Individen, atomen och det unika

Den engelska empirismen hade med Berkeley drivits i riktning mot en av de nya typerna av idealism, men Hume stod lika långt från materialismen som från idealismen.

Den engelska filosofins alltmer radikala koncentration, i occamismens efterföljd, på den strikt individuella mångfalden som verklighetens grundkonstituent stod i överensstämmelse med en tendens inom den klassiska fysik som vid denna tid sökte förstå ett mekaniskt universum i termer av de allmännaste matematiska lagarna: den alltifrån renässansen åter framträngande, nyuppväckta antika atomismen. Detta alltså med hänsyn till individualiteten som sådan: empirismen hade ju med Berkeley drivits i riktning mot en av de nya typerna av idealism.

I ordet atom finner vi ju den grekiska motsvarigheten till ordet individ: den odelbara enhet som är materiens och verklighetens minsta och yttersta beståndsdel. Gideon Frudenthal har belyst sambandet mellan den naturvetenskapliga och den samhällsvetenskapliga atomismen i sitt verk Atom und Individuum im Zeitalter Newtons: Zur Genesen der mechanistischen Natur- und Sozialphilosophie (1982). Demokritos’ atomism var en materialism. I främst Cusanus’, Leibniz’ och Berkeleys system hade nu utvecklats vad som i viss mån (skillnaderna mellan dessa är ju som vi sett stora, och i Leibniz’ fall uppvägs individualismen i hög grad – om det än, som vi sett, är omstritt exakt i vilken grad och på vilket sätt – av förnyad “traditionell” generalism) kanske kan betecknas som en partiell motsvarighet. Men för den klassiska fysiken och den radikala upplysningen kunde även den materialistiska atomismen åter framstå som plausibel, och förenlig med de nyuptäckta matematiska lagarna.

Tage Lindbom, som i stort sett endast kan finna det individuella på det materiella planet, och där ofta som någonting problematiskt och splittrande, finner, också han kopplande den fysiska atomismen till den mänskliga jagiskheten, att sekulariseringen ytterst härrör ur “den skepsis, det systematiska tvivel och den pockande jagiskhet, vars högsta form är atomismen” i betydelsen av den “existentiella evighetslära, som Epikuros grundar på föreställningen om den oförstörbara och odelbara atomen som tillvarons grundsten”, och som återupplivad av Diderot och andra ger “agnostiker, ateister, forskare och filosofer fria händer”. [Den gyllene kedjan (1984), 76.]

Viktigt att lägga märke till är att “individ” i den filosofiska atomismen antar en betydelse som går utöver vad som etymologiskt ligger i själva ordet. Avskalat ytterligare konnotationer betyder det ju endast det odelbara. Utifrån denna betydelse skulle atomerna tänkas som identiska. Men detta skulle leda till de filosofiska svårigheter som såväl Demokritos i vad gäller den materialistiska varianten som Leibniz i vad gäller den idealistiska framhållit. [En fysikers synpunkter på frågan om atomernas individualitet: Hans Günther Dosch, “Sind Atome Individuell?”, i  Boehm & Rudolph, Hg., Individuum: Probleme der Individualität in Kunst, Philosophie und Wissenschaft (1994).] I ordets direkta betydelse ligger icke vad individualitetens eller individualismens filosofi vid det här laget under lång tid, och med väsentliga föregångare redan under antiken, velat försvara gentemot den ensidiga generalismen, d.v.s. det som språket med sina otillräckliga resurser försöker förtydliga som det unika eller det singulära. Men å andra sidan var hade en sådan betydelse givits ordet atom redan av Demokritos själv. Hans atomer är individuella i den betydelsen att alla är olika varandra, att var och en av dem i sin särprägel och egenart äger egenskaper som ingen annan äger, som den är ensam om.

Samtidigt som den fysiska atomismen återkommer (och med tiden tänker atomerna icke som alla identiska men ej heller som alla unika), börjar termen individ alltmer överföras till subjektivitetens plan, alltmer användas om den mänskliga individen, ja som synonym till person. Under det den fysiska atomen betecknas med just det grekiska ordet, erhåller den latinska motsvarigheten alltmer den betydelse Weintraub betonar med hänvisning till en människa eller ett mänskligt subjekt som avgjort vunnit i individuellt rörelseutrymme sedan medeltiden började tillämpa bestämningen på det mänskliga personskapet.

Individ kan nu i regel inte längre, framhåller Günther Wenz, betyda den fysiska atomen, “sondern nur jenes einzigartige und unersetzbare Einfache heissen, welches ein selbstbewusstes und selbsttätiges Ich-Subjekt ist. Entsprechend ist die Individualitätsthematik in der Neuzeit aufs engste mit dem Problem der Subjektivität verbunden”. [I Frank/Haverkamp, Hg. Individualität (1988), 123; jfr Franks egen inledande uppsats i samma volym, ’Subjekt, Person, Individuum’, s. 3: den förändring i språkbruket som (“vermutlich”) ägde rum under “der ‘Sattelzeit’ (1750-1800)”, innebar att “unter ‘Individuum’ nicht länger mehr ein unspaltbar kleines Einzelding, sondern ein Einzelsubjekt zu verstehen ist”.]

När just vid denna tid i sin kamp för kvinnans förbättrade ställning Mary Wollstonecraft utspelade individbegreppet mot de till det manliga och det kvinnliga knutna identiteterna och rollerna, finner vi väl både betydelsen av den rationalistiska likheten och allmänheten i insisterandet på rättigheterna och av unikt självverksamt subjekt. Men i insisterandet på att väsentliga var individen och icke könet blir väl också själva uniciteten i den senare betydelsen främst en allmän bestämning: alla individer är lika i det de alla är unika. Ändå är vi nu redan framme vid romantiken, där tonvikten på unicitetens positiva innehåll slutligen helt tog överhanden och även könsskillnadens, könssärartens, betydelse för detta kom att ofta mycket starkt, om än på nytt sätt, betonas.

0 Responses to “Individen, atomen och det unika”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi