Svar till “Den Väldige”
Nätpseudonymen “Den Väldige” ställer ett antal frågor med anledning av min post i kategorin References om Tage Lindboms korta självbiografi Omprövning; liksom många andra av hans kommentarer är de värda ett separat inlägg, trots att jag denna gång finner frågorna svåra att besvara.
–
Med anledning av denna bloggpost skulle jag vilja försöka formulera några frågor till JOB, och jag vill då först skissera bakgrunden, eller bakgrunderna:
Jag har fått uppfattningen, riktig eller inte, att Lindbom gick från ateism till gudstro genom kristendom och sedan gick över till en islamsk mystisk tradition: sufismen.
Det första jag undrar är: beskriver och förklarar Lindbom någonstans varför han tydligen upplevde kristendomen, som ju är den lokala och traditionella religionen inom vår kulturkrets, som ofullständig, inte användbar eller liknande?
Det andra jag undrar är, varför gick han till just islam/sufismen? Det vill säga, har han klart uttryckt detta? (För båda frågorna undrar jag också om han i sådana fall gör det i någon av de böcker som anmälts här.)
Lindbom gick, inspirerad av Kurt Almqvist, direkt till den s.k. traditionalistiska skolan, där han blev initierad av Frithjof Schuon. Det innebar inte att han därefter betraktade kristendomen som “ofullständig, inte användbar eller liknande”. I nästan alla hans böcker hänvisar han huvudsakligen till kristendomen, i enlighet med traditionalismens uppfattning om exoterikens delvis s.a.s. geografiska betydelse. Han skrev ju i första hand för en svenskspråkig och i stor utsträckning kristen läsekrets. Först i hans sista i livet utgivna bok, Västerlandets framväxt och kris, bör den med Lindboms tidigare verk förtrogne kunna urskilja vissa historiska tolkningar som antyder en uppfattning om kristendomens otillräcklighet som västerländsk exoterik. Hänvisningar till islam och sufismen förekommer i de flesta av hans böcker efter omprövningen, liksom till vedanta o.s.v. Anledningen att han i den traditionalistiska skolan mottog esoterisk initiering i sufismen var utan tvekan just mötet, via Almqvist, med Schuon. Den posthuma volymen I Frithjof Schuons fotspår, med utmärkt och mycket utförlig inledning av Ashk Dahlén, behandlar uteslutande Schuon.
Jag har också fått uppfattning av JOB själv är mystiker, men inte kristen utan hinduisk eller närmare bestämt vedisk. Anledningen till detta, uppfattar jag, är att JOB menar att räddningen av Västerlandet, om denna alls är möjlig, på något sätt, vid sidan av direkt politiskt agerande och liknande, måste gå via det vediska då där finns kvar en direkt och levande andlig tradition och praktik som skulle gått förlorad inom kristendomen. Ett slags renovering av det andliga i väst kan då via den vägen på något sätt kanske komma till stånd. (Jag ber att få bli rättad på de punkter jag missförstått hela saken.)
Mot ovan skisserade beskrivning av JOB ur en viss aspekt skulle jag, som själv är kristen, vilja ställa några frågor som liknar de jag ställt om Lindbom:
För det första: Vad är det som gör att du inte finner det möjligt att hitta eller hitta tillbaka till något slags levande kristen tradition och inifrån den verka för att levandegöra det andliga?
Ja, här måste jag rätta dig. Denna fråga kan jag inte besvara, eftersom det inte alls förhåller sig så att jag inte finner detta möjligt. Frågan beskriver min hållning oriktigt. Jag går ofta tillbaka till levande kristna traditioner och försöker, under urskillning, inifrån dem verka för att levandegöra det andliga.
Däremot är det riktigt att jag tror att en ”renovering av det andliga i väst” kräver en komplettering och modifikation i form av en ny ”vedisk” traditionalistisk impuls, i enlighet med vad jag beskrev under Spirituality på About-sidan i dess första version – vilket också i någon mån är vad som sker idag. Och att jag såtillvida, till skillnad från Lindbom i de flesta av hans verk, finner kristendomen, åtminstone i vissa dominerande tolkningar, ”ofullständig”. Jag har diskuterat dessa tolkningar med viss utförlighet i åtskilliga inlägg i katergorin Philosophy.
För det andra: Jag kan ha fel, men mitt intryck är att många andra i den, som jag uppfattar det, ytterst lilla svenska krets av egentliga konservativa, antingen är ateister, eller ansluter sig till andra religioner än kristendomen. T.ex. islam, vanligen då sufism eller liknande. Är detta möjligen riktigt?
Tyvärr tror jag inte att jag kan svara på denna fråga heller, på ett tillräckligt meningsfullt sätt, eftersom jag saknar den överblick som skulle krävas. “Många” är litet vagt. Utan tvekan finns konservativa som tillhör flera olika religiösa och andliga traditioner, såväl som ateister.
Frågan då: Om det är så, ligger det ändå inte en stor fara i detta? Jag accepterar visserligen andliga riktningar av mer mystisk karaktär från alla religioner, och är klar över att dessa ofta ligger närmare varandra än “den vanliga religionen” avsedd mer för massan, och att det på (mycket) lång sikt kanske kan ligga något avgörande konstruktivt i den samverkan som småningom kan uppstå mellan mystiker från olika religioner.
Men ändå, på kortare sikt: Om nästan inga personer av seriositet ägnar sig åt den lokala traditionella religionen, i detta fall kristendomen, kan inte det vara/bli ett tecken i sig på det som brukar beskrivas ungefär som:
Om du lägger ner ditt svärd tar någon annan upp det.
Och är då inte detta mycket farligt?
Exempelvis genom att, vad vi kan kalla vulgärislam, passar på att kraftigt ta mark, då de tydligt kan se att kristendomen har övergivits av nästan alla de lokalt boende människor som är något att räkna med. Och är det inte just det som sker inför våra ögon?
Inte heller dessa frågor kan jag, är jag rädd, besvara tillfresställande, åtminstone inte utan vissa tydliggöranden från din sida. Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ”vulgärislam” då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition? I så fall håller jag inte med, bl.a. men inte enbart p.g.a. den nämnda ”ofullständigheten”.
Den kristna traditionen rymmer utan tvekan ett värdefullt kulturellt och andligt arv som västerlandet har att förvalta. Detta står på intet sätt i motsättning till den av mig försvarade kompletteringen och modifikationen. Den kristna ortodoxin innehåller åtskillda välkända, i dogmatikens form fastslagna lärosatser, men redan den, och naturligtvis i än högre grad kristendomen i vidare mening, uppvisar historiskt ett stort utrymme för olika tolkningar. Du är alltså kristen, och du menar såvitt jag förstår att jag bör begränsa mig till kristendomen p.g.a. hotet från vulgärislam. Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.
Det intryck jag får är att din argumentation mot Lindboms och min inriktning bestäms huvudsakligen av politiska överväganden, och väl i någon mån därmed sammanhängande kulturella (av detta skäl placerar jag detta inlägg i kategorin Politics). Du säger ingenting om kristna religiösa, teologiska eller andliga sanningsanspråk gentemot Lindbom eller mig. Men borde det inte, när du säger att du är kristen, utöver vulgärislams hot och den blotta kristna historiska dominansens fakticitet under de senaste tusen eller drygt femtonhundra åren beroende på var vi befinner oss (”den lokala traditionella religionen”), hur betydelsefull denna fakticitet än är för konservativa historicister, finnas också något distinkt positivt värde som gör att enligt dig andligheten uteslutande bör levandegöras i kristendomens form? Först när jag ser hur du svarar på dessa frågor kan jag försöka vidareutveckla mitt svar.
Jan Olof Bengtsson 
Vad rekommenderar du som en introduktion till gnosticismen? Vilka är de bästa utgåvorna av de gnostiska skrifterna?
Du har en märklig pseudonym, men dina kommentarer och frågor är bra (med undantag, enligt min mening, för den om Milton Babbitt…). Är de så fruktansvärt farliga och kontroversiella att det är otänkbart att du, i enlighet med mina förslag på Comments-sidan, skriver under eget namn eller ens privat talar om för mig vem du är?
Vänligen tack för svar, rättelser, bekräftelser, kommentarer och motfrågor!
Angående Lindbom fattar jag ditt svar som att det helt enkelt var en tillfällighet att han, när han efter sin inledande andliga väckelse gick från det främst exoteriska till det snarare esoteriska, kom i kontakt med Almqvist som ledde vidare till Schuon. Det var alltså inte fråga om något särskilt missnöje med kristendom i sig, eller att någon särskild lockelse till islam/sufism drev processen, det var snarast, och kanske framför allt, det personliga mötet som gjorde att han tog denna riktning. (Allt detta kanske beskrivs och förklaras i hans böcker.)
Utifrån sett kan jag känna att processen i sådana fall inte är förvånande då de flesta med någon form av “andlig instinkt”, om uttrycket tillåts, säkert själva har känt i otaliga sammanhang att de andliga batterierna inom kristendomen mycket länge varit dåligt laddade, medan fallet inte varit så inom många andra stora religioner, varför dessa givetvis känts mer angelägna att närma sig på djupet för den utpräglade sökaren.
När det gäller JOB själv, och jag inser att min fråga på ett sätt kan ha varit lite väl personlig för att ta i plenum (tack för särskilt visat tålamod i denna svarsdel), är jag mycket glad åt första delen i svaret. Jag är alltså glad att jag blir rättad helt enkelt. Det var ju också lite uppmuntrande att jag tydligen förstått saken rätt angående JOB:s uppfattning om vikten av vedisk impuls.
Angående det som avslutar avsnittet, alltså “ofullständighetsfrågan”, är jag givetvis intresserad av att försöka förstå vad det är JOB känner som bristfälligt. (Nej, inte för att hitta något att kritisera om någon trodde det, utan för att försöka förstå ståndpunkterna och inställningen.) Dock är jag tacksam för några länkförslag angående den saken då jag inte riktigt vet vilka inlägg inom nämnd kategori som stämmer in på det vi pratar om just nu.
Jag undrar också om det är möjligt att få en mindre antal länkförslag angående detta för att få lite starthjälp i det eventuella svaret:
“Jag måste fråga: vilka specifika kristna läror är det du tror på, och som du menar att jag måste eller åtminstone bör omfatta? Om du läser inläggen i kategorin Philosophy som berör dessa ämnen kan du, tror jag, få en ungefärlig uppfattning av vilken grad av precision det är jag efterlyser i svaret på denna fråga.”
Slutligen skulle jag vilja säga det nog inte var så att jag menar det är någon specifik kristen lära du bör eller måste omfatta, utan det handlar mera om att jag försöker förstå varför den kristna läran inte framträder mer än den gör på din blogg jämfört med hur mycket västerlandets kultur representeras i form av musik, konst och politik. Något sådant tror jag. Jag tror kanske heller inte att jag har några sanningsanspråk gentemot dig och Lindbom. Det är självklart möjligt att jag lider av en sådan förmätenhet utan att vara klar över det själv, men på ett medvetet plan kan jag inte förnimma detta när jag sitter här och försöker svara.
Nu ser jag att jag glömt svara på detta:
“Menar du alltså, trots att du accepterar allt det du beskriver i första stycket här, att man inte bör hänvisa till andra traditioner än den kristna eftersom ‘vulgärislam’ då tar mark, att man av detta skäl uteslutande måste levandegöra det andliga utifrån en kristen tradition?”
Det kan man kanske tro, men som du förhoppningsvis anat är det inte riktigt så jag menar. Här kan jag kanske inte ge ett riktigt precist svar, men på något sätt handlar det kanske om två nivåer. Mitt intryck, det må vara riktigt eller inte, är att problemet är att det faktiskt kan vara riktigt eller nödvändigt att levandegöra det andliga med hjälp av andra traditioner än den som den egna geografin och traditionen bjuder, men att detta är för svårt att förstå för den genomsnittlige medborgaren, kristen eller ej. Denne tänker och känner, fler och fler menar jag då, att invandrare från islamska länder drar med sig problem, och i många avseenden är det ju också verkligen så, och kan inte skilja på detta och på övergripande behov av andlig förnyelse. Och “Den vanlige” kommer då småningom att opponera sig mer och mer mot detta slags avancerade andliga förnyelse för att i stället hävda mer rigida återgående till traditioner, även andliga, och då kan det bli problem. Dessa problem måste dock på något sätt lösas då den andliga förnyelsen ju är ett uppenbart faktiskt behov för oss här och nu.
Hur man koordinerar denna andliga förnyelse med en mer avvisande praktisk politik mot samhälleliga avarter som kommer genom invandring av muslimer utan synbar andlig höjd är väl egentligen den fråga jag försökte ställa men inte fick fram riktigt, och den fråga/frågor som oroar mig.
(Några frågor kunde jag inte svara på just nu av ren oförmåga och okunskap. I bästa fall kan jag återkomma till dem senare.)
Har svarat i nytt separat inlägg.