Nationella svenskar och minoriteter

Det har de senaste dagarna visat sig att det finns en del jag inte håller med Björn Söder om, och det finns anledning att återkomma om detta. Men det gäller inte det han såvitt jag uppfattat det sagt i dessa samma senaste dagars debatt om svensk nationalitet och minoritetsnationalitet. Den är för mig helt obegriplig, och i sin obegriplighet bisarr. Riksdagsledamöter säger att han inte är deras talman, och tilltalar honom, i egenskap av talman, på minoritetsspråk i syfte att protestera mot någonting. Vad? Varför? Är inte allt Söder sagt rena självklarheter? Jag förstår ingenting.

Samerna, judarna, tornedalsfinnarna och romerna erkänns som jag minns det numera formellt i grundlagen som “nationella minoriteter”, och har därmed fått förstärkta rättigheter i enlighet med Europarådets konvention rörande sådana. Sverigedemokraterna var kritiska mot denna ändring i grundlagen såtillvida som det var oklart hur många minoriteter detta skulle utsträckas till (vi har ju oerhört många nya stora) såväl som hur långt rättigheterna som sådana skulle utsträckas. Men självklart accepterar partiet riksdagens och Europarådets uppfattning att det finns nationella minoriteter. Det var just det Söder betonade.

Erkännandet av de nationella minoriteterna som sådana beror på att de själva, eller många medlemmar av dem, vill bevara sin nationella identitet i denna mening (baserad på etnicitet och kultur) och inte bli svenskar i samma mening, d.v.s. assimileras. De blir därmed svenskar endast i den meningen att de har svenskt medborgarskap. Detta fenomen finner vi naturligtvis över hela världen, varhelst olika folk lever inom samma statsbildning, konstituerad av en av dem. Minoriteterna har där ofta historiskt fört en kamp för att bevara sina respektive identiteter och fortsätter göra det.

Vad det handlade om nu var definitionen av nationella minoriteter i förhållande till de två slagen av svenskhet. Definitionsmässigt finns en skillnad mellan nationell minoritet och nationell svenskhet, en skillnad som det alltså är minoriteterna själva som historiskt inskärpt betydelsen av, och därmed av den för definition logiskt nödvändiga ömsesidiga exklusionen.

Detta berör dock alltså inte den medborgerliga svenskheten (om jag för tydlighetens skull får använda detta uttryck). Och medlemmar av nationella minoriteter som bott i Sverige en längre tid kan assimileras, bli nationella svenskar, identifiera sig med den svenska nationaliteten. Ytterligare andra medlemmar av nationella minoriteter kan naturligtvis välja att identifiera sig både med minoriteternas nationalitet och den svenska – en blandning, kombination, eller kanske syntes. (För den delen kan även nationella svenskar välja att identifiera sig som något annat, eller både-och.)

Men många insisterar alltså på den nationella minoritetens exklusiva självförståelse och förblir därför endast medborgerliga svenskar. Och de många nyligen anlända invandrargrupperna från helt andra kulturer är givetvis inte nationella svenskar. Vad är kontroversiellt i att konstatera detta? Det är ju helt absurt att bli upprörd över det.

Världen är full av historiskt framvuxen etnisk och kulturell mångfald av identiteter, traditioner o.s.v. Att inte realistiskt erkänna och hantera denna mångfald är fullständigt verklighetsfrämmande och dessutom skrämmande destruktivt. Man måste befinna sig ofattbart långt ut i de radikala ideologiernas och sentimentens töcken av motsägelser för att finna något som helst problematiskt i Björn Söders uttalanden.

5 Responses to “Nationella svenskar och minoriteter”


  1. 1 Joakim December 19, 2014 at 4:03 pm

    Håller helt med, man förvånas när självklarheter blir kontroversiella.

    Kan en utgångspunkt vara att tala om samspelet mellan det etniska, det sociala och det politiska? Jag misstänker att många som tycker att “alla är svenskar” omedvetet fokuserar på det sociala, alltså att vi ingår i samma samhälle. Snarare än det etniska eller det politiska (medborgarskapet).

    Rör man sig med dessa tre former av svenskhet blir uttryck som “svensk same” mindre besynnerliga, och det går att prata med människor som vuxna även om denna fråga.

  2. 2 RB December 19, 2014 at 5:39 pm

    Shalom herr Bengtsson!

    Min bedömning är att det hela handlar om den verkliga eller upplevda ”postkoloniala skulden” och förtrycket av minoriteter. Mot bakgrund av detta är minoritetsfolk helt enkelt bra eftersom de representerar det förtryckta, och majoritetsfolk dåliga, eftersom de representerar det förtryckande. Judar och samer anses förtryckta, och att lyfta fram dem i positiv dager är alltså bra. Björn Söder höjer dem väl inte direkt till skyarna, men säger ingenting direkt negativt heller, så så långt är allting väl. Men sedan blir det värre. Om det finns etniska minoritetsgrupper, så måste det rimligen finnas en etnisk majoritetsgrupp. Valet är inte särskilt svårt: det måste vara de etniska svenskarna i så fall. Men då blir det problematiskt. Om det skulle finnas en sådan majoritetsgrupp, så har ju denna präglat kulturen till största delen, och minoriteterna skulle i varierande grad inte vara en del av den, eller känna sig som en del av den. Den skulle i så fall vara ”bra” eller i alla fall stark, och det går naturligtvis inte för sig. Svaret måste då istället vara att ”vi är alla svenskar” (helst hela världen), men vissa av oss har dessutom en egen, unik, spännande identitet såsom varande del av en minoritetsgrupp. Resten – majoriteten – är bara en tråkig, identitetslös massa, utan större intresse.

    Ungefär så tror jag att det är. Varken mer eller mindre. Och denna inställning ligger sedan till grund för allt agerande. Att titulera talmannen på minoritetspråk blir då ett sätt att visa att ”vi är minsann alla svenskar…men vissa av oss är dessutom lite extra speciella”. Att vi alla i Sverige inte skulle vara svenskar skulle vara otänkbart. En eftergift till de som inte köper den kulturmarxistiska analysen, eller i alla fall inte anser att den för saker och ting framåt i verklig mening. En seger för motståndaren. En intressant grej i sammanhanget är att det finns de som har bemödat sig om att kolla upp hur dessa människor faktiskt resonerar. Här är en länk till Granskning Sveriges intervju med Löfvens stabschef. http://avpixlat.info/2014/12/18/stefan-lofvens-stabschef-skiter-i-att-forklara-sina-tankegangar/. Han säger uttryckligen att alla med svenska pass tillhör svenska folket. Vad jag kan se stämmer det helt med mitt resonemang. När de pressas lite av utfrågaren lägger de alltid på luren.

    Att verka för mänsklig inkludering är ju bra – såvitt det görs utifrån en konservativ försiktighetsprincip – men problemet är naturligtvis att de som gör det i ovan beskriven mening allt som oftast inte klarar av att leva upp till rimliga krav. De gör det utifrån ett hycklande perspektiv och med logiska kullerbyttor. Det där uttrycket som man ser ibland att ”antirasim är ett kodord för antivit” är ett exempel, och tyvärr inte sällan helt korrekt. Ibland blir resonemangen komiska när man inte kommer ihåg vad man själv tidigare skrivit. Jag minns t.ex en skribent i någon av våra större tidningar som ondgjorde sig över Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar”, men sedan – en tid senare – när Sabuni avgick, konstaterade att det var alldeles för många etniska svenskar i regeringen!

    Om man ska förstå detta så innebär det nog att förstå att det inte handlar om att förstå. Att den andra sidan skulle ha något logiskt resonemang, alltså. Det handlar om en agenda, och ett synsätt på världen. Hur bemöter man det? Se även min kommentar till ditt inlägg i samband med valet.

    RB

    • 3 Jan Olof Bengtsson December 23, 2014 at 7:56 am

      Tack för denna och flera andra ypperliga kommentarer RB! Ska försöka återkomma till dem sssm.

  3. 4 Den Väldige December 19, 2014 at 9:11 pm

    Björn Söder vet jag inte så mycket om, men jag inser i alla fall att mannen besitter civilkurage på ett sätt som numera knappast finns längre: Han måste ju nämligen rimligen veta att han, när han gör detta lilla snitt i den enorma varböld som etnicitetsfrågan har blivit, i nutid och framtid kommer att bli översköljd med omätbara mängder verbalt infekterat gods.

    För min del anser jag att hela problemkomplexet med etnicitet, nationtillhörighet/tillhörigheter och de identitetsproblem som hör till med största säkerhet hör till den största intellektuella och känslomässiga bomben som någonsin funnits i västerlandet. Detta på grund av den enorma undanträngningsfaktorn som uppenbart är historiskt unik.

    Och någonstans måste ju desarmeringen påbörjas, om detta nu kan förhindra eller minska en katastrof eller inte. För som RB redan varit inne på handlar ju detta om majoriteter mot minoriteter, men på ett nytt sätt: När hela världshistorien, ur en viss synvinkel, kan sägas handla om förtryck av minoriteter så har man nu tänkt sig att det är bättre med förtryck av majoriteter, samt att denna princip verkligen också ska kunna genomföras i sin helhet.

    Det kommer självklart inte att gå i längden. Till slut kommer givetvis även de allra mest försoffade medlemmarna av de västerländska majoriteterna att inse att de innerst inne inte alls vill gå i ett antal minoriteters ledband, och då visar sig givetvis den gamla sanningen att livet är en strid, att var och en är sig själv närmast i många avseenden, och att detta även gäller för etniciteter.


    Lösningen då?

    Det första är väl att endast vetenskapen kan rädda oss, det vill säga om den tillåts yttra sig. Man måste inledningsvis brett och allmänt gå igenom historien igen och se vad den säger oss om etniska strider, och vad som går att lösa fredligt, och vad som helt enkelt inte går, vad som kan prövas när det gäller etniska samlevnader då det kan tänkas vara av värde, och vad som inte rimligen kan fungera. Jag förundras ofta över att allt detta inte verkar ha någon historik när i själva verket exempelvis redan Aristoteles, för att bara ta någon historisk person av vikt jag råkar ha i huvudet, både i Politiken och Den Nichomakiska etiken gör yttranden som relaterar till invandring och migration och hur sådan ska värderas eller uppfattas och så vidare. Givetvis måste många andra ha skrivit något om värde i ämnet efter det och innan nittonhundratalet!

    Det andra är förstås det som RB är inne på: Vi ÄR manipulerade, och det finns ingen anledning att finna sig i detta. Det finns ingen anledning till att man inte skulle försöka sig på att systematiskt avslöja all manipulation som lett fram till dagens situation: genomsnittssvensken tror att det är moraliskt riktigt att förakta sig själv och låta sig rånas via skattsedeln till förmån för mängder av vilt främmande lycksökare. (Jag är helt klar över att några hederliga människor också kommer hit fortfarande, men det hjälper inte i nuläget.)

    Jag vill avslutningsvis bara erinra om att jag skriver under signatur, och att jag kan vara etnisk svensk helt och hållet, eller bara delvis, eller inte alls. Mina resonemang ovan är avsedda att vara giltiga oavsett vem jag är själv.

  4. 5 Den Väldige December 21, 2014 at 4:31 pm

    Ett litet tillägg bara om det här med att det faktiskt finns något sådant som svenskar, alltså etniska, och att dessa faktiskt har några egenskaper. Detta är ju så självklart för den som orkar fram till ett eget tänkande, men för den politiskt korrekta eliten är det inte det. Därför ett förslag till lyssningsövning angående detta. Övningen består i att höra på när dirigentnestorn Herbert Blomstedt repeterar Wilhelm Stenhammars symfoni i g-moll.

    http://www.svtplay.se/video/2520352/en-resa-i-wilhelm-stenhammars-varld

    (Klippet kan från och med i dag (141221) höras ytterligare femton dagar.)

    Poängerna är grovt sett två.

    1) Typiskt sett är klassisk svensk musik, när den är som bäst, ofta instrumentalmusik, och det är ofta i första hand där som man i vissa verk, exempelvis som det i exemplet, kan få syn på (höra i detta fall), det som är typiskt svenskt, nämligen ett musikaliskt uttryck för vissa attityder, inriktningar, intressen, estetiska bedömningar, värderingar, sätt att vara helt enkelt.

    2) Blomstedt nämner just detta två gånger under repetitionerna. Fritt citerat säger han ungefär: “Detta är så typiskt svenskt, det är en viljeinrikting i musiken, svensken är ju aktiv och uppfinningsrik”, och “(om ett lyriskt avbrott i ett annars mer dynamiskt parti i musiken) “Åh, detta är ju så typiskt svenskt, man kan bli rörd för mindre!” Han syftar då på svenskens idoghet som plötsligt kan avbrytas helt överraskande för en särskild sorts stämningsvärmeri, gärna naturrelaterad sådan.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi