Jan Olof Bengtsson

Fria Tider framhåller  det märkliga i att integrationsminister Ullenhag i dagens interpellationsdebatt i riksdagen (nedan) säger att den egentligen ska handla om hur “afrofobi och främlingsfientlighet” ska bekämpas, när interpellationen uteslutande gäller tillförlitligheten av en utredning som regeringen beställt från Mångkulturellt Centrum.

Jag känner, som icke-politiker och utan närmare erfarenhet av riksdagsarbetet, ett behov att utveckla och precisera detta något.

Statsrådets enda uppgift i sammanhanget är väl att besvara den specifika interpellationen? I stället säger Ullenhag efter Ekeroths replik på svaret att “det blev ju ingenting om ämnet. Frågeställningen var vad vi ska göra åt afrofobi, vad vi ska göra åt främlingsfientlighet. Jag misstänkte väl i och för sig att det låg den här frågan bakom, för jag skulle blivit väldigt positivt överraskad ifall det hade varit så att jag hade sett Kent Ekeroth stå i denna talarstol och ta det hot som främlingsfientlighet är på allvar, och fundera på vad kan vi göra för att skapa ett samhälle där vi behandlar människor lika, vad kan vi göra där Kent Ekeroth kan vara lika tydlig och ta avstånd från främlingsfientlighet som han är nu när han hoppar på en enskild forskare.”

Ullenhag går vidare och talar utförligt om och ställer frågor om SD:s politik i detta avseende. Efter en replik där Ekeroth delvis, helt utanför den aktuella debattens ramar, tillmötesgår Ullenhag och svarar på hans från ämnet fullständigt avvikande frågor (han har helt klart ingenting emot att göra även detta), fortsätter ministern att avkräva Ekeroth svar på dessa för interpellationen helt ovidkommande punkter: “Mitt huvudproblem med ditt anförande just nu var att jag ställde frågan: Vad gör vi åt främlingsfientlighet? Vad är svaret från Sverigedemokraterna?”

Han förklarar sig missnöjd med Ekeroths svar och förlorar sig i en lång utläggning om vad han menar vara regeringens förträffliga politik och SD:s undermåliga. Slutligen påpekar Ekeroth att Ullenhag försöker “skifta fokus”. Det är att uttrycka det mycket milt.

Statsrådet svarar: “Sen tycker Kent Ekeroth det är lite jobbigt att jag pratar om afrofobi och främlingsfientlighet och antisemitism, när frågan gällde det! Det var det frågan gällde!” Och: “Mitt problem, Kent Ekeroth, är att ni tar ju aldrig upp en av våra stora samhällsutmaningar. Ni tar ju aldrig upp främlingsfientligheten. Ni tar ju aldrig upp rasismen.” O.s.v.

Hur är detta möjligt? Varför ingriper inte talmannen? Tillåter riksdagens regelverk att en minister på detta sätt använder en interpellationsdebatt, d.v.s. en debatt där det såvitt jag förstår uteslutande är hans uppgift att besvara en specifik interpellation, till att i stället påstå att interpellationen handlar om något annat, och interpellera interpellanten om detta andra? Hur kan talmannen, eller regelverket, tolerera en sådan grad av oordning? Det borde vara en ordningsfråga. I det brittiska parlamentet kan talmannen ingripa i sådana fall.

Det är ju en helt fantastisk brist på disciplin. Jag vet att det är vanligt att riksdagsledamöterna i andra debatter inte svarar på frågor. Men en interpellationsdebatt är ju en mycket precist avgränsad typ av debatt, där det, till skillnad från andra, handlar enbart om just att svara på bestämda, i förväg skriftligt formulerade frågor, och därvid föra en debatt om just dem.

Det är möjligt att jag missförstått något, men det vi ser nedan är inte bara osakligt och ineffektivt, det är löjligt, meningslöst, infantilt. Om det är acceptabelt framstår ju interpellationernas och interpellationsdebatternas demokratiska funktion och värde som helt obetydliga. Går det ofta till så här i riksdagen?

Det finns mycket att säga om det Ekeroths fråga gäller, men det finns ingen anledning för mig att göra det här. Ekeroth lyckas trots allt själv bra med det.