Tage Lindbom: Omprövning

Norma, 1983

Från baksidan:

LindbomSocialismen vinner ständigt nya proselyter. Men det finns människor, som levat under de röda fanorna under avsevärd tid men som efter noggrann självprövning lämnat denna tankevärld och gjort detta ej på grund av uteblivna förväntningar utan på grund av att det grundfalska i socialismen till slut blivit uppenbart.

Tage Lindbom berättar om sitt liv och om sin utveckling från ateistisk socialism till tron på en gudomlig ordning.

Fil. dr Tage Lindbom var till år 1965 chef för Arbetarrörelsens arkiv och hade bakom sig ett närmare fyrtioårigt liv i svensk arbetarrörelse. 1962 publicerade han boken Sancho Panzas väderkvarnar, som blev inledningen till hans uppgörelse med den förhärskande samhällsuppfattningen. Han har i sin fortsatta publicistiska verksamhet framförallt behandlat andliga och samhällskritiska ämnen och framstår som en av landets mest klarsynta filosofer.

JOBs kommentar:

Det var den upplevda kortheten och otillräckligheten i dessa memoarer som var bakgrunden till de regelbundna mötena med Lindbom under andra hälften av 90-talet: det önskades att Lindbom skulle berätta mer om sitt liv. Vid dessa möten gjordes inspelningar av Lindboms betättande, och här finns material för den biografi som förr eller senare måste skrivas och redan vid denna tid diskuterades. Men självklart är också Omprövning av stort värde. I den återfinns bl.a. den skildring av Lindboms andliga uppvaknande i katedralen i Chartres som jag tidigare citerat. De djupa andliga grunderna för avståndstagandet från socialismen (och hela moderniteten) förtydligas genom bokens självbiografiska perspektiv.

2 Responses to “Tage Lindbom: Omprövning”


  1. 1 Den Väldige October 26, 2013 at 10:32 pm

    Med anledning av denna bloggpost skulle jag vilja försöka formulera några frågor till JOB, och jag vill då först skissera bakgrunden, eller bakgrunderna:

    Jag har fått uppfattningen, riktig eller inte, att Lindbom gick från ateism till gudstro genom kristendom och sedan gick över till en islamsk mystisk tradition: sufismen.

    Det första jag undrar är: beskriver och förklarar Lindbom någonstans varför han tydligen upplevde kristendomen, som ju är den lokala och traditionella religionen inom vår kulturkrets, som ofullständig, inte användbar eller liknande?

    Det andra jag undrar är, varför gick han till just islam/sufismen? Det vill säga, har han klart uttryckt detta? (För båda frågorna undrar jag också om han i sådana fall gör det i någon av de böcker som anmälts här.)

    Jag har också fått uppfattning av JOB själv är mystiker, men inte kristen utan hinduisk eller närmare bestämt vedisk. Anledningen till detta, uppfattar jag, är att JOB menar att räddningen av Västerlandet, om denna alls är möjlig, på något sätt, vid sidan av direkt politiskt agerande och liknande, måste gå via det vediska då där finns kvar en direkt och levande andlig tradition och praktik som skulle gått förlorad inom kristendomen. Ett slags renovering av det andliga i väst kan då via den vägen på något sätt kanske komma till stånd. (Jag ber att få bli rättad på de punkter jag missförstått hela saken.)

    Mot ovan skisserade beskrivning av JOB ur en viss aspekt skulle jag, som själv är kristen, vilja ställa några frågor som liknar de jag ställt om Lindbom:

    För det första: Vad är det som gör att du inte finner det möjligt att hitta eller hitta tillbaka till något slags levande kristen tradition och inifrån den verka för att levandegöra det andliga?

    För det andra: Jag kan ha fel, men mitt intryck är att många andra i den, som jag uppfattar det, ytterst lilla svenska krets av egentliga konservativa, antingen är ateister, eller ansluter sig till andra religioner än kristendomen. T.ex. islam, vanligen då sufism eller liknande. Är detta möjligen riktigt?

    Frågan då: Om det är så, ligger det ändå inte en stor fara i detta? Jag accepterar visserligen andliga riktningar av mer mystisk karaktär från alla religioner, och är klar över att dessa ofta ligger närmare varandra än “den vanliga religionen” avsedd mer för massan, och att det på (mycket) lång sikt kanske kan ligga något avgörande konstruktivt i den samverkan som småningom kan uppstå mellan mystiker från olika religioner.

    Men ändå, på kortare sikt: Om nästan inga personer av seriositet ägnar sig åt den lokala traditionella religionen, i detta fall kristendomen, kan inte det vara/bli ett tecken i sig på det som brukar beskrivas ungefär som:

    Om du lägger ner ditt svärd tar någon annan upp det.

    Och är då inte detta mycket farligt?

    Exempelvis genom att, vad vi kan kalla vulgärislam, passar på att kraftigt ta mark, då de tydligt kan se att kristendomen har övergivits av nästan alla de lokalt boende människor som är något att räkna med. Och är det inte just det som sker inför våra ögon?

    • 2 Jan Olof Bengtsson October 28, 2013 at 3:40 pm

      Har svarat i separat inlägg.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi