Jan Olof Bengtsson

Fastän alla monader icke är ”andar” i inskränkt mening, instämmer Renaut med Hegel och Strawson i att för Leibniz “le réel a la structure de l’esprit [i inskränkt mening]”, emedan dessa andar “parmi toutes les catégories que nous employons…constituent le modèle de la monade le plus approché et le plus commode”. [L’ère de l’individu, 135.] Det kan icke betvivlas att Leibniz genom att etablera att verklighetens och andens struktur är densamma “contribue à éliminer l’idée d’une extériorité en soi du réel par rapport à la rationalité et, en ce sens, s’inscrit dans le mouvement qui culminera chez Hegel à travers l’avènement du concept comme loi même du réel”. [Ibid.]

Men Renaut bestrider, contra Heidegger, att denna begreppets triumf också är subjektets, att detta tänkande av substansen som subjekt i termer av begreppslighet innebär en subjektivitetens triumf över verkligheten. Begreppets filosofi är helt enkelt inte en subjektets filosofi. Tvärtom gör Renaut gällande att monaderna överhuvud knappast kan sägas vara subjekt hos Leibniz, ja rentav att “la monadologie leibnizienne s’aquitte d’une destruction de l’idée de sujet“. [Ibid.]

Den gör det för det första genom att den transparenta “auto-réflexion” som alltifrån Descartes’ cogito-princip definierade subjektiviteten ifrågasätts genom den opacitet som introduceras genom föreställningen om “petites perceptions”, enligt Renaut en “véritable émergence philosophique de l’idée d’inconscient”. [Ibid.] För det andra, och allvarligare, menar Renaut att den gör det genom att till och med förneka subjektiviteten som “auto-fondation”, autonomi och självbestämning. Ty den ordning, som etablerar och reglerar monadernas inbördes förhållande

“ne peut en aucun cas être conçu comme auto-institué par de quelconques sujets entendus comme les fondements de ce qu’ils s’imposent les uns aux autres: les monades n’ayant point de fenêtres, l’idée même d’une causalité horizontale entre elles se trouve en effet exclue. L’indépendence ontologique entre les monades finies annule toute possibilité de concevoir que le moindre ordre soit introduit au sein du réel par imposition humaine de certaines règles limitant la spontanéité des individus”. [Ibid. 137.]

Denna ordning är istället uteslutande Guds preetablerade harmoni, som är inskriven i de formler som programmerar monaderna själva och deras utveckling:

“En ce sens, la liberté leibnizienne – dont on sait déjà avec quelle ironie en parlait Kant – n’est donc nullement auto-nomie, soumission à une loi que l’on s’est soi-même donnée, elle est seulement accomplissement par chaque monade de la loi constitutive de son être, auto-déploiment de sa déterminité propre et non pas auto-determination: la loi qui organise le réel précède toute décision, et loin que ce soit la volonté qui pose cette loi, c’est la loi immanente au réel qui s’actualise à travers le surgissement de telle ou telle monade et de ses ‘volontés’.” [Ibid. 138.]

Av dessa skäl har subjektiviteten hos Leibniz enligt Renaut förlorat all sin väsentliga betydelse, och friheten kan inte längre förstås som den allmänna subjektivitetens autonomi utan endast som individens oberoende. Därigenom uppvisar Leibniz’ filosofi på ontologins plan exakt detsamma som det Tocqueville på politikens plan benämner och analyserar som den självtillräckliga, oberoende, intersubjektivitets-, kollektivitets-, kommunikations-, konsensus- och kontraktsupplösande individualism där all ordning och överensstämmelse är att hänföra till “la logique interne du système”. [Ibid. 139 f.]

Med Leibniz har alltså enligt Renaut samtidigt subjektiviteten och intersubjektiviteten upplösts. Genom den ontologiska grundläggningen av individualismen har också dess etiska legitimitet etablerats. Vi finner en metafysisk tillspetsning och därmed i väsentliga avseenden en förändring av vad Weintraub analyserade som individualismen, såväl som av den lockeska och senare liberala läran om egen- och allmänintressets förening:

“[C]‘est à travers le repli sur soi et le fait de ne se soucier que de soi-même, par la culture de son indépendance et la soumission à la loi de sa nature (=à la formule qui le caractérise), que chaque individu contribue à manifester l’ordre de l’univers, l’harmonie et la rationalité du Tout. Pour la premiere fois, il n’y a plus de contradiction insurmontable entre le souci de soi…et l’affirmation de la rationalité du Tout…Telle est l’invention propre, géniale, de Leibniz: celle d’une structure intellectuelle nouvelle qui fait émerger les valeurs de l’individualisme (indépendance) en les rendant compatibles avec l’idée d’une rationalité du réel.” [Ibid. 140 f.]