Ursprungligen publicerat 10/10 2010 (Politics)
En nationalistisk kommentator av mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av ett nytt, separat inlägg. Situationen är inte så enkel.
Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet för att också försöka framstå som en bättre version av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.
Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.
Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära, negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.
Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.
Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandringens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.
Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa fenomen. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.
Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.
Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de alltmer uppenbara icke-frihetliga sidorna av dagens finanskapitalistiska globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.
Jan Olof Bengtsson 
Det känns så märkligt att läsa detta, och se att det skrevs redan för fyra år sedan:
“Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa frågor. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.”
Liksom detta:
“För inte minst inför de icke-frihetliga sidorna av dagens globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.”
Det känns så märkligt eftersom jag känner att jag, sedan några år, och utan att ha bråkdelen av den bildning av de debattörer som nämns, ändå haft just dessa sammanhang ganska klart för mig, visserligen utan att kunna formulera dem så precist, men i alla fall.
Hur som helst: jag menar faktiskt att om man ska få något grepp om hur den egentliga konservatismen ska kunna komma tillbaka, vilket den måste, alla andra alternativ är katastrofala, så är det basala just dessa två punkter:
1) Ingen kan tänka på allt, inte ens Burke, och det fundamentala han inte kunde föreställa sig var postnationell kontroll, med massinvandring som centralt instrument vid upprättandet av denna kontroll.
2) Det VI måste tänka på just nu är just att koppla samman en aktualiserad egentlig konservatism med en, som JOB skriver “nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling”.
Jag påstår att hela “programmet” bör vara dessa två punkter, och att allt annat är detaljer och nyanser, visserligen ytterst viktiga detaljer och nyanser, men i alla fall.
(En sådan viktig nyans är att det gäller att få så många som möjligt att förstå att det finns ett ideologiskt och programmatiskt sammanhang mellan alla politiskt korrekta strävanden som massinvandring, (radikal) feminism, motstånd mot katederundervisning, hypning av homosexualitet, skatt på sparande, och så vidare, fyll gärna på själv.)
Vi kommer då till strategiproblemet. Här känns fältet alltjämt ganska fritt, så jag kastar fram några tankar om detta utan direkt sortering:
* Globalisterna/Massinvandringsförespråkarna/De politiskt korrekta (GMD), är likadana som alla andra individer och grupper: Hur mäktiga, företagsamma och inflytelserika de än är så har de en eller annan svag punkt. Dessa punkter måste identifieras, och definieras, så att man lättare kan se hur motståndet ska göras. Detta är ett grupparbete, som såvitt jag förstår, inte har gjorts ännu i någon större utsträckning.
* Följ anklagelsen om den känns igen som tydligt stereotyp. GMD:arna skriver eller säger aldrig något offentligt utifrån ett personligt perspektiv. De kan därför alltid kännas igen genom sina stereotypier, och deras orimliga anklagelser exempelvis “Vad är du rädd för”, som regelmässigt riktas mot feministkritiker, eller anklagelser om fascism, rasism och nazism mot invandringskritiker, avslöjar dem.
* Vänd sedan på anklagelsen och du gör regelmässigt stora fynd: Det är de som anklagar dig för att vara rädd som själva är rädda, livrädda. Det är de som anklagar dig för att vara fascist, rasist eller nazist som är detta eller något liknande själv.
* Informera dig själv, åtminstone hjälpligt, utifrån litteratur av exempelvis det slag som tipsas om på denna sajt och liknande, och undervisa sedan din närmaste omgivning så att du får bort den värsta hjärntvätten i din omedelbara närhet. Detta för din egen sinnesfrid.
* Var inte rädd för att delta i privata och offentliga diskussioner, även under signatur, bara för att du inte “kan allt”. Ingen kan allt. Så fort du har begripit något över huvud taget om faran med politisk korrekthet och nödvändigheten av en återuppväckt/reformerad konservatism, så har du något att tillföra.
Ja, några tankar på kvällen bara. För övrigt är det fundamentala förstås att försöka få en koppling mellan de intellektuella som fattat galoppen, och “vanligt folk” i vid bemärkelse, det är naturligtvis det som JOB jobbar med också genom att försöka koppla sig själv till SD.
Min egen roll? Jag är varken “vanligt folk” eller intellektuell, eller både och, stryk det som ej önskas. Eller en katalysator kanske? Denna roll måste också fyllas, och det är väl det jag försöker göra antar jag. Bryggan mellan de intellektuella som är med på båten, och “vanligt folk”, saknas nämligen i förskräckande hög grad. Ännu så länge.