Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 8

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 1

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 2

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 3

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 4

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 5

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 6

Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 7

Liedman framlyfter Aspelins tidiga Historiens problem (1926), som, med Aspelins egna ord, försöker ”komma till rätta med den historiska begreppsbildningens egenart och att förstå den historiska utvecklingens problematik”, och som ”pläderar för en humanistiskt orienterad filosofi, som anknyter till sociologiska fakta och på samma gång tar hänsyn till de individuella faktorernas roll i historien”. Schmidt refererar Aspelins i senare verk formulerade uppfattning på följande sätt:

”[Aspelin säger] att man måste ta hänsyn till nationalekonomin, juridiken, statsvetenskapen, religionen och skönlitteraturen när man studerar de moraliska och politiska idéernas historia. ’Lärdomshistorien och filosofiens historia måste’, säger han, ’mötas i en allmän idéhistoria, som behandlar tankelivet i hela dess utsträckning’. På ett annat ställe tillägger han att idéhistoriens speciella forskningsfält ligger på gränsen mellan filosofins och fackvetenskapernas historia. Där väcks en rad intressanta frågor som ingen av dessa forskningsgrenar för sig kan besvara på ett tillfredsställande sätt. Tre av de viktigaste gäller vetenskapens påverkan på filosofin och omvänt filosofins påverkan på vetenskapen i en bestämd period, samt bådas inverkan på det övriga samhället, utanför akademin, inom politiken, litteraturen, religionen, ja, som Aspelin uttrycker det, i ’den värld där den allmänna opinionen skapas’. Men det finns även en fjärde viktig fråga. Den gäller förhållandet mellan dessa ömsesidiga påverkningar och samhällets materiella grundvalar. ’Idéhistorien blir en skäligen ofruktbar disciplin’, säger Aspelin, ’om man isolerar den från den allmänna samhällshistorien’.”

Håller man sig till dessa formuleringar, är det ett program som till alla delar är rimligt och kan försvaras inom ramen för det existerande universitetets av praktisk nödvändighet bestämda ämnesstruktur. Aspelins betoning av begreppsdefinitioner och –distinktioner i samband med det historiska studiet förefaller mig också helt central för den idéhistoriska vetenskapen, och att den också uppfattats så och förblivit det bekräftas enligt Liedman av Henrik Björcks iakttagelser. Däremot är allt detta i sig otillräckligt för den fördjupade teoretiska och filosofiska förståelsen som historikern på något sätt måste försöka tillägna sig och tillämpa inom de givna institutionella ramarna.

På annat håll framlägger ju också Aspelin sin egen större och mer allmänna tolkning och förståelse av historien. Även hos honom visar sig givetvis filosofin oskiljaktig från det historiska studiet. Göteborgarnas ideologikritik har emellertid i linje med den allmänna utvecklingen av först marxismen och sedan postmarxismen rört sig bort även från de stora, sant filosofiska hegelianska sanningarna i den marxistiska humanismens tidigare så blomstrande skola, som på vissa verklighetsnivåer rymmer sanningsmoment helt överensstämmande med idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen sådana jag anser att de kan och bör försvaras även som relevanta för den human- och historievetenskapliga förståelsen.

Centrala stycken av Aspelins humanistisk-filosofiska idéhistoria kan dock fortfarande frigöras från den sentida göteborgska linjen, och skulle i stället kunna kopplas till en teoretiskt återuppstramad variant av den vidare lundensiska traditionen. Att den lundensiska filosofihistorien, sådan den idag fortlever som en del av idéhistorien, kan samtidigt bejakas i sin grundinriktning och modifieras i sin övergripande historiesyn bekräftas i viss mån av den som idag är dess främste bärare även om dennes rörelse utöver marxismen överhuvudtaget för honom vare sig inneburit något mer framträdande bevarande av den genuint (hegelianskt) dialektiska marxismens insiker eller någon rörelse i riktning mot den mer fullständig dialektiska helhetens förståelse utanför de marxistiska ramarna: ”Den lundensiska profilen markerades…ytterligare”, skriver Liedman, ”genom att Svante Nordin knöts till institutionen [avdelningen för idéhistoria]. Han är visserligen för ung för att ha haft Aspelin som lärare, men han är filosofihistoriker ut i fingerspetsarna.”

Liedman nämner inte hur profilen samtidigt modifierats. Nordins tidiga historiematerialism och gramscianism i framför allt Historia och vetenskap ligger visserligen vid sidan vid den mer fullständigt genomförda hegelianska linjen i den marxistiska humanismen, men förenades å andra sidan redan vid denna tidpunkt med ett utommarxistiskt humanistiskt arv med filosofiska rötter i en filosofisk hermeneutik, och gjorde detta på ett sätt som väl i viss mån skilde sig såväl till innehåll och åskådningsmässigt resultat från de stora och kända inympningarna av  utommarxistiskt tankegods i den marxistiska humanismens tradition som samtidigt kvarhöll den hegelianska dialektiken i striktare form, inympningar som i högre grad begränsade sig till fenomenologin och existentialismen.

När man idag läser om Historia och vetenskap är det snarast kontinuiteten som är påfallande. Boken är till stor del en uppgörelse med vissa former av marxisms – främst Althusserskolans – specifika vetenskaplighetsanspråk. Idag framstår det alltmer som att den humanistisk-filosofiska kärnan är vad som binder samman och skänker enhetlighet åt den lundensiska traditionen från tiden långt före Aspelin fram till Nordin. Samhällsperspektivet från Aspelin kvarstår som en del av den allmänkulturella kringsynen och karaktäristiska idéhistoriska bredden. Den välgrundade och självklart bestående giltiga oppositionen mot nypositivismen kvarstår, såväl som vad som kanske kan kallas den allmänna teoretiska medvetenheten, men den senare är av ett vidare humanistiskt-filosofiskt slag som helt skiljer sig från den postmarxistiskt självupplösande ideologianalysens.

Det ”pessimistiska” förnuftets försvar, sådant det gestaltat sig som Nordins i konkret historiografi om än ej i genomförd utförlig teoretisk och filosofisk  formulering realiserade version av den lundensiska traditionen prisger visserligen den filosofiskt viktigaste marxistiska utvecklingslinjen. Men den utgör förvisso, och är avsedd att utgöra, en kritisk front såväl mot den dominerande mer rigida och begränsade marxismens vetenskaplighetsanspråk (den viktiga uppsats i Det pessimistiska förnuftet som behandlar detta är ursprungligen publicerad bara två år efter Historia och vetenskap och fullföljer dess huvudtemata) som mot postmarxismens och postmodernismens fragmenterade och inte bara ateoretiska utan alogiska och i varje mening irrationella relativism.

Denna utveckling, i förening med det inte bara i Uppsala utan även i Lund och delvis tidigare i Stockholm vidareförda och på ytterligare andra sätt kompletterade arvet från den nordströmska traditionen såväl som med de kompletteringar jag här endast i knappaste antydningsform anfört eller rentav bara implicerat, öppnar en såväl teoretisk som praktisk väg för den svenska idéhistoriska vetenskapen på vilken jag tror att det är möjligt att med framgång vandra vidare. Och fastän rörelseriktningen för närvarande i mycket är en annan, bör det förvisso med fördel ske med samma grad av både vitt och djupt engagemang som hittills enligt samstämmiga vittnesbörd under lång tid präglat de ledande ämnesrepresentanterna. I bidragen av såväl ideologianalysens försvarare som av dess motståndare, visar, tror jag, i själva verket Göteborgsinstitutionens jubileumsskrift med all tydlighet att inte bara en sådan alternativ väg utan också en sådan grad av engagemang är en nödvändighet.

Denna härmed avslutade serie inlägg är alltså en lätt bearbetad version av en opublicerad uppsats från slutet av 1990-talet. Diskussionens begränsning i vad gäller teoretiska – och ateoretiska – riktningar förklaras dock inte enbart av tidshorisonten utan är i än högre grad betingad av textens fokus på Göteborgsinstitutionens jubileumsskrift.

0 Responses to “Teori i svensk idé- och lärdomshistoria, 8”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi