Jan Olof Bengtsson

Nu har även SD Stockholms län hållit sitt årsmöte. Det förlöpte av allt att döma lugnt, utan den turbulens som dels p.g.a. bristande planering, dels den interna ”strid” som många säger sig uppleva och fäster stor vikt vid, präglade Stockholms stads möte härom veckan.

Här fanns inte som i staden något helhetligt alternativ till valberedningens styrelseförslag, det var endast fråga om antalet ledamöter och enstaka eventuellt tillkommande sådana. Därmed handlade det heller inte om någon sådan (marginell) olikhet i approach till politiken som stadens skilda styrelseförslag representerade.

Dock skulle Gustav Kasselstrand, om styrelseledamöternas antal utökats och han blivit invald, inte minst med sina och Anton Stigermarks förbättrade sverigedemokratiska formuleringar på kulturpolitikens område som delvis är en följd av en riktigare syn på Sveriges nära relation till Europa, givetvis ha kunnat tillföra mycket.

Gustav Kasselstrand

Jag har redovisat mina skäl för att stödja SDU på dessa punkter i ett flertal inlägg här i bloggen, och vad som framför allt förtjänar att upprepas är att det närmast handlar om motsatsen till den mer radikala och aggressiva nationalism som de som av oklar anledning talar om ”striden” i partiet tillskriver Kasselstrand och Hahne.

Vad de senare erbjuder är i själva verket en uppfattning av den svenska kulturella identiteten som är mindre nationellt begränsad än partiets i allmänhet. Det är partiet i övrigt som ofta är alltför provinsialpopulistiskt. Förvisso betonar Kasselstrand och Hahne nationalitetens betydelse, och har i ungdomsförbundet ibland gjort det med ett särskilt symbolspråk. Men de betonar den på ett i partiet nytt sätt som del av ett större historiskt, europeiskt sammanhang, som en variation inom den gemensamma, stora humanistiska kulturtraditionen. Och detta är för mig centralt. Det alternativa Europasamarbetet, inte bara motståndet mot EU, måste prioriteras.

Kasselstrand kommer få nya möjligheter. Kanske kan gårdagens mötesbeslut föra det goda med sig att de för mig svårbegripligt upprörda känslorna just nu hos dem som tror på ”striden” och det enorma hotet från de farliga SDUarna lugnas, och tid vinns för att undanröja missförstånden.

Jag tog föra mötet igår bort mitt inlägg till Kasselstrands försvar – efter att först ha ändrat dess formuleringar till en allmän lyckönskning – eftersom några partivänner i länet på Facebook invände mot det p.g.a. att jag företräder staden. Visserligen anförde jag mot detta två argument. Dels att stadens möte med största tydlighet visade att distriktsföreträdare ingalunda drar sig för att på detta och andra sätt stödja kandidater inför årsmöten i andra distrikt än deras egna. Dels att staden hänger mycket närmare samman med länet än med de avlägsna distrikt vars företrädare på det nämnda sättet inte tvekade att stödja vissa Stockholmskandidater.

För inte länge sedan var staden och länet ett gemensamt distrikt; avskiljandet av staden, tidigare en kommunförening bland andra, som ett separat distrikt är ett nytt fenomen. Ett bevis för närheten mellan dem är att det var bara några få dagar före gårdagens möte som länets avgående ordförande Robert Stenkvist drog tillbaka stadens adjungering – och då inte p.g.a. någon ny, skarpare demarkationslinje utan endast vad han befarade var risken för ”visst stök” av den typ han (med avsevärd rätt, och jag har närmare förklarat huvudorsakerna till stöket i mitt inlägg Nystart i Stockholm) uppfattade förekommit under stadens möte.

Engagemang i länet är således självklart näraliggande för staden på ett sätt som engagemang i mer avlägsna distrikt inte kan vara, och självklart gäller också det omvända: länet har ett legitimt intresse för staden i dess mitt. Kasselstrand tillhör idag staden och var givetvis starkt engagerad för Hahnes styrelseförelag. Men han avser att flytta till länet och ville verka politiskt där. Jag kan inte uppfatta mitt stöd för honom som kontroversiellt efter den massiva kampanjen för att förmå staden att rösta på valberedningens förslag. När företrädare för andra, mycket avlägsna distrikt stödde Maria Danielsson som ordförande i staden (och i några fall t.o.m. efter stadens möte tycktes vilja ifrågasätta det) utan att kritiseras för det av vare sig mina partivänner i länet eller mig, kan jag inte kritiseras för att stödja Kasselstrand som styrelseledamot i länet.

Men jag insåg efter den nämnda responsen den utsträckning i vilken de som insisterar på ”stridens” existens skulle uppfatta inlägget som att jag bidrog till den, på samma sätt som min blotta närvaro i Hahnes styrelseförslag uppfattades så. Det har av reaktioner från vissa partiföreträdare visat sig vara fullt tillräckligt kontroversiellt att jag ställde upp på det senare. I detta läge, förstod jag, fanns det anledning att inte göra något som riskerade att ytterligare uppröra – trots att allt bara handlar om missförstånd. Vad som nu framför allt behövs är tillräckligt manöverutrymme för min sida att visa att vi inte står för det våra kritiker påstår.

Det finns verkliga, stora och djupa motsättningar i svensk politik, som måste hanteras som sådana. De skillnader vi idag diskuterar inom SD tillhör inte dem. Det går rakt emot syftet med hela mitt engagemang för partiet att bidra till inre konflikter och splittring. Liksom Gustav Kasselstrand gratulerar jag länets nye ordförande Per Carlberg och hans styrelse, och jag ser fram mot ett gott samarbete!