Neokonservativa påhopp

Skattekonsulten i Umeå, den f.d. folkpartisten och numera allmänborgerlige Göran Öbergs namn har kommit upp i några inlägg här genom åren, och senast i samband med mina svar på Stefan Olssons och Olof Ehrenkronas kritik.

Öberg är ingen centralt placerad eller kvalitativt betydelsefull politisk debattör, men när han för vid det här laget ganska många år sedan första gången kritiserade mig, fann jag det angeläget att bemöta honom med viss utförlighet eftersom han hade en bakgrund i Konservativt Idéforum, som var av betydelse även för mig vid 1980-talets mitt.

Öbergs bidrag till denna förening låg dock betydligt längre tillbaka i tiden, så vi träffades aldrig i den. Och den Öberg jag nu mötte visade sig ha genomgått samma utveckling som Bertil Häggman, och intagit extrema neokonservativa ståndpunkter långt från den åskådning åtminstone det KIF jag kom i kontakt med omfattade. Det kunde tyckas att detta skulle ge än mindre anledning att befatta sig med Öberg, men det kan inte hjälpas att den åtminstone till synes gemensamma bakgrunden gör att jag fortfarande berörs och bekymras.

KIF hade direkta kopplingar till äldre, genuin, intressant och idag relevant konservatism. Att t.o.m. personer som varit medlemmar där blir Ahlmark-folkpartister, fanatiska bomb- och tortyrliberaler, hämningslösa krigshetsare och McCain-apologeter, säger åtskilligt väsentligt om den svenska högerns förvandling och predikament.

När Öberg först kritiserade mig gällde det mina invändningar mot NATO-övningar i Norrland. Det senaste året har kritiken övergått till grova påhopp och tillmälen, och fokuserats på mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst”. Öberg hävdar exempelvis att jag är “putinist”, vilket omedelbart visade hans oförmåga att läsa mina inlägg.

Igår gick han emellertid över anständighetens yttersta gräns. Det skedde i följande kommentar på Facebook till Jan Sjunnessons inlägg med formella synpunkter på valberedningens förslag till ny styrelse för SD Stockholms stad (jag avstår från att kommentera dessa synpunkter här):

Är inte politikens innehåll en viktigare fråga? Och då tycker jag att du borde vara mera bekymrad över klicken kring William Hahne. Är det inte större problem om hans gäng skulle ta över och SD Stockholm skulle få styrelse fylld av putinister och antisemiter (som exvis den ökände Jan Olof Bengtsson)?”

Till “putinist” läggs nu alltså antisemit och ökänd. Vad syftar Öberg på? Det är så ofattbart grovt och lågt att jag inte vet vad jag ska säga.

Öberg förtjänar alltså kanske inte denna uppmärksamhet. Men den obehagliga känsla man får är att han i sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt, beklämmande, ja katastrofalt, om mentaliteten och tillståndet hos åtminstone en del av vad som idag blivit den svenska borgerligheten. Något som andra representanter för denna del, som Ehrenkrona och Olsson, ännu åtminstone har tillräckligt av självkritiska och moraliska spärrar för att inte på detta sätt förfalla till.

3 Responses to “Neokonservativa påhopp”


  1. 1 Markus February 24, 2015 at 2:23 pm

    Hur bemöter du anklagelserna i Expo?

    “Historikern Jan Olof Bengtsson som föreslås som ledamot har på sin blogg gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen. En del av den agenda påstås vara invandringen. 2011 skrev Bengtsson på sin blogg att ‘det i hög grad är också radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet’.

    I ett blogginlägg från 2012 hävdar Bengtsson en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten.

    ‘Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett “troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.’

    Jan Olof Bengtsson har också på sin blogg rekommenderat läsning av bland annat fascistideologen Julius Evola och rasideologiska och antisemitiska sajter som American Free Press, Alternative Right och den ökände antisemiten Kevin MacDonalds hemsida The Occidental Observer. Dessa hänvisningar, uppger Bengtsson i sin blogg, ska ‘ge besökare en tydlig bild’ av hans ‘intressen och bl.a. politiska ståndpunkter’.”

    Oavsett att detta är Expo inser du väl att allt detta: insinuationer om att judar ligger bakom allt som är fel i världen, länkande till etnonationalister och intresse för identitära/neofascistiska ideologer är sådant som andra blivit uteslutna för i SD? Att du själv kan bli föremål för detta nu?

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 26, 2015 at 12:14 pm

      Kort om Expo

  2. 3 Den Väldige February 25, 2015 at 9:20 pm

    Några funderingar angående detta: “Öberg förtjänar alltså kanske inte denna uppmärksamhet. Men den obehagliga känsla man får är att han i sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt, beklämmande, ja katastrofalt, om mentaliteten och tillståndet hos åtminstone en del av vad som idag blivit den svenska borgerligheten.”

    Öberg personligen förtjänar kanske inte denna uppmärksamhet, jag gissar att den bedömningen är helt riktig. Poängen är i stället förstås den som JOB skriver: att Öberg in sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt om det katastrofala som skett med, enligt min uppfattning, inte bara en del av borgerligheten, utan större delen av den.

    Men vad är det egentligen som hänt? Den frågan kan självklart inte besvaras kort. Den kan inte besvaras långt heller kan man säga. Den kan förmodligen bara besvaras genom en mycket utförlig undersökning av någon sorts kommitté som sätter den nämnda delen av borgerligheten, och dess förfall, i större sammanhang och då utreder ideologisk påverkan, psykologisk påverkan enskilt och i grupp och liknande.

    För min del uppfattade jag någonstans mellan tio och femton år sedan att Västerlandet som sådant, och Sverige kanske i synnerhet, hade gått bort från att vara något gemensamt som strävade mot något slags mål. Övergripande sådant och delmål. Det fanns helt enkelt ingen framåtrörelse, jag menar nu intellektuell, känslomässig, andlig, eller något liknande. Den enda framåtrörelse som kunde hittas var vissa ekonomiska strävanden samt tekniska strävanden. Mer pengar och bättre maskiner, det var de delmål som fanns kvar, och något övergripande fanns inte.

    Vad värre var: övergripande mål hade ersatts med en egendomlig nihilistisk bakåt eller nedåtsträvan. Det viktiga var inte att sträva mot något i egentlig mening, lösa klyschor som “jämställdhet” hade ju ingen reell innebörd, utan det viktiga var att sträva MOT något. Det viktiga var att sträva MOT “orättvisor”, MOT för stort inflytande av “mansgrisar”, MOT auktoritära lärare, MOT militarism, etc., etc. Och av alla dessa nihilistiska strävanden var det redan då ett som stack ut mycket mer än alla andra, det var “kampen” mot nazismen eller antisemitismen.

    Efter att samhällets naturliga delar hade ifrågasatts bort, eller faktiskt skaffats bort som mål, sådant som familjens väl och ve, landet väl och ve genom ett fungerade skolväsende och försvar och liknande, kokades all “motrörelse”, feminism, “skatteutjämning”, “frigörelse från religionens ok”, osv, ner till först antirasism och “kamp mot högerextremismen”, och sedan i sin slutfas till “kampen mot antisemitismen”.

    Vi var redan då framme vid ett samhälle utan mål med människor utan egen identitet, utan gruppidentitet, utan religion, utan gemensam historia. Och det enda riktiga dynamiska, riktigt starkt känslomässiga, riktigt gemensamhetsskapande som till slut fanns kvar var egentligen”kampen mot antisemitismen” med femininisen och mångkulturfanatismen som ett slags sekundanter.

    Och där står vi kvar, såvitt jag kan se.

    Nu är det ju så att konservatismen är den enda självklara motkraften mot krossandet av alla normala identitetsvärden, alltså könsidentitet, personlig identitet, gudsgemensam identitet, nationell identitet, etc, och då blir det både en medveten och reflexmässig sak att vända sig mot eventuella kvarvarande representanter för konservatism, som till exempel Jan Olof Bengtsson.

    I sin förvirring, här representerad av Öberg, så inträffar nu nämligen följande, föreställer jag mig, i den politiskt korrekta människan; den politiskt korrekta människan som efter sin totala identitetsförlust, den som måste följa när alla traditioner offrats på nihilismens altare, och som i sin altartjänst nått fram till slutstadiet att det enda personliga “engagemang” som finns kvar är “kampen mot antisemitismen”, att den någonstans upplever sin totala identitetsförlust och torteras av den.

    Men varför denna plåga? Jag har ju inte gjort något fel tänker den politiskt korrekte, tvärtom jag gör ju allting rätt, jag kämpar för feminism, sekularitet, internationalism, ja allting som är rätt, och kronan i mitt moraliska smycke är ju, som alltid, kampen mot antisemitismen. Det som plågar mig så måste därför vara något yttre, inte något inre, och därför vara någon eller några som motsätter sig det som är det viktigaste jag gör här i livet, det måste vara någon eller några som inte visar det rätta engagemanget mot antisemitismen! Sådana personer är ju konservativa, det har jag lärt mig av mina kamrater, och få se nu, vem är väl allra mest konsekvent konservativ av alla debattörer jag mött? Jo visst! Det är ju Jan Olof Bengtsson.

    Och sedan slår det runt, slår runt på ett slutgiltigt sätt. Det finns i det läget bara en slutsats: Bengtsson är ju sant konservativ, alltså är han antisemit. Skönt att jag fick det sagt offentligt, tänker den politiskt korrekte.

    Att han fortfarande har samma ångest som innan kan kom med den falska beskyllningen märker han inte först…


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi