller egentligen nittonhundratalsdekadent – nu som du inte kommer gilla, men som kanske tydliggör det sätt på vilket en linje av dekadensen kontinuerligt accelererar, om än uppblandat med relativa harmlösheter, från jazz och soul och blues över rock till disco till hiphop och gangsta rap och var är vi idag? Även Ferry laborerar ju f.ö. ofta medvetet och utstuderat med tidstypisk dekadens.

     Men Nietzsche skulle gillat detta lika mycket som “vi”. Det är vad han förespråkade. Wagners Liebestod och Nietzsche är samma dekadens, närmare linjens början – detta hör till det mest centrala jag försöker klargöra. Eller snarare, eftersom det ju på ett plan är uppenbart: jag försöker klargöra den fulla innebörd av detta, som blir omöjlig att förstå för den vars perspektiv och sensibilitet på det hela taget är formad av och begränsad till romantiken.

     Estetiskt kan det uttryckas så beundransvärt och övertygande, ibland bara förföriskt, men in några fall också så partiellt giltigt eller delsant (och detta är, som jag brukar framhålla, i själva verket inte alls svårt att förklara i estetisk-filosofiska termer), att vad som normalt ändå skulle ha kunnat förstås av den större och djupare historiska dynamikens sammanhang döljs eller anses kunna bortses från. Dionysos härskar. Så här var det på sjuttiotalet – där det alltså också redan fanns metal o.s.v. – och alla påverkades av det. Var och en måste arbeta utifrån, eller inifrån, sin egen kulturella betingadhet.

     Reply
4. 7 Swedish Dissident March 4, 2012 at 9:59 am

   Det ser jag fram emot. Ett annat förhållningssätt – som du självfallet är införstådd och bekant med – är att varje gång som dekadensen blir central, för att inte säga överordnat det mesta annat, så är en högkultur/civilisation på väg mot vägs ände. Det signalerar ett mer cykliskt än ett linjär-genealogiskt historieperspektiv.

   Med tanke på hur illa det är ställt så krävs det hur som haver radikala motvikter – inte bara konservativa i den meningen att de bromsar upp de degenererande processerna. Samtidigt är det naivt att tro att det ska gå att göra alltför mycket på en gång, varför jag själv försöker fokusera på mer enkla och definitivt världsliga saker, men profana i en positiv mening, som att dricka måttligt eller inte alls, läsa böcker och motionera. I dag befinner vi oss i ett läge där även de med stabila familjeförhållanden och dito arbeten knappt går att skilja från lägre strata – det är en närmast amorf massa med små gradskillnader. Alla kan inte bli medvetna om sina betingelser och böjelser och agera, men betydligt fler kan och måste bli det.

   Reply