Wiesenthal-centret och antisemitismen

Simon Wiesenthal-centret tillhör, tror jag mig minnas, liksom ADL de organisationer som även tidigare använt för mig obegripliga definitioner av begreppet antisemitism. Nu gör man det igen, när man räknar Björn Söders formuleringar om nationella minoriteter o.s.v. – kort kommenterade av mig i ett tidigare inlägg – som förra årets sjätte värsta antisemitiska incident.

Vad det handlar om är formuleringarna att “Most [people] of Jewish origin who have become Swedes leave their Jewish identity”, och att det är viktigt att skilja mellan “citizenship and nationhood”.

Detta är, enligt centret, hela “incidenten”.

Centret citerar svenska judiska centralrådets ordförande Lena Posner-Körösi, som säger att dessa formuleringar är “exactly like in 1930s Germany” och att de utgör “good old right-wing anti-Semitism”.

Rubriken för avsnittet om Söder i listan med de tio värsta antisemitiska incidenterna lyder: “Deputy Speaker to Jews: Abandon Your Religious Identity”.

Detta är rimligen ett av de mest extrema fallen någonsin av märklig användning av termen antisemitism. Här, i lika hög grad som i den mer allmänna svenska debatten om intervjun med Söder före jul, gäller att jag inte förstår någonting alls, inte det minsta lilla.

Hur är det möjligt att tolka Söders ord som en uppmaning till judar att överge sin religiösa identitet?

Jag vet visserligen inte om det stämmer att de flesta judar som blir svenskar överger sin judiska identitet. Björn Söder menar tydligen att så är fallet. Och jag minns hur journalisten och ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, i ett TV-program härom året, när han bemötte kritiker av Bonniers mediaimperium som påpekade att familjen Bonnier var judar, hävdade att de för länge sedan upphört att vara det. Meningen var utan tvekan att de i stället blivit svenskar.

Men oavsett hur det förhåller sig med detta, hur är det möjligt att beskriva Söders påstående som antisemitiskt?

Än mer obegriplig framstår denna beskrivning ifråga om det andra uttalandet, och det första i förening med detta andra: att det är viktigt att skilja mellan medborgarskap och nationstillhörighet.

Vad har detta specifikt med 1930-talets Tyskland att göra? Vad har det specifikt med högern att göra? Är det inte en fullständigt självklar distinktion, som görs av alla moderna stater? Det är ju inte minst de nationella minoriteterna själva som, i enlighet med Europarådets konvention för sådana, inskärper betydelsen av den, och därmed av möjligheten till bevarad minoritetsnationell identitet.

Avsnittet i centrets lista avslutas med några rader om ett helt annat ämne: “Swedish Jews have been targets of hate crimes from Muslim extremists, but authorities have rarely, if ever, taken action against the perpetrators. The SWC issued a travel advisory for Malmö, Sweden’s third largest city because city officials have failed to protect their Jewish citizens and leading political figures have often justified anti-Jewish sentiment because of the Israel-Palestinian conflict.”

Detta har naturligtvis inget samband överhuvudtaget med Söders ord. Tvärtom är det väl i Sverige just Söder som mer än några andra, möjligen (det är inte alls säkert) med undantag för judiska centralrådet självt, protesterat mot detta sakernas tillstånd.

De aktuella uttalandena från Söder föranleddes dessutom av eller gjordes i sammanhanget av en diskussion om just den situation som orsakar de missförhållanden centret här beskriver: nyinvandrade muslimers bristande eller obefintliga assimilation, och problemen med att erkänna alltför många nationella minoriteter.

Vad är syftet med detta agerande från Wiesenthal-centrets sida? Hur tänker man? Urvattnar och underminerar man inte på helt fatalt sätt betydelsen av antisemitism?

Om dessa uttalanden av Söder är 2014 års sjätte värsta antisemitiska incident, då kan väl nästan allt som sägs om judar på något sätt kunna framställas som antisemitism. Det blir omöjligt att på förhand avgöra vad som är antisemitism och vad som inte är det. Begreppet kan användas på helt obegripliga, godtyckliga eller obefintliga grunder.

Och om så sker, har termen blivit meningslös. Då kan den inte längre trovärdigt användas om sådana förhållningssätt gentemot judar som verkligen behöver en egen, distinkt, adekvat beteckning.

1 Response to “Wiesenthal-centret och antisemitismen”


  1. 1 Den Väldige January 8, 2015 at 10:04 am

    Utmärkt skrivet, och mycket motiverade frågor. Av dessa väljer jag väljer frågan “Hur är det möjligt att tolka Söders ord som en uppmaning till judar att överge sin religiösa identitet?”, och skissar ett svarsförslag av deduktiv typ med hjälp av hänvisning till två länkar som kommer längre ner.

    Ofta när någon gör en tolkning av typen “God dag! Yxskaft!” så är svaret ideologiskt, vilket i sin tur då alltid sammanhänger med ett bakomliggande intresse. Ideologin är då ytskiktet som visas upp, och intresset är det egentliga motivet. Exempelvis kan ett ideologiskt yttrande vara att “värna den representativa demokratin”, men det egentliga syftet är att säkra makten åt en redan befintlig maktgrupp genom att omöjliggöra någon en valsituation inom ramen för den representativa demokrati man uppger sig försvara.

    I det här fallet kan det röra sig om ett liknande fenomen: ytskiktsintresset, motsvarande ideologin i exemplet ovan, döljer det egentliga intresset, motsvarande säkrande av maktposition i exemplet ovan. Man kan nämligen tänka sig att ytskiktsintresset i detta fall är att “motverka antisemitism”, men att det egentliga syftet är att upprätthålla en särskild slags stöttepelare av judisk identitet som upplevs som avgörande eller nödvändig. I detta fall tanken på eller känslan av att den judiska gruppen är utsatt för förföljelse.

    Jag fortsätter resonemanget nedan efter att ha gett de nämnda länkarna och citerat ur dem. Först artikeln “Judendomen” på sajten so-rummet.se http://so-rummet.se/kategorier/religion/judendomen:
    “Förföljelserna av judarna har pågått i flera tusen år. Redan på Josuas tid fick judarna slåss för det land som Abraham gjort till deras.”

    Sedan artikeln “Jewish identity” från engelska Wikipedia”
    http://en.wikipedia.org/wiki/Jewish_identity
    “According to the social-psychologist Simon Herman, antisemitism plays a part in shaping Jewish identity.[6] This view is echoed by religious leaders such as Rabbi Jonathan Sacks who writes that modern Jewish communities and the modern Jewish identity are deeply influenced by antisemitism.”

    Som vi kan se av länkarna, den ena avsedd för religionsundervisning i det svenska skolväsendet, och den andra som generell global information för allmänheten, så är det å ena sidan ett faktum att judar förföljs i tusentals år, och å andra sidan är det så att judisk forskning och religiös ledning gemensamt kan anse att antisemitism, i vilken förföljelse av judar givetvis är en integrerad del, kan anse att antisemitism är delkomponent vid skapandet av den moderna judiska identiteten.

    Om vi nu, för resonemangets skull, antar att Simon Herman och Jonathan Sachs har rätt så måste av det följa att det skulle uppstå ett judiskt identitetsproblem om det skulle inträffa som så nitisk eftersträvats i så många år, exempelvis i Sverige genom publikationer av skrifter som “Detta får vi aldrig glömma” och så vidare: Att det finns knappast finns någon egentlig antisemitism kvar att hitta.

    Och där är vi så vitt jag kan se, eller rättare sagt, var, i alla fall i Sverige. Mitt hår har börjat gråna sedan länge, men ändå har jag i Sverige, av alla de människor jag personligen träffat i alla landsdelar, i alla samhällsklasser, av alla personlighetstyper, hittills bara träffat en (1) person som tydligt angett sig vara antisemit och på fullt allvar i sin vardagliga konversation uttryckt distinkta antisemitiska åsikter som omöjligt kunnat misstolkas. Jag tror de flesta känner igen sig i detta: Att hitta en livs levande antisemit i Sverige i dag, alltså “i dag” innan den massiva muslimska invandringen, är (var) ytterst svårt.

    Därmed är vi hela vägen runt. Yttrandet från Simon Wiesenthal-centret kan nu bedömas utifrån den ställda frågan: “Hur är det möjligt att tolka Söders ord som en uppmaning till judar att överge sin religiösa identitet?”, och ett svarsförslag kan ges.

    Det är möjligt, ja tvunget, om centret i fråga anser att upplevelsen av antisemitism och förföljelse är en så bärande del av den judiska identiteten att man helt enkelt måste, i brist på verklig antisemitism, ta ett yttrande, vilket som helst där glosorna “jude”, “judisk”, “nation”, “nationell”, eller liknande ingår, och påstå att det är antisemitiskt.

    Det vill säga: Det är möjligt, ja tvunget, om “berättelsen” till slut blir viktigare än verkligheten och till och med den fysiska personliga överlevnaden.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi