Författaren och Nobelpristagaren Doris Lessing har lämnat oss.
Jag minns hur hon lästes av kvinnor i mina föräldrars generation såväl som i fyrtiotalistgenerationen – romanserien som inleddes med Martha Quest (1952), och The Golden Notebook (1962), som idag tycks betraktas som en klassiker.
Hon ansågs feministisk, eller åtminstone det sistnämnda verket ansågs feministiskt, men jag läser nu att hon själv avvisade denna tolkning och i stället lyfte fram bokens allmänna psykologiska problematik. Men framför allt är detta en uppgörelse med kommunismen, som hon själv tidigare bekänt sig till.
Doris Lessing 2006 (Foto: Elke Wetzig)
Själv läste jag henne först 1980, när Shikasta utkommit. Det var första delen av hennes märkliga Canopus in Argos-serie. Jag måste säga att jag själv i stor utsträckning delade kritikens avvisande inställning till den litterära nyorientering den representerade, och jag orkade inte fortsätta till de följande delarna i serien som utkom i snabb takt under de närmaste åren. Det kändes som en alltför idiosynkratisk vision, det var svårt att få grepp om de djupare och mer allmänintressanta mönster och innebörder som den sannolikt försökte förmedla.
Men jag insåg så småningom att det fanns intressanta dimensioner av den nya romanserien. Framför allt att Lessing i den uttryckte en ny eller fördjupad andlig förståelse, och, såvitt jag uppfattat det, att det var denna som nu, i denna litterära gestaltning, framstod som den djupaste grunden till hennes avståndstagande från marxismen och kommunismen. Jag förstod att det kunde finnas anledning att återvända till detta verk som hon själv inte var främmande för att hänföra till science fiction-genren. På senare år har jag också hört talas om ytterligare vidareutvecklade politiska kommentarer från henne, riktade mot vad vi ofta kallar den politiska korrektheten och analyserande dess natur. Men jag hade inte tittat närmare på och fördjupat mig i detta, lika litet som jag följt hennes författarskap efter Canopus-serien.
Nu lyfter emellertid den utmärkta bloggen Gudomlig Komedi fram några formuleringar av Lessing från senare år, av detta slag. Först idag, när jag får veta att hon vid 94 års ålder gått bort, inser jag att vi kan tänkas stå inför en betydligt större och viktigare författarpersonlighet än vad jag tidigare trodde henne vara. Läs citaten på Gudomlig Komedi.
–
Edit 19/3: Fria Tider uppmärksammar också Lessings bortgång, och har funnit explicit och skarp kritik av feminismen. Även bloggen Kulturkrig, som jag inte tidigare kände till, har hittat ytterligare viktiga citat. Fria Tider har nu också publicerat Gudomlig Komedis inlägg (bloggaren skriver där under namnet Joakim Fredriksson).
Jan Olof Bengtsson 
På rak arm kan jag inte komma på någon annan etablerad och ansedd författare som både gjort upp med ett kommunistiskt förflutet och även, utan minsta omsvep, uttalat sig helt avvisande gentemot den moderna feminismen och dess uttryck.
Jag skulle i det sammanhanget vilja peka på att den moderna feminismens stödjevetenskap är genusvetenskapen, och var och en som tagit sig tid att titta på vad dagens genusvetenskapare egentligen håller på med bör kunna se att det är fråga om ren pseudovetenskap. Den ligger helt i linje med den, för den västerländska samhällsforskningen, så förödande och inflytelserika Frankfurtskolan. Detta eftersom utgångspunkten är att förkasta värderingsfri samhällsforskning. I stället fastställs det ideologiska målet för “forskningen” innan något arbete görs, varefter man inrättar “arbetet” på att komma fram till det som skulle bevisas, och det lyckas då alltid.
Metoderna, om man kan kalla dem för det, är att rycka loss vissa vetenskapliga normala metoder ur sitt sammanhang, sedan omdefiniera vissa nyckelbegrepp intill orimlighet, varefter halvsanningar och utelämnande av fakta kombineras till ett “resultat”.
Varför denna långa utläggning? Därför att jag, med anledning av Lessing “inkorrekta” yttranden, ville försöka passa på att visa att alla politiskt korrekta rörelser fungerar efter samma system: De bygger i hög grad på Frankfurtskolan, och de har alla till sitt förfogande en eller flera stödjevetenskaper som antingen är pseudovetenskaper från början, eller har reducerats till sådana genom de metoder och principer jag anger ovan.
Och Lessing verkar alltså varit en av ytterst få som upplevt och insett de inre sambanden när det gäller politisk korrekthet, och därför uttryckt samma sorts kritik mot fenomenen, i detta fall kommunismen och feminismen, dock, vad det verkar, utan att ha hittat riktigt fram till den gemensamma källan.
Bortsett från det, blir jag som gammal SF-entusiast, givetvis nyfiken på Shikasta som jag inte läst: Detta just för att (nästan) alla kännare som yttrat sig om den på något sätt varit missnöjda med boken. Jag tycker mig, med ledning av denna bloggpost, ana att det i själva verket kanske inte är något fel på den, utan att den bara var obegriplig för de flesta läsare som läste boken när den kom av de skäl som JOB talat om ovan.
För övrigt anser jag givetvis att författarens kön är ovidkommande när det gäller kvalitet, och just därför kan jag kanske få avsluta med att påpeka att den utmärkte SF-författaren Ursula Le Guin nog är inte så lite underskattad. Exempelvis är hennes “The Left Hand of Darkness” ett fullständigt utmärkt verk på flera sätt.
Slutligen undrar jag givetvis, med anledning av de intressanta personliga detaljerna i bloggposten, när JOB skriver sin första memoardel, eventuellt betitlad “En kloakrensares uppväxt”.