Oskar Bengtsson, JOB:s farfar, tänder en cigarett åt folkhemsfadern, socialminister Gustav Möller.
Sverigedemokraternas agerande i budgetfrågan, och därmed deras framtvingande av extravalet, var nödvändiga i ljuset av Socialdemokraternas eget agerande gentemot Sverigedemokraterna efter valet. Tillfällige partiledaren Mattias Karlssons agerande under den gångna veckan har såvitt jag kunnat se i alla avseenden varit föredömligt. Partiet växer kontinuerligt och snabbt i kompetens och mognad, med de allt större uppgifter det ställs inför.
Hela skeendet är ett uttryck för ett större, historiskt skifte i svensk politik, i det moderna Sverige. Som de senaste årtiondena har visat är Socialdemokraterna inte längre det relevanta socialt ansvarstagande partiet i vårt land. Olle Svenning har framhållit att de inte längre är en folkrörelse, att det är en ren illusion när dess ledare fortfarande försöker hävda det. Dess historiska bidrag tillhör idag en förgången epok. Det var på flera områden ett viktigt bidrag. Även om Socialdemokraterna tog över folkhemsbegreppet från den socialkonservativa delen av den gamla högern, tog Sverigedemokraterna i lika hög grad över det från Socialdemokraterna, som utvecklat och förverkligat idén på sitt eget sätt.
Men det är just de förändringar som här äger rum som är väsentliga. Socialdemokratins ideologiska begränsningar gör den oförmögen att adekvat hantera samtidens nya historiska realiteter. De kulturella, sociala, ekonomiska, teknologiska och demografiska förhållandena har förändrats på sätt som lämnar de gängse analytiska instrumenten och ideologiska systemen bakom sig. Stora sjok av alltmer avgörande samhällelig verklighet faller av olika skäl helt enkelt utanför de gamla partieliternas och deras relaterade organs och institutioners synfält. Det är därför Sverigedemokratin och dess form av socialkonservatism oundvikligen ersätter socialdemokratin. Endast Sverigedemokratin introducerar de nödvändiga nya intellektuella resurserna och erbjuder den nödvändiga nya politiken.
Ett annat uttryck för skiftet är Socialdemokratins alltmer uppenbara personella mediokritet. Hur vi än bedömer dess historiska insats och ideologiska karaktär kan det inte bestridas att den under sina glansdagar drog till sig första klassens begåvningar på alla områden. Den lyfte fram dem ur folkdjupet, rekryterade dem från akademin, vann över dem från näringslivet och borgerligheten. Det är självklart att dess hegemoni och maktapparat inte kunde bestå dem förutan. Att de inte längre kommer fram ur de egna leden, och att de inte längre söker sig dit, är i högsta grad signifikativt. Socialdemokratin förmår därmed inte heller förvalta det bästa i sitt eget arv. När Stefan Löfven upprepar de inlärda, delvis postmarxistiska, politisk-korrekta fraserna, en produkt av den globala liberalkapitalismen i lika hög grad som av vänstern, och milsvitt skild från den gamla socialdemokratin och dess väljargrupper, klingar det alltigenom falskt och tomt.
Den lika hopplösa organiserade borgerligheten erbjuder naturligtvis inget alternativ, av delvis andra men i stor utsträckning också samma skäl. Det är huvudsakligen dess olika tillkortakommanden jag analyserat, dess torftighet, dess kontinuerliga och ständigt ökande oförmåga att formulera en relevant nyskapande konservatism – en social, kulturell och värdemässig konservatism som tjänar samhällets bästa och folkets genuina intresse – utifrån det som är av bestående värde i dess egen tradition. Jag har beskrivit hur den i stället systematiskt övergivit och kastat bort allt detta. Och jag har därmed klargjort varför endast Sverigedemokraterna idag kan ta över och på rätt sätt förvalta och förnya detta arv, i förening med sina från socialdemokratin övertagna och sina egna ideologiska element.
Men jag har också beskrivit mitt eget förhållande till socialdemokratin och signalerat att det är lika viktigt att beskriva relationen mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna och dess gamla väljare, i den historiska övergång vi genomlever. Och jag har pekat på åtminstone några av de historiska och kulturella faktorer som förklarar denna övergång, som vi denna vecka börjat se ta mer konkret form. En ny kraft, en ny ideologisk och politisk formation, förankrad i djupare, mer hållbara, och på mer kraftfullt och kvalificerat sätt rekonstruerade europeiska humanistiska principer, har i själva verket länge krävts. En kraft som på distinkt, nytt sätt appellerar till och vinner förtroende hos både den tidigare vänster- och högerväljande delen av folket. Endast Sverigedemokratin är idag en folkrörelse. SD 2015!
Jan Olof Bengtsson 
Hej Jan Olof,
Intressant! Jag har alltid förundrat mig över att socialdemokratin är förvånad över sitt svikande väljarunderlag. Eftersom de byggt sin politiska existens på en ideologi som bygger på arbetarklassens välgång och materiella framsteg måste det ju betyda att man kommer till en punkt när jobbet är färdigt. D v s nu har hela arbetarklassen fått det så mycket bättre att de har ett annat fokus och röstar på konservativa partier istället. På samma sätt kommer det att gå för miljöpartiet när alla miljöproblem är lösta, då finns det ju ingen anledning att rösta på dem längre. Vilket f ö är anledningen till att de klamrar sig fast vid diverse domedagspredikningar om miljö, kärnkraft och klimat. Det gäller ju att hålla folk skrämda.
Har du tänkt på att miljöpartiet egentligen är det mest konservativa partiet av alla? De uppfattar ju varje förändring (i alla fall i naturen) som negativ!
Jag har emellertid otroligt svårt för Sverigedemokraterna, såväl till innehåll som stil. Det känns som ett gäng killar som gillar att slå folk på käften och är fastlåsta i vad som för mig framstår som rätt dammig nationalism. Är jag verkligen den ende som känner parallellerna till 20-talets tyska ölkällarretorik? Var det inte så här som NSDAP började? Nu har de ju fått 800’000 röster serverade på fat för att alla de “etablerade” partierna så hårdnackat vägrat att diskutera invandringspolitiken. Hur tror du att det kommer att gå för SD den dag moderaterna faktiskt ändrar position i den frågan?
På samma gång tycker jag illa om det här fenomenet att man försöker klistra etiketter i pannan på Sverigedemokraterna. Än är de fascister, än rasister. Jag tycker att man kan diskutera invandringspolitik utan att vara rasist. Däremot har jag ofta en känsla av att SD faktiskt har en rasistisk utgångspunkt när de pratar om invandring. Deras argumentation känns inte äkta.
Hälsningar!
Hej Sven Olof!
Tack för synpunkter!
Redan på 50-talet konstaterade Erlander i en dagboksanteckning att “jobbet var färdigt”, att socialdemokraterna uppnått allt de eftersträvat, och han ställde sig frågan hur de i det läget skulle kunna gå vidare. Det var onekligen en mycket viktig och klarsynt fråga. För Tage Lindbom, en ledande socialdemokratisk intellektuell, chef för Arbetarrörelsens arkiv, som varit av stor betydelse för mig och som du kan hitta mycket om här i bloggen, blev denna insikt av största betydelse vid samma tid. Och ja, något liknande kan säkert komma att gälla miljöpartiet (läs f.ö. här vad SD – ensamma i riksdagen – har att säga om domedagspredikningarna). Begreppet “konserativ” är dock komplext, eller används åtminstone på många olika sätt; generellt kan man ju knappast kalla Miljöpartiet konservativt, på de flesta områden vill de ha mycket stora och enligt mig problematiska förändringar.
När jag läser vad du skriver om SD undrar jag hur nära du följer partiet från Zürich, och om, trots partiets starka ställning i Skåne, séjourerna där är tillräckliga för dig att bilda dig en adekvat uppfattning. Det känns som om du i alltför hög grad har godtagit medias ständiga svartmålning.
Nationalismen är ett ämne jag skrivit utförligt om här i bloggen under de senaste fem åren. Gå till Contents-sidan och rulla ned till Politics: där finns klickbara rubriker på alla inlägg. Det är en stor och svår fråga. Även jag har problem med den i många och periodvis historiskt dominerande former, och har försökt föreslå att SD ska utvecklas till det sanna svenska Europapartiet. Men den kan också definieras på annat sätt. För min del brukar jag dock skilja mellan den och nationaliteten, den nationella egenarten, som det finns anledning att försvara som förenlig med och som en bestämd variation av en gemensam, större kulturtradition. Allt detta finns mycket utförligt beskrivet i tidigare inlägg.
NSDAP började som en reaktion på första världskrigets utgång och i synnerhet Versaillesfreden, inte minst från hemkomna tyska soldater. Det var det ölkällarretoriken handlade om, och det är mycket svårt att se några som helst paralleller till detta i SD idag eller ens igår.
Jag stödjer helt SDs invandringspolitik – den handlar enbart om självklarheter – men det var inte huvudsakligen p.g.a. den som jag gick över till detta parti. En kort sammanfattning av mina bevekelsegrunder finner du i en intervju i SD-Kuriren från 2011 som jag inte lyckas länka till här (PDF) men kan skicka på Facebook. Vill du fördjupa dig i detta finns, återigen, mycket att läsa här i bloggen.
Dessa andra skäl gör att jag inte är särskilt intresserad av Moderaterna även om de skulle ändra position i invandringsfrågan. Det finns en lång rad andra frågor som idag är mer än tillräckliga för att föredra SD framför dem. Hur det skulle gå för dem om de ändrar sig är svårt att säga, men alltså heller ingenting som i någon större utsträckning berör mig. De har liksom Socialdemokraterna utvecklats åt fel håll under lång tid, dels på annat, dels på samma sätt. Och inte ens i dagens läge skickar de några som helst signaler om att de kommer ändra sig på denna punkt; de vägrar diskutera den lika hårdnackat som någonsin. Vilken trovärdighet kommer de ha, mot denna bakgrund, med denna historia, om de plötsligt ändrar sig? Jag skulle förstås välkomna det, för Sveriges skull. Jag uppmuntrar dem att snarast göra det, att ta sitt förnuft till fånga och samarbeta med oss. Men väljarna torde föredra originalet i denna fråga – och då dessutom få SDs bättre politik i så många andra.
Och så har vi förstås den eviga “rasism”-frågan. Vad exakt menar du här? Hur definierar du “rasism”? I vilken mening känner du att SD har en “rasistisk” utgångspunkt? Var Erlander – för att återvända till honom – “rasist” när han på 60-talet talade om fördelarna med den svenska etniska homogeniteten? Under inga omständigheter kan SD vara mer “rasistiskt” än han. Vi har många fantastiska medlemmar och företrädare av annan etnisk härkomst som självklart varmt accepteras som svenskar och gör oerhörda insatser i det politiska arbetet.
Slutligen: Vad anser du om SVP/UDC?
Rasism i all ära, det har väl blivit ett ganska missbrukat ord och det är svårt att veta exakt vad det betyder. Det är ju ändå avgrunder mellan Auschwitz utrotningskammare och en svensk negerboll. Men, när det gäller SD-grabbarna (jag har svårt att se dem som något annat) känner jag att de här stod längst fram vid Ultima Thule konserterna och gjorde Hitlerhälsning och kände den homoerotiska dragningen. Jag har alltid reagerat starkt emot den här sorten trams, inte enbart sedan jag lärt känna många tyskar just. Det som alltid fascinerat mig med neonazism och Hitlerkult är att det enda som Hitler ju faktiskt lyckades med var att förstöra Tyskland. Ett helt land i spillror. Årtusendets största loser.
SVP i Schweiz drivs av två olika klickar: Den ena är hembygdsivrarna, personer som i princip aldrig haft med invandrare att göra och som kanske just därför är rädda för dem. De utgör s a s röstboskapen. Den andra klicken är de som är medlemmar för sin egen snöda vinnings skull. Detta är bankdirektörer som hoppas på ännu lägre skattesatser så att de ska kunna tjäna ännu lite mer pengar. Otrevliga typer som håller på att driva det här landet mot secessionism. SVP är stora i den tyskspråkiga delen av Schweiz men svagare i den franskspråkiga.
När det gäller invandring och främlingsfientlighet i allmänhet kommer jag alltid tillbaka till Berlinbarnen. Som du säkert känner till tog Sverige emot tusentals, delvis föräldralösa barn efter kriget. De fick komma till Sverige under somrarna och “äta upp sig”. De bodde ofta i samma familj år efter år. Senare blev dessa människor de bästa Sverigeambassadörer man kan föreställa sig. Inte nog med att de talade perfekt svenska, de försvarade Sverige och allt svenskt. Den nuvarande tyska förälskelsen i det svenska beror inte bara på Drottning Silvia, utan även på dessa människor. Till denna dag ser tyskar svenska filmer på TV, de läser svenska böcker och åker gärna till sverige på semester.
Jag finner det också obegripligt att vi inte använder den resurs som invandrarna faktiskt utgör bättre. Det är min erfarenhet att de flesta är hyggliga, ärliga människor som inget annat vill än att göra rätt för sig. När det gäller just flyktingar handlar det väl mest om empati. Om man nu ger sig iväg från Syrien med två resväskor och lämnar kanske såväl familjemedlemmar som egendom så måste läget vara rätt förfärligt. Att inte ta emot sådana är omänskligt. För mig helt obegripligt.
Den avgörande frågan för nationalistiska partier är hur de ska förhålla sig till en global ekonomi.
Som du skriver har mycket förändrats – globaliseringen av ekonomin och den av EU-införda arbetsmakrnadspolitiken som bygger på “Flexicurity” där man försöker integrera den globala marknadnens och företagens behov av ökad flexibilitet för arbetskraften och människors behov av en grundtrygghet. Det tycks som denna politik inte har lyckats vad gäller trygghet. Vissa grupper är mycket nöjda eftersom omregleringen har givit dem ett ökat handlingsutrymme, medan andra människor känner sig vilsna av att inte veta vad de kommer att göra och arbeta med om två eller tre år.
Sett ur det perspektivet är det främst Sverigedemokraterna som kan erbjuda en trygghet för dessda människor – en trygghet inom en nations gränser.
Men vad händer när människor upptäcker att den globala marknadens mekanismer inte är etniskt betingade, utan att arbetslösheten fortsätter öka på grund av effektivisering, digitalisering och robotiserring av alltfler yrken? Det lutar mot att de arbetslösa, oavsett etnisk tillhörighet, blir nästa syndabock som Sverigedemokraterna kommer att fokusera på. Grogrunden finns såväl i en Socialdemokratisk arbetslinje som i Alliansens förstärkta arbetslinje.
Vilken fantastisk text samt kommentar Jan. Är en fröjd att följa din blogg.